Utdrag ur utställningstext av Julia Ravanis:

Ljuset är både våg och partikel. Trots de idoga försök som gjorts för att komma ifrån denna dubbla natur ter den sig ofrånkomlig: om vågens karaktärsdrag ska förevisas beter sig ljuset som en våg och om partikelns egenskaper ska mätas beter det sig som en partikel. Ljuset är på så vis följsamt.

I Fanny Hellgrens och Terese Molins konstverk skymtar ömsom vågor, ömsom partiklar. Över Hellgrens målningar löper sanddyner, strandkanter. På nära håll träder sandkornen fram, på avstånd flyter vågorna över pappret. Molins vävar, också de ett slags landskap, byggs upp av linjer som korsas. Varje korsning är en enskild pixel som tillsammans med de andra smälter ihop till horisonter, skuggspel, ljussken.

Med hjälp av en viss sorts instrument registreras stjärnljuset som regnar ner från universum som fotoner. Fotonerna är partiklar, som lämnar små avtryck var och en. Samtidigt någon annanstans står teleskopen som stora öron och lyssnar till rymdens ljusvågor, vilka mjukt rullar in från samma stjärnor utan att någonsin delas upp i enskilda fotoner. Som om stjärnljusets enhetlighet bara är ett bländverk. (…)

Allt som skapas vittnar om den process som skapat det. Men vilken är ljusets ursprungliga form? När ljuset rör sig fritt i rymden, innan det når den ena eller andra jordiska mottagaren som avkräver det ett visst format, vad är det då – partikel eller våg? Finns det alls, om det potentiellt skulle kunna vara både och, om det varken är det ena eller andra? Ljuset är en av den materiella världens grundläggande beståndsdelar, och som sådan borde den kanske ha fastare konturer, ett mindre ombytligt inre. För om inte ens byggstenarna var för sig är stabila, hur kan då helheten uppstå? (…)