Vi befinner oss på 3:e Våningen en morgon i november och Olof Persson kommer bokstavligen springande uppför trappan som leder från utställningshallen (även kallad försökshallen) upp mot dansbiblioteket.

Olofs energi er intensiv och fokuserad men han verkar, imponerande nog, inte stressad.
’Alltid i tid, aldrig i tid’ är verket han arbetat fram genom en lång och krävande process. Nu börjar det dra ihop sig innan premiären. Det är under en vecka kvar, och än så länge har repetitionerna pågått på ett torrt golv. Det håller dock på att ändras radikalt. En del av Olofs koncept för den remixade versionen är nämligen att ta in vatten i scenrummet, och medan vi pratar i biblioteket byggs Johannes Luchmuns sceninstallation upp i 3:e Våningens Blackbox.

– Det är bara Johannes som skulle kunna skapa detta, säger Olof uppskattande.

Verket som är under konstruktion är Aldrig i tid, alltid i tid; en remix av två tidigare verk av Gun Lund, nämligen ’I sinom tid’ (1990) och ’I tid’ (1997), som redan den var en omarbetad version av den första.
Förutom delar av koreografin finns även den specialskrivna musiken av Zbigniew Karkowski kvar i sin helhet.

Olof berättar om sin relation till de två andra verken:

– I den första versionen var jag publik, och den andra versionen var jag själv dansare i. Och nu går jag in som en slags post-koreograf i det här… Så jag har ju gått in i alla de här perspektiven: Åskådare, medskapare och nu koreograf och om-formulerare. Det kräver ju att man själv varit med för att kunna göra på det sättet.

 Musiken behålls som den var redan i ursprungsversionen. Zbigniew Karkowski (1958-2013) skapade musiken speciellt för ’I sinom Tid’, i samarbete med Gun Lund.
Om Karkowski berättar Olof att kompositören flyttat till Tokyo och varit del i att bygga upp noisemusik-kulturen i Japan.

[Senare när jag sitter och skriver sätter jag på Karkowskis musik. Det är en ovanligt levande elektronisk musik, full av små nyanser och detaljer i det stora, dånande landskapet…Det är något till synes evigt över den, och kopplingen till vågor känns i kroppen]

Jag frågar om Olof kan berätta mer om vattnets betydelse i verket.

– När jag kom in i ’I Tid’ i 1997, använde Gun spegelblanka mattor, och tanken var att dansarnas kroppar var upptumlade på en strand.
Det skulle se ut som vatten som låg på ytan, som att vågen hade kommit upp på stranden och fallit tillbaka och att det var fuktigt.
Hon hade också stenar utplacerade så att man kunde känna att man var på en strand, där det liksom böljade fram och tillbaka…
Så då tänkte jag att den här gången tar vi riktigt vatten!
Vi tar det ett steg till…

 Jag frågar hur vattnet påverkar koreografin, och Olof berättar att det påverkar hur man rör sig. I våras byggdes det upp en liten version på 2×2 meter med byggplast och trästockar där dansarna experimenterade en vecka med vatten, ljus och koreografiska rörelser.

Jag undrar om han har behållit ett slags skelett av ursprungsversionen eller hur han förhållit sig till den.

Olof svarar att ja, grundstrukturen är kvar, från 1990 och även från 1997; då Gun själv hade gjort ändringar; han har kunnat plocka från båda två och skapa en ny tolkning.

– Men man ska ju känna igen Gun Lunds DNA i detta. Vissa saker har jag bara behållit som de är, och andra saker har kastats om. Jag har även gjort omtolkningar. Det var väldigt intressant att reflektera över det att hon skapat vissa saker på ett visst sätt och då kunde jag se varför några tidigare rörelser kom tillbaka i senare koreografier på 00-talet. Det finns olika epoker av Gun.

Alla dansare i ’Alltid i tid, aldrig i tid’ är nya, många känner Guns arbete väl, men har inte sett ‘I sinom tid’ eller ‘I tid’. Jag frågar om Olof inte är med själv.

– Nej, jag är inte med själv, säger han med en viss lättnad.
–Det är skönt att ha det avståndet. Jag tror det hade varit för mycket att själv medverka när jag arbetar på det här sättet. Det har varit en stor utmaning.

Det är första gången Olof tolkar Guns verk som koreograf.

– Jag är ju i ett inuti-perspektiv någonstans. Jag är väldigt långt inne. Jag får ju kämpa mig ut, kravla mig upp för att komma ut på utsidan.

Han visar med kavande armar hur hans inre kämpar för att komma till utsidan. Vi skrattar.

– Man får ju kämpa för att hålla någon sorts distans också… Men det är svårt, erkänner Olof med eftertanke.

 I verket ’Alltid i tid, aldrig i tid’ är det 7 dansare, precis som i de två andra versionerna. Några har Olof jobbat med tidigare, några har jobbat med Gun, medan två av dansarna inte har jobbat med någon av dem tidigare.
Olof tog beslutet att hålla videomaterialet undan dansarna så att de inte skulle bli påverkade av det visuella.
Men ibland vandrar rörelser i väg på egna vägar, in och ur våra kroppar och dyker upp igen på en annan plats vid ett annat tillfälle…

En av dansarna, Lina Räftegård har märkt att det finns rörelsematerial i verket som hon känner igen från Gun Lunds verk ’Omtagning’ från 2004 (som Lina medverkade i då), ett exempel på att rörelsematerial försvunnit och sedan kommit tillbaka in i Guns koreografiska utforskning.

Olof beskriver det såhär:

– Man kan se hur tiden har gått och hur själva stoftet; rörelserna kommer tillbaka men de har utvecklats..