Samtal med Unni Britta Kangas: Unni Britta möter Lee Kum-ah

Maj 2024, Ingeborg Zackariassen

Lee Kum-ah Nathansen var verksam koreograf och dansare i Göteborg på 80- 90- och 2000-talen. Hon hade sin utbildning som balettpedagog från Royal Academy of Dancing (RAD) och som koreograf från Laban Center i London. I 2014 dog Lee efter en tids sjukdom, endast 55 år gammal.
Det är tydligt hur många fina minnen Lee lämnat kvar hos de som hade privilegiet att träffa henne, bland andra Gun Lund, som i samband med 10-års-markeringen av Lees bortgång skapar ett minnesprogram där föreställningen Unni Britta möter Lee Kum-ah står i centrum. Genom att ta utgångspunkten i Lee Kum-ahs tre olika solon Spår, Röd och Kan Madigan så kan väl jag, skapas en dialog mellan två danskonstnärer som möts bortom tid och rum, genom Gun Lunds minnen av en ovanlig person som inspirerade henne mycket.

Det är två dagar innan premiären, och Unni Britta Kangas och jag träffas utanför 3:e Våningen. Vi vandrar ner mot vattnet, i riktning Röda Sten Konsthall. Jag frågar om bakgrunden till verket med titeln Unni Britta möter Lee Kum Ah, som Gun Lund sätter upp den 23, 24 och 25 maj på 3:e  Våningen.

Unni Britta är en Göteborgsbaserad dansare och koreograf som i vanliga fall skapar egna verk. Hon berättar att Gun kom till henne redan i 2019 efter att ha sett henne på scenen, och sa att hon så gärna skulle vilja göra ett soloverk med henne där Unni Britta har en slags dialog med Lee. Gun berättade för Unni Britta om hur Lee hade varit en stor inspiration och guide för henne, och att Gun tyckte sig se något i Unni Britta som påminde henne om Lee. Processen som lett till föreställningen har varit lång och utspridd i tid.

– Det var för lite mer än ett år sedan som vi satte igång med arbetet, och då sågs vi ungefär fyra timmar någon gång i månaden. Det har varit ett speciellt sätt att jobba för mig, där jag har fått ta mig an ett annat sätt att jobba än vad jag är van vid som dansare. Det har också varit väldigt kul.

Unni Britta berättar att hon började med att först kolla upp det som skrivits om Lee, exempelvis av Ami Skånberg.

– Lee var adopterad från Korea och var väldigt inspirerad av och nyfiken på sin bakgrund. Hon verkar ha haft någon slags längtan till den…

Unni Britta berättar att hon, när hon upptäckte att Lee arbetade en del med koreansk dans, blev lite nervös, på grund av deras väldigt olika bakgrunder och etniciteter.

– Jag tycker dock att det är något fint i en tid där man är ganska ängslig kring sådana saker. Gun har gjort detta på ett genomtänkt sätt, och är “oängslig” i en tid som präglas av stor ängsla. Hon pratar mycket om det här. Först tänkte jag att föreställningen är en hyllning, men inser nu att det är också en dialog med Lees arbete.
Jag ska framföra hennes arbete, och det är väldigt tydligt att vi måste referera till det. Vi har kollat på Lees solon, men inte för mycket. Sen har vi gjort några praktiker.

Vad har ni gjort för praktiker?

– Det finns en uppvärmning som börjar på golvet. Det är ett sätt att få kontakt med ryggen. Det börjar väldigt långsamt. Vi har gått mycket i rummet på olika sätt. Vi har varit inspirerade av Lee, och också hennes och Guns arbete tillsammans, från tiden då de var i studion och labbade. Det har varit väldigt värdefullt. Sådana saker finns kvar i kroppen. Sen har jag kollat på de tre olika solona [Röd, Spår och Kan Madigan så kan väl jag], och vi har skapat tre solon inspirerade av dem.
Det är ett slags svar på det jag sett, men samtidigt också en fråga.

Gun har verkligen velat få fram mitt sätt att ta mig an saker som dansare. Det är kanske grunden till varför Gun ville jobba med mig i detta, att hon tycker att Lee och jag har likheter.

Unni Britta berättar att hon såg ett applådtack på video, där Lee bockade, plockade upp sin rekvisita – det stora röda täcket – lite slarvigt, bockade igen och tassade ut. Då såg hon plötsligt en glimt av likheten mellan henne själv och Lee som Gun pratat om.

Kan du förklara på vilket sätt likheten finns där? Är det rörelsekvaliteten?

– Det är små egenheter, att jag tassar fram ibland när jag gör något, och att de egenheterna kan komma ut på scenen. Det var lite överraskande när jag såg det!

Så du kände igen något i dig själv när du såg videon?  

– Ja, jag kände igen något. Lee håller också på med mycket små saker på scenen.

Unni Britta rör sina fingrar, plötsligt, gör en oväntad rörelse där händerna blir spetsiga strutar som påminner om fågelnäbbar.

– Det är det här lilla, det snabba… Vi är båda väldigt intresserade av att leka. Även om jag tror att både Lee och jag tar det vi gör på väldigt stort allvar, känns det som att det alltid finns lite bus. I det kan jag känna igen i mig. Att hon har lite…

… Meningen blir hängande i luften, men i Unni Brittas diskreta leende tycker jag kunna skymta en spegling, ett minne av någon annans busighet. Sedan blir hon allvarlig igen, lika snabbt som fågelnäbbarna nyss uppstod i hennes händer.

– Jag kan väl också känna igen mig i det här med dansvärlden. Kanske inte på exakt samma sätt, med tanke på att jag ändå är vit och västerländsk. Men jag kan ändå känna igen mig i det här med att inte helt passa in i en ram, en viss norm. 

Unni Britta säger att hon känner igen en kämparanda i Lees uttryck, något som säger “Jag ska också ta plats. Jag kan. Jag kan det jag gör.”

– Det har varit väldigt spännande faktiskt. Och så finns det så många olika lager i det.

Har ni pratat mycket också om Lees liv under processen eller har ni fokuserat mest på koreografin? 

– Vi har pratat om henne. Det har varit väldigt mycket fokus på till och med hur Gun upplevde att hon ansåg henne. Det har ändå varit mest fokuserat på det professionella. Var vi går ihop och var vi går isär. Jag upplever att Lee hade en ännu starkare koppling till danskonsten. Mina impulser kan också vara väldigt abstrakta, men jag har nog ändå den här dansteatern – den fysiska teatern – med mig lite mer… detta att jag behöver skapa bilder.
Jag kan dock känna igen mig i det att inte behöva förklara allt jag gör. Den första impulsen, den tar jag bara. Men sen så tror jag att jag hjälper rörelsen med olika metaforer, medan Lee använde sig mer av andning och abstrakta impulser. Hon höll ju på mycket med Falun Gong, och det kan man definitivt se i hennes rörelsespråk.

Själv har Unni Britta hållit på med Qui Gong och Tai Chi, vilket enligt henne är besläktat med Falun Gong. Så där finns ännu en liten överlappning i deras liv.

– Vi har haft gemensamma intressen för andligt utforskande, men också praktiskt, vad det i är kroppen. Det är många mötespunkter mellan oss.

Något som varit väldigt viktigt i detta arbetet är att dansa från hjärtat. Att vara ärlig med sina känslor.

– Jag tänker att jag hela tiden samtalar med henne på något vis. Kanske inte bara med henne, men med dansen jag har sett. Och att hon finns med i rummet. Som om jag dansar med henne. Det påverkar verkligen hur jag rör mig mer än vad jag kanske hade gjort om jag hade helt och hållet själv varit koreograf.

Jag säger att det är en vacker tanke, att ha en dialog trots avstånd i både tid och rum, med någon som inte längre lever, men som ändå finns kvar genom spår av tankar och rörelser. 

– Ja, verkligen. Det gör det också mindre ängsligt på något vis. Det heter Unni britta möter Lee Kum-ah. Så det finns ett möte mellan oss. Jag delar med mig av vem jag är och mitt möte med den jag tror hon är… Och genom det kan jag förmedla en slags förnimmelse av hennes dans

Här kan du läsa Ami Skånbergs vackra text från 2014 om Lee Kum-ah Nathansen och hennes betydelse för Ami själv och för Göteborgs dansliv: https://bloggenomdans.com/2014/04/11/en-stjarna-pa-goteborgs-danshimmel-har-slocknat-lee-kum-ah-nathansen/