Gun har verkligen velat få fram mitt sätt att ta mig an saker som dansare. Det är kanske grunden till varför Gun ville jobba med mig i detta, att hon tycker att Lee och jag har likheter.

Unni Britta berättar att hon såg ett applådtack på video, där Lee bockade, plockade upp sin rekvisita – det stora röda täcket – lite slarvigt, bockade igen och tassade ut. Då såg hon plötsligt en glimt av likheten mellan henne själv och Lee som Gun pratat om.

Kan du förklara på vilket sätt likheten finns där? Är det rörelsekvaliteten?

– Det är små egenheter, att jag tassar fram ibland när jag gör något, och att de egenheterna kan komma ut på scenen. Det var lite överraskande när jag såg det!

Så du kände igen något i dig själv när du såg videon?  

– Ja, jag kände igen något. Lee håller också på med mycket små saker på scenen.

Unni Britta rör sina fingrar, plötsligt, gör en oväntad rörelse där händerna blir spetsiga strutar som påminner om fågelnäbbar.

– Det är det här lilla, det snabba… Vi är båda väldigt intresserade av att leka. Även om jag tror att både Lee och jag tar det vi gör på väldigt stort allvar, känns det som att det alltid finns lite bus. I det kan jag känna igen i mig. Att hon har lite…

… Meningen blir hängande i luften, men i Unni Brittas diskreta leende tycker jag kunna skymta en spegling, ett minne av någon annans busighet. Sedan blir hon allvarlig igen, lika snabbt som fågelnäbbarna nyss uppstod i hennes händer.

– Jag kan väl också känna igen mig i det här med dansvärlden. Kanske inte på exakt samma sätt, med tanke på att jag ändå är vit och västerländsk. Men jag kan ändå känna igen mig i det här med att inte helt passa in i en ram, en viss norm. 

Unni Britta säger att hon känner igen en kämparanda i Lees uttryck, något som säger “Jag ska också ta plats. Jag kan. Jag kan det jag gör.”

– Det har varit väldigt spännande faktiskt. Och så finns det så många olika lager i det.

Har ni pratat mycket också om Lees liv under processen eller har ni fokuserat mest på koreografin? 

– Vi har pratat om henne. Det har varit väldigt mycket fokus på till och med hur Gun upplevde att hon ansåg henne. Det har ändå varit mest fokuserat på det professionella. Var vi går ihop och var vi går isär. Jag upplever att Lee hade en ännu starkare koppling till danskonsten. Mina impulser kan också vara väldigt abstrakta, men jag har nog ändå den här dansteatern – den fysiska teatern – med mig lite mer… detta att jag behöver skapa bilder.
Jag kan dock känna igen mig i det att inte behöva förklara allt jag gör. Den första impulsen, den tar jag bara. Men sen så tror jag att jag hjälper rörelsen med olika metaforer, medan Lee använde sig mer av andning och abstrakta impulser. Hon höll ju på mycket med Falun Gong, och det kan man definitivt se i hennes rörelsespråk.

Själv har Unni Britta hållit på med Qui Gong och Tai Chi, vilket enligt henne är besläktat med Falun Gong. Så där finns ännu en liten överlappning i deras liv.

– Vi har haft gemensamma intressen för andligt utforskande, men också praktiskt, vad det i är kroppen. Det är många mötespunkter mellan oss.

Något som varit väldigt viktigt i detta arbetet är att dansa från hjärtat. Att vara ärlig med sina känslor.

– Jag tänker att jag hela tiden samtalar med henne på något vis. Kanske inte bara med henne, men med dansen jag har sett. Och att hon finns med i rummet. Som om jag dansar med henne. Det påverkar verkligen hur jag rör mig mer än vad jag kanske hade gjort om jag hade helt och hållet själv varit koreograf.

Jag säger att det är en vacker tanke, att ha en dialog trots avstånd i både tid och rum, med någon som inte längre lever, men som ändå finns kvar genom spår av tankar och rörelser. 

– Ja, verkligen. Det gör det också mindre ängsligt på något vis. Det heter Unni britta möter Lee Kum-ah. Så det finns ett möte mellan oss. Jag delar med mig av vem jag är och mitt möte med den jag tror hon är… Och genom det kan jag förmedla en slags förnimmelse av hennes dans