Luisa Denward är en mångfacetterad danskonstnär som varit aktiv i Göteborgs fria dansscen sedan början på 90-talet och fortsätter vara det. Hon driver sedan 1996 den egna gruppen Transorganic Experience, samt har lång erfarenhet som projektledare och producent inom scenkonstfältet, bland annat för Regionteater Väst, hennes nuvarande arbetsplats. 

Den 20. februari, när Gun Lunds verk Transmission har nypremiär på 3:e Våningen, medverkar Luisa Denward som dansare för andra gången.

Luisa, eller Lolo som hon populärt kallas, är även en av de dansare som arbetat längst med Gun Lund. Hon utexaminerades från Balettakademien i Göteborg 1988, har arbetat med Gun sedan 1993, något som genom åren utvecklats till en stark och ömsesidig konstnärlig relation. 

Lolo berättar att hennes rötter finns i dansimprovisationen, och att intresset för just den konstformen startade redan under det tidiga 90-talet. Under den perioden var det en grupp Göteborgsbaserade dansare som började resa utomlands och träna med olika människor som var stora inom improvisationen. Här kan nämnas bland andra Julyen Hamilton, Ray Chung och Bo Madvig.

– Vi fick hit dem till Göteborg också, där de gav daglig träning på Danscentrum, berättar Lolo. – Det fanns även en dansgrupp, Floke, som betod av Katarina Eriksson, Maria Mebius-Schröder och Anna Westerberg. De höll på mycket med improvisation, och det gjorde jag också…

Några år efter detta tillfrågades Lolo om att vara med i Gun Lunds undersökande verk Good Vibrations, som det senare verket Transmission har baserats på.  

– Vi satte igång arbetet med Good Vibrations i 2004 och hade premiär 2005. Det blev ett helt nytt sätt att röra sig, för impulserna kom taktilt.

I Good Vibrations är det alltså vibrerande impulser som påverkar dansarnas rörelsemönster. Kan du berätta mer om hur det fungerar?

– Det är vanliga mobilvibratorer som finns i telefoner, som vi placerar vid olika leder i kroppen. –Det var viktigt att vibratorn placerades just vid en led, berättar hon, medan hon visar hur armbågen har förmågan att leda en rörelse i olika riktningar – Rörelser kan initieras lättare ifrån en led än om man placerar vibratorn till exempel mitt på en muskel.

Dansarna repade i en lång period, där de experimenterade med att leda rörelser från olika punkter på kroppen, först utan vibrationer som impulser, bara för att komma in i det specifika tankesättet:

– Ja, vi föreställde oss ett “öga” som sitter i leden… vad kan det ge för impuls? Hur kan den fortplantas, både i tiden, i kroppen, och i rummet? 

När dansarna sedan började dansa med vibratorerna aktiverade och någon annan “kontrollerade” impulserna, blev kontrasten mellan det inre och det yttre påtaglig. 

– När någon annan ger  impulser, bryter de oftast mot det man är van att göra, berättar Lolo, och sättet hon rör sig när hon pratar avslöjar att det verkligen är kroppsminnen hon beskriver:

– Jag är på väg någonstans med en rörelse… jag har fått en impuls i handen, men så plötsligt kommer det -när jag inte är beredd på det- en impuls i knäet, höften eller nacken. Då bryts det jag håller på med, och jag får ta andra vägar med min improvisation… Det var väldigt spännande, för det blev ett helt nytt utforskande av min förmåga till rörelser.

– En annan intressant aspekt i Good Vibrations var att träffa olika sorters publik, för det var ganska tydlig skillnad på vad folk vågar. Första gången var ju för 20 år sedan, och det har hänt jättemycket sen dess med vårt förhållande till datorer och digitala plattformar och så vidare. Men då var det lite så att någon som var ung och van vid tv-spel kunde kasta sig loss och trycka hejvilt, och kanske inte riktigt “förstod” att jag också var en människa… medan de som var äldre ofta tyckte det var fruktansvärt obehagligt, då de upplevde att de hade någon slags makt över mig. Att styra en annan människa var obekvämt, tyckte de. “Det är ingenting man gör”… Det var också otroligt häftigt. När det funkade som det skulle, vilket det ju oftast gjorde, så var det verkligen kommunikation. Det var inte “Jag styr dig”, utan det uppstod ett samtal, där jag fick till mig signalerna och svarade på dem, och de lyssnade in. Det var en otroligt spännande resa. 

Ni gjorde Good Vibrations igen i november 2024. Var det stor skillnad gentemot första gången? Jag tänker på den digitala utveckling som skett och vad den skulle kunna betyda för det här verket?

– Det var ganska likt trots allt. Upplägget var då och var nu också, att vi var sex dansare, och att Gun och Lars [Persson] gjorde en introduktion. Någon av oss dansare pratade också lite grann. Och sen delade de, Gun och Lars, ut alla sänderna, utan att publiken skulle veta vem de var kopplade till. De behöver vara lite lyhörda och prova sig fram. Jag måste nog säga att det är lite samma insikter nu som då, att de tycker det är väldigt coolt när de fattar, när de känner att de faktiskt kan kommunicera. Jag fick ordet efter att vi var färdiga. Det var ganska starkt. För då skulle jag först bara prata lite mer just om hur det var för mig. Och så tog jag chansen och tackade dem. Jag sa: “Tack för att ni har varit så lyhörda, för jag känner det ni gör. Jag märker om det är någon som är snabb i tempot, eller mer avvaktande, inlyssnande. Och det är superhäftigt för mig att ta emot det.” Och då blev det så här tyst i rummet; sådär tyst som när man kan höra en knappnål falla.