Samtal med Jonas Stampe – Live Action 20 år
September 2025, Ingeborg Zackariassen
Performancefestivalen Live Action firar 20 år i år, och samlar konstnärer från olika platser, perspektiv och engagemang under temat Frihet. Enligt Jonas Stampe är denna kuratoriska handling som utförs inte med intentionen att definiera frihet, utan för att skissa dess konturer, och där temat inte är ett fast ideal utan en levande fråga. I en värld alltmer präglad av censur, krig, polarisering, svält, övervakning, etnisk rensning, folkmord och ekologisk kollaps frågar Stampe: – Vad betyder frihet i dag — och för vem? Var utövas den? Var förnekas den? Är konsten fortfarande kapabel att öppna platser för motstånd, delad fantasi, kollektiv närvaro och livsvilja ? Eller är det för sent?
Årets program samlar röster från hela världen – från Palestina till Sverige, från Sydafrika till Irland – vars verk utforskar frihetens många spänningar: mellan kropp och struktur, röst och tystnad, det personliga och det politiska.
Festivalen som föddes ur en reaktion
Live Action föddes 2005 ur en reaktion. Jonas Stampe hade tidigare grundat biennalen Ideologia, som arrangerades 2001 och 2003, men när stödet uteblev för en fortsättning och Göteborgs Stad samtidigt placerade GIBCA på Röda Sten – samma plats som huserat Ideologia – växte behovet av att skapa något nytt. Istället för ännu en biennal ville Stampe bygga en plattform som fokuserade helt på performancekonst, en konstform som då ofta stod i utkanten av de stora institutionella sammanhangen.
Resultatet blev Live Action – en festival som från början samlade ett stort antal konstnärer och som satte Göteborg på den internationella performancekartan. Festivalen tog sedan plats på bland annat Stadsbiblioteket, Konsthallen och Världskulturmuseet innan den fann sin egen identitet som en mer rörlig och självständig plattform. I år, som under många tidigare år, visas festivalens performance-nedslag i det offentliga rummet samt på 3:e Våningen.
Varför just performance?
– Det började under biennalen Ideologia, där jag upptäckte performance, i Finland framför allt. Jag kände till [konstformen] historiskt sett, men inte den nutida performancen. Och jag upplevde hur vissa verk som jag bjöd in till biennalen faktiskt fick mig att gråta. Så jag kände att jag fick någon sorts emotionell känsla av vikten och performance, som icke-kommersiellt uttryck, men även som något mycket mänskligt. Så det kan man väl säga var det som triggade allt.
Kan du berätta lite om temat Frihet?
– Det finns vissa parametrar i performancekonsten som handlar mycket om konstnärlig frihet. Det vill säga att vi inte går in och förändrar någon konstnärs verk. – Men det finns enstaka undantag… En konstnär föreslog ett verk i min festival Infr’Action i Frankrike där han skulle ligga på ett tak och låtsas skjuta på en människa som skulle falla och spela död. Där var jag naturligtvis av begripliga anledningar tvungen att sätta ned foten. Men normalt sett så lägger vi oss inte i det konstnärliga uttrycket överhuvudtaget. Vilket har föranlett till vissa friktioner med institutioner där de är vana att arbeta med objekt. Det vill säga att man vet vad man får och man kan placera det som man vill. Jag brukar alltid ge konstnärerna frihet. Men de får inte bryta mot lagar och regler helt enkelt. Ända sen Ideologia har målet varit att försöka få in så mycket människor med andra bakgrunder som möjligt. Det har funnits en viss ideologisk riktning i det här att gå ut till folket med konst. För jag tror att det förmodligen finns många konstnärer där ute som är totalt ovetande om att de kunde vara bra konstnärer. De finns där ute bland människor som inte är vana vid nutidskonst. Med festivalen har vi haft en väldigt stark tanke på kulturell demokrati som man kallar det idag.
Denna grundprincip kommer till uttryck i Göteborgs Stadslandskap, då Live Action visar verk både inomhus och utomhus, och kommer därmed åt tillfälligt förbipasserande såväl som invigda performancekonstälskare. En central del av Live Action har alltid varit den internationella dimensionen. För Jonas Stampe har det varit avgörande att föra samman konstnärer från många olika länder och kontexter – inte bara för att spegla bredden inom performancekonsten, utan också för att skapa möten som motverkar isolering och polarisering. I en tid där gränser dras allt tydligare, både politiskt och kulturellt, har festivalen velat öppna upp för ett globalt samtal, där konstnärer och publiker kan mötas bortom nationella och institutionella ramar.
– Jag har alltid haft en internationell inriktning. Jag flyttade till Frankrike och sen vidare till Kina efter många år. Jag tror att det handlar mer om att världen är global och fortsätter att vara global. Det går inte att bryta upp den här globaliseringen som existerar med internet numera. Det är ganska omöjligt. Jag tittar på Göteborgs stad, hur många invandrare vi har och hur många länder de kommer ifrån. Det är ett uttryck för en mångkulturell realitet som vi lever i idag. Inte minst i västvärlden och i Sverige. Kanske mindre i andra länder med mer auktoritär inställning som Kina eller Ryssland.
Vi [Live Action]har den öppningen mot andra kulturer som jag tycker är en stor styrka. Utifrån det väljer vi konstnärer som vi känner har en konstnärlig kraft att ge. Vi gör också internationella samarbeten: InfrAction Paris och InfrAction Venice – som blev Live Action Venice – och Live Action New York. Så vi har haft projekt utanför Göteborg och Västra Götaland, då vi haft en tanke på att föra ut både regional, lokal och nordisk konst till omvärlden.
Ett annat sätt Live Action arbetar med internationellt fokus är i programmet Exchange, som inleddes för att fira årets 20-års jubileum, där de tilltalar en festival utomlands och genomför ett konstnärligt utbyte. I år påbörjades ett samarbete med biennalen Viva Art Action i Montreal, som ligger på samma nivå ekonomiskt, och kan ge konstnärernas arvoden, resor och uppehälle. Från 2026 kommer programmet även inbegripa festivaler där nivån är asymmetrisk: Samarbetet med Babel Art Festival, som ligger i Irak, Babylon och Bagdad, innebär också ett konstnärsutbyte, men här måste Live Action själva finna finansiering för konstnärerna de skickar iväg, då Babel Art Festival inte har samma sorts möjligheter. Samtal förs även med RIAP – Rencontre International D’Art Performance, i Quebec City. Dessa samarbeten är mycket värdefulla då de ger lokala och regionala konstnärer visibilitet och erfarenhet internationellt.
Vad skulle du säga kännetecknar Live Action i det globala performancefältet?
– Ja, att vi förmodligen har en väldigt hög kvalitet på konstnärerna. Att vi går ut med den här demokratiska, kulturella approachen helt enkelt. Vissa andra festivaler genomför performances i det offentliga rummet också men gör det ofta på platser där det inte finns så mycket folk. För att inte bli störda kanske. Men vi vill göra verken på platser där det finns folk. Vi vill beröra medborgarna.
Vad betyder festivalformatet för performancekonsten?
– Man kan väl säga att festivalformatet är ett å ena sidan traditionellt format, men också ett format för ett möte mellan konstnärer, där vissa genomför nya verk, medan ett fåtal genomför verk som de har gjort på andra festivaler. Festivalen som sådan är ett skyltfönster, men även en sorts organism som får konstarten som sådan att leva. Finns det inga festivaler så finns det ingen performancekonst, mer eller mindre.
Vad tycker du är de största utmaningarna och möjligheterna framåt för festivalen?
Jonas Stampe skrattar hjärtligt. – Ja, de stora utmaningarna, det är väl åldern. Man blir äldre och man blir tröttare när man ska städa och alla grejer man bär på… Även om vi har våra andra jobb och vi kan ha dem på olika nivåer så ställer vi upp och gör det här manuella arbetet med allting i stort sett. Och det gör vi inte utifrån någon sorts ekonomisk motivation, för vi har ju ingen lön. Detta är helt volontärt. Men det finns någon skönhet i det också med just det här. Jag kände det när jag kom tillbaka till [3:e Våningen] för några år sedan efter covid, och fick sopa golvet där, det kändes faktiskt väldigt skönt måste jag säga! Att få sopa efter en festival igen efter två års stiltje.. Det finns någonting i det här ”normala” med festival som ger mig något. Även när folk kommer fram på gatan och frågar ”vad är det här?” Och förstår egentligen vad de här konstnärerna gör. Det är väldigt många som uppskattar det på gatan även om de inte har någon sorts kulturell bakgrund eller djupare kunskap. Det känns verkligen skönt. Men utmaningarna; jag tror att det är tid och ålder.
En stor fråga till slut: Skulle du kunna sammanfatta festivalens bidrag till konst och kultur under de här 20 åren? Och finns det något som kommande generationer kan ta med sig in i framtiden?
– Ja, vi har delvis skrivit historia genom festivalen, inom performance och experimentall konst som sådan. Att visa och framhäva det efemära, det flyktiga och det okonventionella. Vi försöker även utveckla performancekonstens teknologiska potential och jag arbetar för tillfället med en ganska avancerad teknologisk hybrid som ger vad man skulle kunna kalla en hologramkonst. Det är något som har mycket potential, som gör det möjligt för medborgarna att uppleva performancekonst på sina smartphones och i framtiden i sina AI drivna smart glasögon . Jag tror även att framtida generationer kommer att se tillbaka på betydelsen av kulturell demokrati som har en potential att bli en hörnsten i samhället inte minst genom ny teknologi.
Årets tema “Frihet” är något som aldrig kan tas för givet, även i ett land som Sverige och i Europa överhuvudtaget. Den konstnärliga såväl som den demokratiska. Det kanske är någonting som vi i många länder kan ta för givet. I västvärlden så måste vi verkligen, tror jag, börja försvara den frihet vi har uppnått under många decennier. Vi får inte ta den för något givet, inte den konstnärliga friheten och inte den demokratiska friheten. Om det är någon som ifrågasätter den så måste vi verkligen ställa oss upp och säga nej. Vi måste få behålla vår frihet, för den är ju trots allt oerhört viktig för våra liv.