Ingeborg Zackariassen, april 2026
Foto: Anna Lamberg
Hösten 2015 skapade Gun Lund verket “Linier”. Våren 2016 spelades tre föreställningar. Nu, tio år senare, återvänder Åsa Thegerström som enda dansare kvar från originalbesättningen. Jag har träffat henne för att prata om kroppsminne, om att föra vidare Gun Lunds rörelsetänk, och om vad som händer när en titel ändras.
Åsa Thegerström är den dansare som medverkat i flest av Gun Lunds verk. Medan de flesta har återkommit med jämna mellanrum, har detta legat i dvala. Själv har hon önskat att få göra verket igen, så det var välkommet när Gun frågade henne om att vara ansvarig för återuppsättningen.
– Men det har också slagit mig att jag är den enda som är kvar från originaluppsättningen. De andra tre dansarna har alla jobbat med Gun, men olika mycket.
Nu är det Åsas kroppsminne som ska föra verket vidare – ett minne från en kort period för tio år sedan. Hon har vid några tillfällen pratat med Gun Lund, och frågat hur hon tänkt kring de olika delarna. Förutom det har det varit upp till henne.
Är det något särskilt med det här verket som ditt kroppsminne fäst sig vid?
– Rörelserna i sig känner jag igen på ett visst sätt. Det finns en stramhet som är tydlig för det här verket. Även om vissa rörelser är mjuka och luftiga så finns det ändå en form.
Foto: Anna Lamberg
Eftersom jag är ensam med det kroppsliga minnet av just Linier har jag funderat mycket på vad som måste vidare till de andra. De andra var inte med i skapandeprocessen, så de har inte den längre resan. Men jag försöker plocka fram Guns vidareutveckling av hur hon fraserar rörelserna – ett arbete som pågått sedan 90-talet.
Det finns ju inspelat videomaterial, men de andra får inte bara kopiera. Som så ofta arbetar Gun med en uppbyggnad som utvecklas tills den inte kan gå längre – tills det sker en förändring. Det är själva frasen som är viktig, inte hur många upprepningar man gör.
Verket består av två delar, där den första har musik av Luciano Berio, och den andra är komponerad av Victor Varela.
– Ja, och jag tänker att musiken och dansen är som två olika delar av partituret.
Publiken sitter på fyra sidor. Vi kommer från varsin diagonal, och i början dras vi inåt. Men det finns ingen traditionell front, utan en centrumpunkt, som förstärks av ljuset. Vi har centrumpunkten och vi har diagonallinjerna som skär varandra i rummet.
Det är helt abstrakt. Och vi är fyra dansare som arbetar in mot varandra eller ut ifrån varandra.
Del två börjar också väldigt stramt. Fyrkantigt och format, men med en helt annan energi. Successivt genom verket så börjar det här sträckta, strama språket lösas upp, rörelsespråket ändras och blir mer och mer cirkulerande…
Foto: Gun Lund
I den här återuppsättningen heter verket inte längre “Linier”, utan har lånat sin titel från Wassily Kandinskys bok Punkt, Linie zu Fläche. På vilket sätt har titeländringen påverkat dig?
– Punkt, linje och yta är genomgående både i det här verket, men även i Guns arbete över huvud taget.
Hon pratar om punkten och de olika nivåerna, ytorna och linjerna – den här dramatiken med linjer som fortsätter genom kroppen, som aldrig tar slut – och spänningen mellan två punkter i rummet.
Titeländringen har fått mig att tänka mer på just punkten, linjen, ytan – och de orden har varit en hjälp när jag arbetar med de nya dansarna. Vad är det jag ska förmedla? Vad är det jag känner när jag gör de här sakerna? För mig blir ytan fysisk. Även luften blir fysisk när jag tar på den.
I samtal med Gun har det handlat mycket om händerna, men också om dragningen i ryggen – linjearbetet från det strama till det fria.
Det finns en formad luftighet: det mjuka tappar aldrig form.
Det kan bli väldigt luftigt, eteriskt nästan. Men formen finns alltid där.
Punkt und Linie zu Fläche spelas 17–19 samt 24–26 april 2026 på 3e Våningen.
Nytt för den här versionen är ett poetiskt inslag i pausen mellan verkets två delar, där Karin Brygger har bjudits in att läsa utdrag ur sin nya bok.