Samtal med Joachim Berntsson och Lovisa Baldal 

Oktober 2023, Ingeborg Zackariassen

Det börjar bli höst på riktigt. I 3:e Våningens fina bibliotek sitter jag tillsammans med Joachim Berntsson, Lovisa Baldal, som båda är aktuella som dansare i Gun Lunds verk Fields in Motion i oktober, i samband med jubileumsåret 2023.

För Lovisa, som själv arbetar som koreograf är föreställningen första mötet med Gun Lunds koreografi som dansare. Joachim däremot, har arbetat med Gun ända sedan 70-talet.  
Jag frågar om de kan beskriva hur deras livslinjer korsat varandra fram tills nu, och Joachim tänker tillbaka.

 – Jag tror det var… jo, 1976. Vi började lära känna varandra på dåvarande Balettakademien i Göteborg då den låg på Friggagatan, samt i Danshuset, där vi tog klasser för Iskra Ring [danslärare som utvecklat ett eget pedagogiskt system och gett ut boken ”Röda tråden” – metod och konsekvens i undervisningen i klassisk balett.]. Hon  hade en dansgrupp som hette Kropp och själ, som hon skapade med sina elever, varav Gun och jag var ett par av dem. Eva Ingemarsson [medgrundare av Rubicon och Atalante tillsammans med Gun Lund] och flera andra var också med…
Jag var med i en föreställning som dåvarande Rubicon gjorde; Ark till Ark, som gjordes på Exercishuset.
[Ark till Ark återuppfördes även tidigare i år, i samband med jubileumsåret 2023, red. anm.]
Det måste ha varit 1986-1987 som Rubicon kom och frågade om jag ville börja jobba med dem.
Sedan har det bara fortsatt; genom projekten Stadens Dansare och Götaplatsens trappor, flera olika utomhusföreställningar i Göteborg som Gun Lund skapade.

 Joachim berättar att han var med i stort sätt alt Gun Lund skapade fram tills han flyttade till Devon, London och utbildade sig till Alexander-lärare [Alexander-teknik, red. anm.] i 4 år. När han sedan kom tillbaka till Göteborg blev han direkt tillfrågad att medverka i föreställningen Världens Tak.

– Jag var med i ursprungsversionen av I Gudars Skymning i 1989. Sedan kom jag tillbaka in i den föreställningen efter ett 10 år långt uppehåll från dansen. Det var jätteintressant.
Det är väldigt mycket tack vara Gun som jag har fortsatt med dansen; jag har inte medvetet tänkt att jag egentligen skulle fortsätta som dansare, men det är jätteroligt att hon vill ha med mig.
Så det är en lång relation till Gun, på många plan, och mycket mer än jag fick fram nu…

Lovisa har lyssnat fram tills nu. Hon sätter in de historiska referenserna i hennes egen livshistoria.

– Jag sitter här och lyssnar, och tänker just det, runt samma tid som de där sakerna hände, då föddes jag…

Vi pratar om hur fint det är att olika generationer kan jobba tillsammans, dela scen, eller som I Gudars Skymning, dela klippor. En ensemble som har en åldersspridning, som har olika livserfarenheter och kroppsliga minnen av koreografi ger en speciell dynamik. 

Lovisa berättar om sin relation till Gun Lund:
– Jag hade själv några elever som var med i I Gudars Skymning i 2019  [Lovisa undervisar på Balettakademien].
Men det var i 2009 som jag såg föreställningen för första gången, och kände att jag verkligen förstod var Gun var ute efter.
Det kändes som att det här verket var något väldigt annorlunda…
En helt annan plats; närheten till naturen, elementen, vattnet och bergen. Det tilltalade mig väldigt mycket.

Lovisa berättar att hon lärt känna Gun Lunds arbete genom Gunilla Jansson, som även hon medverkar i Fields In Motion.  Lovisa arbetade med Gunilla på Smålands Musik och Teater, i ”Noir”, och sedan kommer hon ihåg att hon blev väldigt förtjust i ett annat verk av Gun Lund, som även det visades utomhus på en speciell plats.

– Jag blev väldigt inspirerad av den platsen, och skapade själv ett verk för Balettakademins studenter där för några år sedan.
Sedan har jag hamnat här på 3:e Våningen, sett verk av andra koreografer, varit med i Gunillas verk ”Emballage” och haft en del samtalskontakt med Gun och lärt känna henne på det sättet.
Jag har fått en känsla av vad hon gör och hennes uttryck.

 Joachim skjuter in att det som kanske utmärker Guns arbete är den nästa telepatiska känslan som uppstår i ensemblen. Att man känner av varandra i rummet. Lovisa håller med.

– Rörelsematerialet gör ju det möjligt också. Eftersom det nästan är rituellt, kan jag känna. Det är inte så att man släpper loss och är i sin bubbla, som man kan uppleva i andras verk, eller i ens eget material för den delen…
Det är ett koncentrerat fokus; en stark tydlighet i vilken vinkel som ger det rätta uttrycket. Det är superviktigt, och det känns verkligen, som du säger, Joachim, att om man tappar varandra i rummet så har man tappat något även i uttrycket utåt.

 Joachim:
– Det är så intressant att du säger det. Och det är så härligt också, just den känslan när man går in i rummet, att varenda individ tillför något.

 Vi pratar mer om bakgrunden till scenverket Fields In Motion. Det finns nämligen en äldre släkting som verket baserar sig på, Juniperus, som Gun Lund skapade på Axvalla Hed i 2014, och jag frågar Joachim om han kan berätta mer.

 –Det är en stor slätt nära Skara, berättar Joachim. Upplevelsen var helt fantastisk. Mycket av det materialet vi använder i Fields in Motion skapades där, men det var mycket, mycket större avstånd, och dubbelt så många dansare. Det låg en rök över hela fältet. Det var helt magiskt.
Den här gången har jag verkligen känt banden till slätten utomhus när jag är på scenen.

Lovisa, som själv inte upplevt Juniperus, säger att hon genom att föreställa sig det, försöker hitta storheten i rummet, känslan av att gå på ett fält, och överföra det till scenrummet…

 

Att bredda rummet… att slå ut väggarna…

Lovisa tänker lite, och jag kan ana hur hon ser för sig både slätten och scenrummet där inne; hur hennes dansarkolleger rör sig igenom det koreografiska materialet.

– Ni som har gjort den förut… när jag iakttar er – och det gör jag ju hela tiden- ja, det är ju som att jag försöker insupa alla detaljer… det är verkligen delvis väldigt bekant, hur ni är med varandra, och hur man på något sätt bara kan falla in i verket. Det känns också som ett ny-upptäckande för er. Det känns som att vissa saker har blivit lite förändrade; modifierade?

 Joachim:
– Just det, och det är så intressant, att vissa saker har jag raderat ut.
Som att ”Vad? Ska vi in i det rummet nu? Det kommer jag inte ihåg”…
Men sedan när vi väl gör det så blir det ett igenkännande.
 Och det är väl lite så vi människor fungerar. Vad det nu är som gör att man väljer saker… När man kommer in i ett rum så dras blicken till en speciell plats eller till en person. Det är någonting med det…
Och det är det samma med det koreografiska materialet för mig, att man kommer ihåg vissa saker som man hängt upp sig på, på något sätt.

 Lovisa:
– Ja, det kan vara i minnet av en viss bild, att det är förankrat i något speciellt…

Joachim:
– Sedan så känns materialet tydligare för mig själv den här gången… Det är kanske att vi känner oss bekvämare den här gången därför att vi inte sätter verket från början, utan vi tar upp det och försöker komma ihåg det.

Lovisa skjuter in:
– Ni vet ju väldigt väl vad Gun värderar och vill ha.

Joachim håller med, men inte helt…
– Kanske… Men det är inte helt säkert, för att allt lever ett eget liv inom varje individ. Och om Gun skulle se det utifrån nu när vi repeterar så kanske hon skulle säga att dynamiken skulle behöva vara på ett annat sätt… Små nyanser som vi inte tänker på.

Lovisa:
– Jo, men jag tänker att Gun har väl också förändrats… Så hon kanske själv värderar annat nu i förhållande till då… Jag tänker på det när jag tittar på något jag har skapat själv, att man kan gå tillbaka och tänker att ”Nu är inte just den där detaljen lika viktig längre”… Man har omvärderat.

Joachim tillägger att man ändrar sitt sätt att se saker hela tiden. Ibland kan det helt enkelt bero på vart man sitter i salongen.
Jag hör mig själv säga att jag tycker det är något fint med det där, att ens upplevelse beror så mycket på ens inre landskap; ens perspektiv just den dagen, vad man tänker på och vad man går igenom, samt ens fysiska närhet eller avstånd till ett konstverk.

– Vad står sig över tid?

– Vad kan komma tillbaka?

Lovisa:
– Jag funderar på värdet i att behålla ett verk exakt som det var, eller att göra den omvärderingen… för er som gör Fields In Motion för andra gången, hur känns det att tillåta de små ändringarna?

 Joachim:
– Jag tror nästan inte det går att återskapa något, utan vi lever i en annan tid hela tiden… och tiden bara accelererar känns det som, och saker utvecklas mer och mer, snabbare och snabbare…
Ett exempel på sådana saker är når man tittar på kostymfilmer, och det ska vara på 16oo-talet till exempel. Och man tänker ”Oj, vad autentiskt”. Men det är ju inte det, för man ser ändå på människorna att de är formade av sin tids estetik, hur de är sminkade och allt. Man ser ju direkt om något är gjort på 50-talet eller på 90-talet.

Jag håller med; det är svårt att se ens egen tid, man kan bara förstå omfånget av vad man upplevt när man blickar tillbaka…

Vi pratar om hur annorlunda man kan uppleva saker när man går igenom dem för första gången.

Joachim:
– Jag tänker mycket på I Gudars Skymning, där jag varit med tre gånger. Första gången var det nytt för alla. Gun hade en buss, en sådan stor campingbuss som vi åkte från Göteborg och det kändes som en evighetslång resa. Vi var på platsen jättelänge, och jag upplevde det så stort då; vi skull upptäcka den här miljön. Och senast när vi gjorde den i 2019 kändes allt väldigt smidigt och enkelt. Då tänkte jag ”Var det verkligen så här?” Jag känner inte igen mig. Jag känner igen koreografin, varenda sekvens, men det är en helt annan känsla.
Det är det samma med Fields In Motion, nu är har verket levt ett eget liv från det var nytt fram till nu, och nu tar vi tag i det igen. Lite som att man går in i ett välkänt rum. Det är inte riktigt helt det samma. Det är bekant, men det är inte riktigt som man kommer ihåg det.

 Jag tänker på hur skör danskonsten är, och hur olika det är från person till person; hur man upplever rörelsekvalitéer och ett verk inifrån och hur man kan förmedla rörelser och uttrycka ett koncept till någon annan; hur man lär ut koreografi genom ord och genom rörelse.
Hur något känns för en själv är ju något man nästan inte kan låta bli att ta för givet.

Jag undrar hur ensemblearbetet fungerar rörelsemässigt i Fields In Motion.

– Det där är svårt att säga tycker jag… men så fort någon tappar bort gruppen… Det är intressant, för det är som att vi som grupp förflyttar oss. Det känns som att det inte finns något ego. Det finns ett lyssnande som gör att man smälter in i varandra på något sätt.

 Lovisa:
– Det lyssnandet är en trygghet som man kan luta sig mot. Även om det mesta är nytt för mig i verket, kan jag ändå känna vart ni är i rummet och förhålla mig till det. Vissa partier är individuella, där man har ett solo eller en egen uppgift i rummet. Är man fel i tajmingen så kommer man krocka.
Jag tycker det känns som att i det här verket är det vad det handlar om, framför att prestera genom rörelse; det kollektiva, förflyttningar, rumslig känsla och avstånd mellan rum. Det är klart att dansen också är krävande och kräver ett fokus, men här är det verkligen ett inlyssnande på alla i rummet. Det är superviktigt.

Någon vecka senare bjuds jag in i rummet för att ta några repetitionsbilder. Jag kan se individer som rör sig i ett rum, men nu vet jag de inom sig rör sig på en enorm slätt. En efter en introducerar de sina rörelser som smälter in i en större helhet.
Jag ser de olika individerna, men jag kan också ana en multipel enhet; en vind, en våg, ett landskap.