Med avstamp i Penkovas egna erfarenhet av mötet med den västerländska kulturen i tonåren och senare med den samtida danskonsten försöker hon synliggöra känslan av ständig försening, ett slags tidsligt utanförskap, som hon behövde bita sig igenom för att hinna ikapp tidslinjerna i den västerländska samtidsestetiken.

Vad behövds göras för att eliminera känslan av att befinna sig i otakt? Skiftande mellan tystnad, musik, ljudspår av korta inspelade reflektioner kring normer och värden mellan Öst och Väst delar Penkova med sig hur den samtida dansens praktiker har gett hennes kropp och sinne både nycklar till frigörelse och anledning till revolt.