Den här texten är inte en intervju i vanlig mening. Den utgår från ett samtal med konstnären Adéle Essle Zeiss – och från min egen kropp, som medverkande i hennes verk Fält.

I stället för att stå bredvid eller se på, befann jag mig inuti verket, i och med kroppen som mäter, justerar, lyssnar. I sina verk återkommer Adéle Essle Zeiss ofta till hur kropp, material och fysik samverkar i stillhet, rörelse och balans. 

Efter examen från Svenska Balettskolans moderna linje 2002 började Essle Zeiss skapa egna solon. När hon tio år senare inledde sin utbildning i fri konst på Kungliga Konsthögskolan hade hon redan lång erfarenhet från dansfältet. Det var konstskolans öppna ram som lockade – möjligheten att skapa utan tidskrav, dramaturgi eller publikens förväntningar. 

– Jag hade lika gärna kunnat bli koreograf. Men det kändes som att jag hamnade ganska rätt. Att mina verk passade in i den kontexten. Att det inte fanns någon tidsram. Att det inte var så dramaturgiskt, utan mer som ett kortare påstående. Och jag arbetar inte med musik.

I relation till dansen och vad hon lämnat bakom sig är det främst formatet – kravet på att hålla publikens uppmärksamhet, den dramaturgiska bågen. I stället öppnas arbetet mot det rumsliga: konsthallen, installationen, den långsamma upplevelsen.

– På konstskolan började jag tänka mer i ett utställningsformat, på rummet som ett rum man går in i,” säger hon. “Kroppar blir lite annorlunda i en konstkontext. Man läser in dem som objekt. Och det blir också läst mer mot en performancehistoria – antikapitalism, feminism, kvinnokroppen i konsthistorien.

I den här versionen av Fält uppträder vi i blackboxen på 3:e Våningen – ett rum som vanligtvis används för dansföreställningar men som nu är omvandlat till en installation.

– De flesta är inställda på att se bildkonst. Och då tar kropparna sig an en annan “värld.” Det blir en existens på något sätt. Rummet är mörkt, publiken sitter i mörker.

Det är fascinerande hur så små justeringar har så stor effekt. Det blev väldigt talande på något sätt.  Den fysiska upplevelsen inifrån – meditationen över ens egen ömtålighet som människa – att man faktiskt inte är ett objekt; man är ett levande maskineri som ligger där, och som hela tiden är i rörelse, även när man ligger still… Det var starkt. Jag var faktiskt chockad över de här millimetrarna ibland, hur mycket ett djupt andetag kunde ändra hela situationen. Och hur en nästintill obefintlig justering av en betongsäck har stora konsekvenser för personen som ligger på plankorna…
Du har lämnat dansfältet, men ändå tagit med dig en mycket fysisk intelligens in i arbetet: Den kroppsliga kunskapen. Hur mycket av ditt arbete handlar om just lyssnande?

– Det är nog jättemycket. Jag tänker att det som jag huvudsakligen arbetar med – som jag vill hitta – är närvaro. Och koncentration.  
De flesta av mina verk kretsar väldigt mycket kring ett samarbete. Runt kroppen. En uppgift som man gör i gruppen. Som kräver att man bara är närvarande i. Den går inte riktigt att planera exakt hur den ska utföras. Det är det som jag tycker om med balansen. Att den är någonting som hela tiden – även om det kan vara på en helt omedveten nivå– är närvarande. 

Min egen upplevelse inifrån verket  blir en poetisk och meditativ resa genom praktiska uppgifter – en lek med de fysiska lagarna som skapar en förhandling mellan avslappning och angelägenhet. Fält är ett av flera verk där Essle Zeiss utforskar fysikens lagar genom kroppen:

I Statolit undersöks gränsen mellan rörelse och stillhet. För att hålla balansen och sitta stilla på plankorna gör kroppen hela tiden små, omedvetna viktskiftningar – mikrorörelser som förstärks i systemet av plankor, rep och motvikter. Balanssystemet, säger Essle Zeiss, är helautomatiskt och kan inte styras med vilja. Att balansera väl kräver en koncentrerad men ofixerad närvaro. Titeln syftar på det lilla kornet i balansorganet hos växter och vattendjur – statoliten – som faller efter gravitationen och gör det möjligt att orientera sig. Liksom statoliten svarar kropparna i verket på jordens dragning. De befinner sig, som Essle Zeiss uttrycker det, i ett fallande tillstånd – hindrade från att falla enbart av plankans kraft uppåt.

Tyngdspegel fortsätter den undersökningen, nu som en ordlös kommunikation mellan kroppar. Genom rep och block tar dansarna varandra från liggande till stående position, styrda enbart av den egna och den andres tyngd. Varje rörelse är en justering av kraft, proportion och balans – en ordlös kommunikation och en fysisk dialog snarare än en koreografi. 

I det pågående arbetet med Lätta kroppar i tung luft riktas blicken mot luften. Här kopplas kroppen till stora drakar som reagerar på vinden. Gravitationen ersätts av lufttryck och motstånd, och rörelsen blir en förhandling mellan kropp, material och luft. Här är Essle Zeiss intresserad av att utöka utställningsrummet till att bre ut sig över stora avstånd och sätta kroppen relation till luftrummet och luftens tyngd och rörelse.