Samtal med Anna Öberg om tradering och konstnärskap
Ingeborg Zackariassen
Foto: Märta Thisner.
Grafisk design: Aron Kullenberg Östling
Anna Öberg jobbar som koreograf och dansare i det samtida fältet, både på uppdrag av institutioner och som frilans. Hon har sin bakgrund inom svensk folklig dans och är även utbildad klassisk musiker. Anna har många järn i elden, och just nu arbetar hon med tre projekt parallellt: Dels de egna föreställningarna Landscapes och Incus, samt samarbetet med skulptören Jenny Magnusson, med utställningen DEPÅ, som kommer visas på 3:e Våningen i Göteborg under kommande veckor. (9 mars- 7 april 2024). Ett performativt inslag kommer visas den 23. Mars.
Vi har inte träffats ”live” utan träffas i cyberspace för andra gången, Anna och jag. Första gången var det genom en kurs i dansdramaturgi och jag kommer ihåg att vi hade ett väldigt intressant samtal som gjorde mig nyfiken på hennes arbete. Idag har jag bjudit in Anna att prata om sitt samarbete med Jenny Magnusson, men även om hennes egna konstnärskap som koreograf.
Anna befinner sig just nu i Hälsingland, hon vänder på kameran och visar mig den ljusa, vackra studion hon arbetar i. Anna börjar med att berätta lite om sin bakgrund och samarbetet med skulptören Jenny Magnusson.
– Jag har min dansbakgrund inom den svenska folkdansen, så som den dansas socialt på dansgolv utan tanke på att visas upp eller ställas på en scen.
När jag sen utbildade mig till dansare och koreograf var jag intresserad av hur jag kunde använda den dansbakgrundens kroppsliga och sociala processer som ett performativt material, men bortom de idéer av representation och klichéer som genren ofta förknippas med.
Det utforskandet har tagit sig olika uttryck och vägar. De senaste åren har jag till exempel använt den folkliga genrens förståelse av tradering, med fokus på repetition, överföring och transformation, både som koncept och koreografiskt material.
Det var också via intresset för tradering som jag och Jenny möttes, då hon hade sitt konstnärsresidens på IASPIS och jag var dansstipendiat på Konstnärsnämnden.
Förutom att Jenny var nyfiken på hur hon kunde tänka på sin skulpturpraktik ur ett koreografiskt perspektiv så fanns det även en likhet mellan hur hon jobbade med återbruk och cirkulära processer och mitt sätt att tänka kring tradering som metod för förändring och transformation.
Även om utkomsten av våra praktiker var rätt olika så fanns ett gemensamt intresse av att utforska likheterna tillsammans.
Sen dess har vi haft ett slags pågående samtal och när Jenny nu gör sin utställning DEPÅ på 3:e våningen så ville hon bjuda in mig.
Jag frågar om Anna kan berätta lite mer om vad tradering är för något.
– Tradering handlar om hur kunskap och material, över tid och på krokiga vägar, överförs från människa till människa och från sammanhang till sammanhang. Genom återkommande upprepningar och överföringar omförhandlas, missförstås, uttolkas och omtolkas materialet, silat genom de människor och situationer det möter. Som en slags visklek i ständig förändring.
Anna fortsätter beskriva hur samarbetet sett ut:
– När vi har jobbat tillsammans så har det framförallt handlat om att stanna nära Jennys praktik. Snarare än att ändra något så har vi försökt förstå och resonera kring det redan hon gör utifrån förståelsen av koreografi.
Även om jag tycker väldigt mycket om Jennys färdiga skulpturer så tycker jag faktiskt att det varit ännu mer intressant, ur ett koreografiskt perspektiv, att se hur hon jobbar fram dem i studio, det vill säga hur hon organiserar materialen om och om igen, provar nya relationer, förkastar, provar igen…
Hur hon rent kroppsligt rör sig i rummet, hur hon provar materialen mot eller med sin egen kropp – väger dem, stryker över dem, väljer och väljer om.
Den proceduren skapar ett rum i ständig förändring, något jag kopplar starkt till både tradering och koreografi och också är ett sätt att jobba som påminner om min praktik, men där jag använder andra material.
Jag tycker också att det är intressant hur hon använder sig av återbrukat material. Material som, när hon hittar eller samlar in dem, redan har en funktion eller användningsområde men som i skulpturerna får en helt annan betydelse. Även det påminner mig om själva kärnan i tradering, dvs hur material förändras genom de sammanhang de uttolkas.
Foton: Jenny Magnusson
– På 3:e Våningen kommer vi dels att fortsätta processen med att undersöka hur Jennys praktik kan förstås som koreografi, men också hur vi kan dela den upplevelsen både med och framför en publik. När jag jobbar själv använder jag ofta tradering som en slags språngbräda för att få ett rörelsematerial eller ljud att ta sig någon annanstans genom en rad kedjereaktioner. Ett sätt att leka med materialets representation.
Jennys material är inte efemärt på samma sätt som rörelse och ljud, de är inte flyktiga och förändras inte i sig självt, men deras innebörd kan förändras beroende av i vilka relationer de placeras och i vilka rum de används.
Jag blir nyfiken för jag har inte sett Jenny Magnussons arbete än. Vilken typ av material jobbar hon med?
– Som jag har förstått det så jobbar hon mest med material som hon hittar på offentliga platser och tar med sig in i studion. Bara genom att överföra ett material från ett sammanhang till ett annat, förändras materialets agens per se. När hon sen organiserar materialen så pratar hon väldigt mycket om att hon ”känner” när det blir rätt, något jag kopplar till den kroppsliga sensationen som jag kan uppleva i dans när allt stämmer.
Jag skulle beskriva att hon har en väldigt intuitiv kinestetisk lyhördhet mot materialen under processen. Jag har försökt att vara lyhörd inför det som är hennes estetik och är främst intresserad av hur vi kan låna eller använda den performativitet som idéen om tradering möjligen kan bidra med.
Jag förstår, så det ni kommer visa som det performativa elementet av utställningen på 3:e Våningen den 23 mars kommer vara det ni gör i processen?
– Ja jag tror det, och min förhoppning är att ha Jenny med ”in action” i rummet. För mig skulle det vara det mest intressanta. Eller så får jag vara hennes spökdansare i rummet. Vi får se hur det blir.
Jag tycker att det här performativa elementet som finns i skulptören Jenny Magnussons konstnärliga process så som du beskriver att hon jobbar, rörligt och aktivt tillsammans med materialen, låter väldigt relevant för en publik att uppleva som en del av verket i sig själv.
– Precis, för mig blir hennes verk som mest intressant när jag ser henne organisera och förhandla relationerna av materialen. Den upplevelsen är både väldigt koreografisk och performativ för mig. Sen, när materialen väl har hittat sin plats är ju skulpturerna färdiga och då sluts rummet på något sätt.
När vi nu kommer att jobba tillsammans på 3:e Våningen är jag intresserad av att se om vi kan låta själva förberedelserna vara verket; att stanna i görande och förhandlade istället för att sikta mot färdiga skulpturer.
När jag föreställer mig det här från ett koreografiskt perspektiv låter det lite som att minnet av rörelsen i rummet skapat början till något, även om hon jobbat mot ett resultat där rörelsen kanske inte var i fokus.
– Jag håller med. Och minnet har också varit ett spår i det här samarbetet, kanske framförallt de minnen som finns inristade i de material Jenny samlar in.
Foto: Anna Öberg privat
Nu vill jag gärna höra mer om ditt eget koreografiska arbete och hur det överlappar och skiljer sig från dina samarbeten med andra.
– Jag kommer från en genre där puls och rytm är väldigt närvarande, vilket också speglas i mitt koreografiska arbete. Även om jag genom åren tagit mig allt längre från den folkliga genrens samspel mellan musik och dans så finns en stark improvisatorisk koppling mellan rörelse och ljud fortfarande kvar och den fysiska rörelsen är alltid central.
Nu för tiden jobbar jag också väldigt multidisciplinärt, ofta i samarbete med andra konstnärer och konstformer. Min bakgrund i social dans är också väldigt närvarande i mina verk, främst i hur jag förhåller dem till publiken. Jag tänker på publiken som medskapande, utan att verket för den skull behöver vara interaktiva, snarare återkommer jag till idén om publikens multisensoriska upplevelse som en del av det koreografiska materialet.
I början av min karriär jobbade jag väldigt mycket solo och med mig själv som dansare, men med åren har jag mer och mer överfört de tekniker och idéer jag utvecklat till andra dansare och jobbar mer och mer med ensembler av dansare från flera genrer. Just nu, i Landscapes jobbar jag tex med Viktor Fröjd, house-dansare och Jon Bugge Mariussen, norsk folkdansare.
Landscapes är också det första verk där jag inte jobbar med livemusiker på scenen utan istället använder ljudet av dansarnas kroppar för att i samarbete med ljuddesignern Elize Arvefjord liveproducera en ljudbild i ständig förändring. Jag har länge tänkt att min metod har handlat om att dekonstruera den genre jag kommer ur, men så sa Viktor sist vi repade att han inte tycker att det är en dekonstruktion vi håller på med utan snarare att vi söker essenser. Jag tycker att det stämmer, eftersom en essens i sig redan är komplex och mångbottnat, medan dekonstruktioner lätt kan kännas väldigt endimensionella.
Ja, det är en intressant tanke, skjuter jag in. När man tänker dekonstruktion så blir det kanske att man ser för sig åtskilda fragment. Men arbetar man däremot avskalat och söker essensen av något är det kanske mer att man söker sig in mot en redan komplex kärna…
–Ja, exakt! Och jag har alltid jobbat mot ledorden ”förnya genom fördjupning”, och det stämmer bra överens med tanken på att söka en essens som trots sin kärnfullhet kan vara komplex.
Så Landscapes är det är det verket du jobbar med i första hand just nu?
– Ja, nu jobbar jag med Landscapes tillsammans med Viktor, Jon och Elize. Men även med soloföreställningen Incus, en samproduktion genom Dansnät Sverige och ett av få verk där jag nuförtiden dansar själv.
Jag är nyfiken på hur de olika delarna i Annas personliga danshistoria och praktik har medverkat till det konstnärskap hon har idag. Hon berättar att hon är utbildad klassisk violinist från början och dansade parallellt.
– Musiken har alltid haft en viktig roll i mitt liv. Jag utbildade mig till violinist väldigt tidigt, och i de jobb jag hade blev det fler och fler projekt som hade med rörelse att göra. Så då bytte jag bana och började med dans. Först som sagt med folkdans och sedan som scenkonstnär verksam inom det samtida fältet. Någonting är det dock som fortfarande gör att jag ser den folkliga genren, eller kanske dess kroppslighet och logik, som min hemvist.