Det är en tisdag i början på januari, en klassisk gråvädersdag i Göteborg. Jag har åkt flertalet bussar och spårvagnar ihop med andra sammanbitna och trötta stadsmänniskor. Allt känns liksom lite tungt och vagt just nu. Men när Åsa Thegerström stiger in genom dörren på kaféet vid Mariaplan, är det som att rummet ljusnar upp, för det är en strålande, målmedveten kvinna jag ser framför mig. I hennes ögon och kroppsspråk kan jag skymta rörelser, skuggor från de senaste dagarnas repetitioner, konturer av det som kommer hända framöver.

Jag tänker för mig själv att det knappast kan vara slumpmässigt att fiket hon valt för vårt möte heter Materia… För det är ju materiens minsta byggstenar, kvarkarna, som är utgångspunkten för verket ”Neither” av Gun Lund, som Åsa just nu arbetar med på 3:e Våningen.

Om några dagar kommer Åsa återigen dansa i verket som hon var med och skapade i 2011. Jag frågar Åsa vart hon befinner sig just nu i sina tankar, och hon börjar berätta, levande och gestikulerande; hennes röst ackompanjeras av engagerade handrörelser. Eller förresten, jag skulle nog inte beskriva det som ett gestikulerande, det är mer som att hennes händer faktiskt dansar. Hon pratar om en inre perception och hur omöjligt det är att sätta ord på det som endast kan kommas åt genom rörelsen. Omöjligt är det kanske, men vi försöker ändå.

-Essensen är vad vi är ute efter, säger hon. Essensen av vad Gun ville med det här verket. Verket hon talar om är just ”Neither” från 2011, koreograferat av Gun Lund. Dansarna arbetar med att framkalla sina kroppsliga minnen av processen de genomgick för mer än 11 år sedan. –Det finns en tyst kommunikation i gruppen som är påtaglig. Kropparna minns saker, och man känner igen andras sätt att röra sig, vilket skapar fler minnen. Det är verkligen ett kollektivt arbete, säger Åsa. Endast en av dansarna, Kyrie Oda, är ny den här gången, när verket sätts upp igen. De andra dansarna; Gunilla Jansson, Olof Persson och Luisa Denward, var med från början i 2011.

Hur får vi fram det som var viktigt? Vi kan såklart prata, vi kan kolla på videomaterialet och analysera, men att Kyrie kan se och känna det de andra gör, det är det som förmedlar mer än något annat.

Kollektivt manar vi fram minnen.

Från ”Neither”, 2011

Jag föreställer mig det fysiska, kollektiva frammanandet, medan Åsa lugnt tar en slurk te mellan sina handrörelser.

-I Guns värld tar dansen aldrig slut, säger hon. Det finns alltid rörelse kvar. Om man ser rörelsen som en våg, så är det nästan som att den stannar till när den närmar sig toppen, men sen…

Åsas händer visar hur rörelsen beskriver tiden, och jag tycker mig se en stor våg närma sig, och det känns verkligen som om tiden saktar ner och kommer stanna upp, men jag vet att efteråt sköljer vågen över oss, sen fortsätter det, med nästa våg, och nästa-

det säger aldrig stopp. Även när det lugnas ner finns spänning och vibration alltid där. Åsa beskriver hur ljuset och ljudet interagerar, att fötternas ljud går över i viskningar och hur ljuset sedan tar över ljudets roll.

Hon berättar att ljusteknikern Finn Petterssons närvaro är helt essentiell i verket, då dansarna tar ”cuer” (används bland dansare och koreografer, kommer från engelska; cues, man tar signaler för att tajma något) från ljuset. Jag ser det framför mig- måhända ljuset i den här föreställningen, genom Finns tajming, antar en ytterligare dansande kropp på scenen…?

Åsa pratar om detaljer som Gun tycker om: –som när de små individuella rörelseskillnaderna inom gruppen gör att den gemensamma rörelsen i gruppen som helhet blir lite ”tjockare” på något sätt; när det blir lite osynkroniserat, så att det liksom ”rasslar till”. Att det till synes slumpmässiga plötsligt blir helt unisont för att sedan försvinna igen. Det är nog Guns sätt att komponera, hennes inre rytm som guidar hur verket kommer se ut. Hon är väldigt tydlig med att sekvenserna behöver olika lång tid. Man måste alltid andas färdigt innan nästa del kan ta plats.

Så hur relaterar verket till kvarkarnas värld?

Åsa beskriver att, på kvantnivå, ju längre kvarkar är från varandra, desto mer lagbundna är de, medan de, när de är närmre varandra är mer fria. Detta fenomen reflekteras i verket, samt att de mönster som dansarna rör sig i också är inspirerade från bilder där man observerat spår av elementpartiklar i bubbelkammare.

I bubbelkammaren bildar laddade partiklar synliga spår – en partiklarnas koreografi som inspirerat Gun Lund.
Bild: CERN

De 6 dansarna är lika många till antal som 6 olika sorters kvarkar, som kallas ”up, down, top, bottom, charm och strange”, varav en är liten.

Åsas leende ögon blänker plötsligt till. Jag vill fråga vad hon tänker på, men tiden håller på att rinna ut.

Lite senare tänker jag tillbaka på detta ögonblick i samtalet -6 kvarkar? Men det är ju bara 5 dansare med i verket… Jag kollar på rollistan igen, och orsaken till Åsas leende dechiffreras i min hjärna- hon kommer dela scenen med sin dotter Hilma, som kommer representera den minsta kvarken.

För 11 år sedan, under delar av processen, låg Hilma i Åsas mage. Hon föddes några månader innan premiären. Den gången, i 2011, var det Guns barnbarn Anna som gjorde rollen som den minste kvarken.

Jag frågar hur länge Åsa jobbat med Gun, och hon säger direkt -”Sedan Världens Tak!” Det måste ha varit… låt mig tänka… 1992, 1993… hon dubbelkollar Wikipedia för att vara säker. –Ja precis, 30 år!

30 år är lång tid. Gun Lund har ju varit aktiv som koreograf ännu längre, i mer än 50 år. Och hon är fortfarande oerhört aktiv. Jag undrar om det känns konstigt att inte ha med henne i studion. Jag frågar vad som är mest påtagligt med koreografens frånvaro i den här processen. Åsa tänker lite, sen säger hon: –Jag kan sakna hennes blick utifrån. När Gun säger något, vet jag vad hon är ute efter…Det är som en ordlös kommunikation. Gun ger dansarna improvisatoriska uppgifter, sedan ställer hon frågor.”Hur löser ni det här?” En dansare gör något, sen kan ett misstag eller en avvikelse hända, och ofta behåller hon det.

Det får mig återigen att tänka på slumpen, och på en text jag läste på 3:e Våningens hemsida om ”Neither” tidigare:

Utgångspunkten för Neither är ett djupt intresse för materiens inre och dess betydelse för oss som människor. Det är inga dystopier utan speglar snarare de möjligheter och val som partikelfysiken ger oss. ”Gud spelar inte tärning”, sa Einstein en gång och menade hur bisarr vår värld är – medan det mesta av universum är deterministiskt och mätbart så styrs det av kvantfysiken och dess grundläggande slumpmässighet.

Från ”Neither”, 2011

Slutligen frågar jag hur Åsa ser på 2023 och dansens roll framöver? Hon ler allvarsamt och säger att det är många verk som ska sättas upp i år.

-Det är väldigt spännande, och det är fantastiskt att få förtroendet att välja ut och sätta upp dessa verk tillsammans med Gunilla Jansson, Torun Odlöw och Olof Persson.

Utmaningen ligger i att ge utrymme till de olika spektra som Gun arbetat med de sista 50 åren, och att få till en balans mellan tidigare och senare verk.

Jag ser i Åsas ögon att det finns en djup respekt för uppgiften och en stark vilja att genomföra den. Vi pratar lite mer om tiden som koncept innan vi inser att Åsa måste i väg till 3:e Våningen och repetera ”Neither”. Precis innan vi lämnar Materia berättar Åsa att Gun ofta citerar filosofen Herakleitos:”Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod” –Det är ett sätt att försöka förstå världen.

Jag tänker att jag håller med både Gun och Herakleitos i det, medan jag stiger ut i den sjunkande januarisolen med huvudet fullt med tankar om ljus, kvarkar och slumpmässighet.

Det är söndag förmiddag ett par dagar senare, och jag pratar med Åsa på telefon. Hon berättar att dansarna gjort ett genomdrag på scenen innan helgen och att det känns som att allt börjar falla på plats inför premiären. Idag har hon en lugn morgon. Hon berättar att hon fortfarande har morgonrocken på och att hon njuter av sitt kaffe just nu. Samma här, säger jag. Jag hör hennes leende röst från andra sidan stan, och jag tycker mig känna av hennes lättnad genom linjen. Jag tittar ut genom fönstret, genom regnet. 2023 ligger fortfarande där framför oss alla, ett nästan helt oskrivet blad, som snart kommer fyllas med tankar och rörelser.