Benedikte Esperi är en gränsöverskridande konstnär som arbetar inom många olika medier och kombinerar rollerna performance-artist, koreograf, filmskapare, researcher, producent och curator.

I det här samtalet fokuserar vi på hennes verk ”Successions” som är en del av performance festivalen Live Action på 3e Våningen.

Samtalet försiggår via videosamtal, men närvaron av en aktiv och energisk människa överförs genom datorskärmen. Benedikte är visserligen en konstnär som arbetar mycket med video som medium; kanske kan det vara en av anledningarna att hon faktiskt lyckas överskrida zoom-mediets begränsningar.
Benedikte har tagit fram en text om sitt performance-verk som hon läser för mig:

– Jag återbesöker en linje av tankar kring det existentiella varandet.
Individen som en bricka i ett spel.
Ett spel konstruerat och ägt av få, där makten att påverka är liten.
Titeln ”Successions” kommer ur sökandet språkligt.
Jag började i idéen om förförelse, attraktion, lockelse och destruktion.
Sedan började jag översätta det till engelska; seduction, attraction, destruction… Jag försöker förstå vad de här orden innebär rent gestaltningsmässigt, och vad som kan ligga som ett eko av människans behov av att döva sig, och vad det har för pris.
Jag försöker förstå mina handlingar genom dessa ord i relation till min omgivning. Jag försöker förstå hur andras handlingar kan förstås genom dessa ord.
Har vi en agens? Har vi en agenda? Vad blir efterbörden?
Vad blir skalvet? Vad blir arvet?
Då kom ordet ”Succession” och öppnade för effekt och affekt.
Det performativa samhället där vi alla spelar en roll. Detta är tänkandet runt vad det är jag undersöker.

Benedikte berättar att verket kommer visas i två delar, på två olika platser. Hon fortsätter med att beskriva det solo som kommer visas på 3e Våningen den 7. September:

– Det intima blir det sublima. En sluten cirkel blir metafor för det mest privata och intima rummets väsen.
Jag har bett Jesper Cederholm om hjälp att skapa ett ljudcollage där referenser hämtas från bland annat nyandlighet, porr och frosseri.
Jag använder mig av skärmar som blir en visuell enhetlighet med sina pulsmätare och en påminnelse om både den gemensamma och den individuella utmätta tiden.

Vad fyller vi den tiden med?
Vart positionerar jag mig i en värld som köpslår med offentlig exponering till priset av personlig närvaro, intimitet och integritet?
Förförelsen, lättjans, och eskapismens eko. Vad blir det för efterdyningar? Vad kostar det oss?

”Successions”.

Benedikte väger sina ord noggrant.
Varje ord känns viktigt, utvalt för att förmedla en del av det konstnärliga arbete som hennes performance kommer uttrycka genom andra medier.
Det är tydligt hur mycket verket upptar henne, hur processen är en förlängning av hennes tankar och vice versa.
Hon fortsätter prata om den andra delen, som kommer visas utomhus under festivalen och som hänger ihop med den första:

– Att leva i en flod av intryck, påtryckningar och förvillanden…
Identiteter homogeniseras; inte som ett kollektiv eller kooperativ där omsorg finns för gruppens väl; det är individen i fokus, en sinnesslö, medvetslös zombietillvaro.
Jag försöker förstå. Blir konsten en av få röster som kan föra ett annat samtal?

Den sista meningen Benedikte säger skär igenom allt.
Idag är den 1a September. Senare ikväll kommer scenkonstsverige tystna i en nationell manifestation, med syftet att påverka politiker att verka för bättre ekonomiska och strukturella villkor för kulturen.

Jag tänker på den tiden som kommer komma efter tystnaden, och -om jag låter hoppet styra- hur konstens mångfacetterade röst har potentialen att föra ett annat samtal, precis som Benedikte beskriver.

Jag frågar Benedikte om hennes verk ”Successions”, och dess teman kring förförelse, attraktion och destruktion… Är det något hon arbetat mycket med tidigare? Hon svarar att

– Ja, jag har alltid haft ett intresse att undersöka människans drivkraft; att undersöka hur mycket av den är en egen drivkraft och hur mycket av den är påverkad av våra omständigheter, så att vi leds in i tron om att vi har makt över våra liv.

Benedikte för samtalet över till medvetenheten om den enskilde människans ansvar i det hela.

 – Jag är extremt intresserad av att titta på maktstrukturer och vart jag själv befinner mig. Att inse och få förståelse för att jag betraktas som att jag har makt i en situation är både ganska obehaglig och intressant. Det är obehagligt på det sättet att jag förstår att någon är villig att låta sig styras av mig. Det kan vara en så enkel situation som att jag är undervisande lärare eller att jag anses att ha något att komma med i en situation där det är andra människor. Och den där hierarkin, de dolda mekanismerna i hur vi förhåller oss till varandra… Det är därför jag tänker på den dolda agendan eller agens – finns det någon annan som vill ha vinning av den andre?
Rent globalt så har ju varje val vi gör här effekt någon annanstans.
Jag vill in i en smärtpunkt där det liksom skaver, och använder ofta mig själv och min omgivning som ett bollplank för att se mekanismen av människans ganska infantila –hon släpper ut ett smittande skratt och korrigerar sig själv-
– Alltså, det är inte så att jag tycker att den mänskliga rasen är infantil… vi är ju inte så jättesmarta, men vi kan vara otroligt empatiska, och det är en väldig skillnad på att befinna sig i en miljö där det finns en omsorg utan vinning, och att befinna sig i något annat, där man endast bär varandra för att lyfta sig själv; om jag lyfter dig så innebär det att jag också blir lyft, och sedan lyfter du mig…

Benedikte visar med sina händer hur den här destruktiva mekanismen kan se ut, och tankarna springer i väg mot rörelser; politiska motståndsrörelser, performativa rörelser… Och den fysiska, kroppsliga rörelsen i ögonblicket. Den som fångar.

På frågan om vad just rörelsen och dansen betyder för henne i det här performance-sammanhanget svarar hon:

– Dels är det ju det konstnärliga valet av rörelse. Det jag njuter av är ju att förstå kompositionen av vardagliga rörelser i konstkontexten performance.
Vad dansaren eller koreografen tar med sig in i den är ju en sådan extremt god kunskap om vad minsta gest kan tala väldigt tydligt.
Vi tar med oss in i det rummet en förmåga att sortera exakthet.
Det är för mig väldigt lustfyllt. Det berikar mig att inte behöva vara en förväntad dansare, men att få använda mig av den kunskapen in i den levande bilden.
Vad det handlar om är att skapa ett rum. Det här verket har ju också en början och ett slut, så det är som att bygga med tid och aktioner eller aktivitet, att konstruera eller rekonstruera…
Att betraktaren i rummet också tillåter sig att överraskas och vara nyfiken, och få andra tankar än just det den ser.
Jag vill inte ha en enda berättelse av upplevelsen efteråt, och det är det svåra tycker jag. Vad jag skulle vilja är ju att var och en  får en egen berättelse med sig, och det är det som kanske skiljer den traditionella narrativa scenkonsten -som kanske inte så ofta öppnar så ofta för fler berättelser- från performance-konsten.
Den kan öppna upp för så otroligt många fler spektra, där jaget, betraktaren blir så närvarande, till skillnad från en bild på en vägg eller en salong där man sitter med flera hundra andra och har ett mörker runt sig och ser samma sak och uppfattar oftast samma sak…
I performance-konsten blir betraktaren så tydligt närvarande, även för mig.
Det är väldigt mycket dialog mellan de som är i rummet.

En fundering som dyker upp hos mig är om det kan vara betraktarnas egna rörelser och placeringar i förhållande till utövarna som gör att de kan uppleva rörelse i performance-konst på ett annat sätt… Just i förhållande till agens och rörelse som en samverkande kraft.
Benedikte förtydligar:

– Dels tror jag att besökaren för performance-konst är ganska varierad.
Här finns inte det normala kontraktet (mellan utövare och åskådare, red. anm.) utan man har redan satts i en ovisshet.
Det är också ett element som jag har i live-akten; att jobba väldigt mycket med momentum; när jag gör vad och om jag behöver göra ett nytt beslut.
Det finns en struktur, men det finns också utrymme för att följa något som i nuet kommer in i det. Det gör att jag också blir helt närvarande.
Om jag ska prata personligt om njutning, så är det njutningen i att förstå att verket har ett eget liv.