Samtal med Benedikte Esperi 

September 2023, Ingeborg Zackariassen

Foto: Benedikte Esperi

Benedikte Esperi är en gränsöverskridande konstnär som arbetar inom många olika medier och kombinerar rollerna performance-artist, koreograf, filmskapare, researcher, producent och curator.

I det här samtalet fokuserar vi på hennes verk Successions, som är en del av performance festivalen Live Action på 3e Våningen.

Samtalet försiggår via videosamtal, men närvaron av en aktiv och energisk människa överförs genom datorskärmen. Benedikte är visserligen en konstnär som arbetar mycket med video som medium; kanske kan det vara en av anledningarna att hon faktiskt lyckas överskrida zoom-mediets begränsningar.
Benedikte har tagit fram en text om sitt performance-verk som hon läser för mig:

– Jag återbesöker en linje av tankar kring det existentiella varandet.
Individen som en bricka i ett spel.
Ett spel konstruerat och ägt av få, där makten att påverka är liten.
Titeln ”Successions” kommer ur sökandet språkligt.
Jag började i idéen om förförelse, attraktion, lockelse och destruktion.
Sedan började jag översätta det till engelska; seduction, attraction, destruction… Jag försöker förstå vad de här orden innebär rent gestaltningsmässigt, och vad som kan ligga som ett eko av människans behov av att döva sig, och vad det har för pris.
Jag försöker förstå mina handlingar genom dessa ord i relation till min omgivning. Jag försöker förstå hur andras handlingar kan förstås genom dessa ord.
Har vi en agens? Har vi en agenda? Vad blir efterbörden?
Vad blir skalvet? Vad blir arvet?
Då kom ordet ”Succession” och öppnade för effekt och affekt.
Det performativa samhället där vi alla spelar en roll. Detta är tänkandet runt vad det är jag undersöker.

Benedikte berättar att verket kommer visas i två delar, på två olika platser. Hon fortsätter med att beskriva det solo som kommer visas på 3e Våningen den 7. September:

– Det intima blir det sublima. En sluten cirkel blir metafor för det mest privata och intima rummets väsen.
Jag har bett Jesper Cederholm om hjälp att skapa ett ljudcollage där referenser hämtas från bland annat nyandlighet, porr och frosseri.
Jag använder mig av skärmar som blir en visuell enhetlighet med sina pulsmätare och en påminnelse om både den gemensamma och den individuella utmätta tiden. Vad fyller vi den tiden med? Vart positionerar jag mig i en värld som köpslår med offentlig exponering till priset av personlig närvaro, intimitet och integritet?
Förförelsen, lättjans, och eskapismens eko. Vad blir det för efterdyningar? Vad kostar det oss?

”Successions.”

Benedikte väger sina ord noggrant. Varje ord känns viktigt, utvalt för att förmedla en del av det konstnärliga arbete som hennes performance kommer uttrycka genom andra medier.
Det är tydligt hur mycket verket upptar henne, hur processen är en förlängning av hennes tankar och vice versa.
Hon fortsätter prata om den andra delen, som kommer visas utomhus under festivalen och som hänger ihop med den första:

– Att leva i en flod av intryck, påtryckningar och förvillanden…
Identiteter homogeniseras; inte som ett kollektiv eller kooperativ där omsorg finns för gruppens väl; det är individen i fokus, en sinnesslö, medvetslös zombietillvaro.
Jag försöker förstå. Blir konsten en av få röster som kan föra ett annat samtal?

Den sista meningen Benedikte säger skär igenom allt.
Idag är den 1a September. Senare ikväll kommer scenkonst-Sverige tystna i en nationell manifestation, med syftet att påverka politiker att verka för bättre ekonomiska och strukturella villkor för kulturen.

Jag tänker på den tiden som kommer komma efter tystnaden, och -om jag låter hoppet styra- hur konstens mångfacetterade röst har potentialen att föra ett annat samtal, precis som Benedikte beskriver.

Jag frågar Benedikte om hennes verk Successions, och dess teman kring förförelse, attraktion och destruktion… Är det något hon arbetat mycket med tidigare? Hon svarar att

– Ja, jag har alltid haft ett intresse att undersöka människans drivkraft; att undersöka hur mycket av den är en egen drivkraft och hur mycket av den är påverkad av våra omständigheter, så att vi leds in i tron om att vi har makt över våra liv.

Benedikte för samtalet över till medvetenheten om den enskilde människans ansvar i det hela.

– Jag är extremt intresserad av att titta på maktstrukturer och vart jag själv befinner mig. Att inse och få förståelse för att jag betraktas som att jag har makt i en situation är både ganska obehaglig och intressant. Det är obehagligt på det sättet att jag förstår att någon är villig att låta sig styras av mig. Det kan vara en så enkel situation som att jag är undervisande lärare eller att jag anses att ha något att komma med i en situation där det är andra människor. Och den där hierarkin, de dolda mekanismerna i hur vi förhåller oss till varandra… Det är därför jag tänker på den dolda agendan eller agens – finns det någon annan som vill ha vinning av den andre?
Rent globalt så har ju varje val vi gör här effekt någon annanstans.
Jag vill in i en smärtpunkt där det liksom skaver, och använder ofta mig själv och min omgivning som ett bollplank för att se mekanismen av människans ganska infantilahon släpper ut ett smittande skratt och korrigerar sig själv-
– Alltså, det är inte så att jag tycker att den mänskliga rasen är infantil… vi är ju inte så jättesmarta, men vi kan vara otroligt empatiska, och det är en väldig skillnad på att befinna sig i en miljö där det finns en omsorg utan vinning, och att befinna sig i något annat, där man endast bär varandra för att lyfta sig själv; om jag lyfter dig så innebär det att jag också blir lyft, och sedan lyfter du mig…

Benedikte visar med sina händer hur den här destruktiva mekanismen kan se ut, och tankarna springer i väg mot rörelser; politiska motståndsrörelser, performativa rörelser… Och den fysiska, kroppsliga rörelsen i ögonblicket. Den som fångar.

På frågan om vad just rörelsen och dansen betyder för henne i det här performance-sammanhanget svarar hon:

– Dels är det ju det konstnärliga valet av rörelse. Det jag njuter av är ju att förstå kompositionen av vardagliga rörelser i konstkontexten performance.
Vad dansaren eller koreografen tar med sig in i den är ju en sådan extremt god kunskap om vad minsta gest kan tala väldigt tydligt.
Vi tar med oss in i det rummet en förmåga att sortera exakthet.
Det är för mig väldigt lustfyllt. Det berikar mig att inte behöva vara en förväntad dansare, men att få använda mig av den kunskapen in i den levande bilden.
Vad det handlar om är att skapa ett rum. Det här verket har ju också en början och ett slut, så det är som att bygga med tid och aktioner eller aktivitet, att konstruera eller rekonstruera…
Att betraktaren i rummet också tillåter sig att överraskas och vara nyfiken, och få andra tankar än just det den ser.
Jag vill inte ha en enda berättelse av upplevelsen efteråt, och det är det svåra tycker jag. Vad jag skulle vilja är ju att var och en  får en egen berättelse med sig, och det är det som kanske skiljer den traditionella narrativa scenkonsten -som kanske inte så ofta öppnar så ofta för fler berättelser- från performance-konsten.
Den kan öppna upp för så otroligt många fler spektra, där jaget, betraktaren blir så närvarande, till skillnad från en bild på en vägg eller en salong där man sitter med flera hundra andra och har ett mörker runt sig och ser samma sak och uppfattar oftast samma sak…
I performance-konsten blir betraktaren så tydligt närvarande, även för mig.
Det är väldigt mycket dialog mellan de som är i rummet.

En fundering som dyker upp hos mig är om det kan vara betraktarnas egna rörelser och placeringar i förhållande till utövarna som gör att de kan uppleva rörelse i performance-konst på ett annat sätt… Just i förhållande till agens och rörelse som en samverkande kraft.
Benedikte förtydligar:

– Dels tror jag att besökaren för performance-konst är ganska varierad.
Här finns inte det normala kontraktet (mellan utövare och åskådare, red. anm.) utan man har redan satts i en ovisshet.
Det är också ett element som jag har i live-akten; att jobba väldigt mycket med momentum; när jag gör vad och om jag behöver göra ett nytt beslut.
Det finns en struktur, men det finns också utrymme för att följa något som i nuet kommer in i det. Det gör att jag också blir helt närvarande.
Om jag ska prata personligt om njutning, så är det njutningen i att förstå att verket har ett eget liv.

Foto: Chuyia Chia 

Jag skrev till Jonas Stampe att det man längtar efter är ju när egot släpper taget om verket och verket uppstår… i mötet, i det rummet, i den tiden, på den platsen.
Det är nästan som att det släpper taget och blir en egen kropp.

Bilden på hur den osynliga kroppen väller ut mellan människorna i rummet intar min hjärna. En ny kropp som uppstått ur intet genom en delad fantasi.
Jag frågar om existensen av verket i sig själv, är själva dialogen mellan Benedikte som performance-konstnär och åskådarna…
Skulle verket leva utan dem?

– Nej, det skulle det inte, säger Benedikte, utan då skulle jag kunna göra ett videoverk av det istället.
Det här verket har verkligen behov av att det är kroppar i rummet som med sin närvaro, temperatur, lukt, ljud, blick, variationer… det är där jag försöker ha tentakler och hitta en frekvens där jag uppfattar att någonting sker osynligt.
Ett vanligt ord är att det uppstår ett magiskt ögonblick.
Det kan vara en millisekund som det blir magi!
Och jag vet ju inte i förhand vart det uppstår.
Jag kan ha en idé, jag kan föreställa mig det, jag kan med erfarenhet ha en tanke om hur jag kan bygga, men det kan ju uppstå annat.
Jag har också objekt i verket, och objekt kan börja krångla.
Det finns riskmoment. Man kan vara mitt i precis där men vill vara och sedan så är det någon som råkar öppna dörren eller någon som få hostattack…

Jag skrattar igenkännande. Benedikte skrattar också

– Du vet, Livet… Det kan ju hända vad som helst!

Denna mening inspirerar till att prata mer om agens och kontroll. Det är så igenkännbart det där  ögonblicket som Benedikte pratar om där alla håller andan, där det känns som det håller på att uppstå magi, och sedan kommer den där host-attacken och då händer inte det som liksom skulle hända… men var det egentligen ett magiskt ögonblick som skulle hända eller är det vårt behov för kontroll som tycker det?
Det är någonting särskilt med Live-konst där själva livet bryter in. Livet finns ju alltid där, och det är ju inte alltid magi…

 – Det jag tycker är så intressant är ju just när det blir så…
På något sätt kan jag tycka att sådana brott också blir en påminnelse  – Ja just det, egot, nu får du släppa egot!
Det är en skör sak. Om något oväntat plötsligt bryter får jag ju en plågsam medvetenhet om mitt ego. Och det får ju även betraktaren.
Det går liksom in i vårt medvetande och vår agens…
Och det finns ju något med detta att man manipulerar med upplevelser.
Att konstruera ett rum- i det här verket jag ska göra på 3e Våningen är det ju verkligen en set-design. Det är väldigt konkret.
Vart kommer publiken in? Vad får de för instruktioner? Vart ska de sitta? Vart börjar det?
Där finns ju en väldig styrning just för att jag vill försätta oss i en annan plats än vardagen.
Det är ju en typ av manipulation.

Eller är det att ge en möjlighet? undrar jag.

– Ja, såklart, manipulation är ett laddat ord. Jag ska inte säga att det är representativt för det man gör ( i en performance, red. anm.) utan det är ju konstnärliga val. Jag väljer en viss färg för att den för mig företräder något, tillsammans med ett visst objekt, för att de tillsammans skapar något som jag upplever är en förlängning av min bild.

En ny typ av bild börjar uppstå även i mitt inre, medan jag undrar vad det är för färg, vad det är för objekt hon beskriver utan att beskriva det. 

– Det ska bli väldigt spännande att framföra det här verket. Det är första gången jag prövar ut det här materialet, och det är helt nya objekt som ska in, som jag ska lyckas hantera, så jag måste träna!

Benedikte måste springa nu. Hennes ansikte lämnar leende min datorskärm men spegelbilden av hennes tankar sitter kvar på näthinnan.
Och exakt hur allt detta kommer manifestera sig i en live performance-situation får vi chansen att uppleva den 7. September på 3e Våningen.