– Mycket har jobbats fram under processen, utifrån förutsättningarna vi har, genom diskussioner, samtal och utforskanden av dansarnas egna erfarenheter, berättar Elsa.
– Tänk vilken lyckoträff ändå att arbeta så nära en barnmorska när man själv väntar barn, kommenterar jag. Elsa ler och säger att hon känt sig väldigt omhändertagen under processen.

Jag frågar om Elsa kan berätta mer om processen med att utveckla de koreografiska elementen i föreställningen, och hon berättar att de utgått ifrån sysslor i hemmet som dansarna tyckt om, och även sysslor som de haft ett motstånd mot att utföra; sysslor man är trött på och som skapat frustration.
Det blev ett workshop-arbete där alla i teamet jobbade fram och utforskade dessa rörelser tillsammans.

Elsa berättar att det hon tycker är mest intressant är nedbrytningen och omvandlingen av rörelser. Att utgå från en hushållssyssla, såsom att diska ett glas eller vika en handduk, och sedan bryta ner rörelsen och abstrahera den. Att försöka leta efter kärnan eller essensen i en rörelse, som sedan kan utvecklas och bli något annat genom ett upprepande.  
Och just upprepandet genom improvisation är något Elsa arbetar mycket med även när hon undervisar. Hon berättar att hon ofta tycker om att bara sätta igång med att göra rörelser för att undvika att fastna i ett överanalyserande. –Det är viktigt att man inte behöver hitta det man vill åt direkt, utan sätta igång med något och sedan lista ut vad som är en grundrörelse som sedan kan utvecklas eller brytas ner och abstraheras, säger hon.
– Hur kan vi också låta en rörelse få utvecklas eller förändras utifrån tid, kraft eller rum?  Det är ett samspel hela tiden, förklarar Elsa engagerat.

Elsa pratar om vardagsrörelser, hur de ändrar karaktär genom att göra dem mer mekaniska, eller genom att observera vad de ger för känsla och vad det får får konsekvenser när man förändrar något i dem. Är rörelserna fortfarande igenkännbara sedan, eller har de blivit någonting annat?
Elsa tycker abstraherandet är spännande; hur man kan skapa en balans mellan berättandet och att låta något väckas hos betraktaren.
Det konstnärliga teamet har tillsammans valt att arbeta med ett ganska begränsat knippe rörelser som utgångspunkt, och sedan låtit dem utvecklas genom kompositionen i rummet och genom vad dansarna plockar fram. Dansarna är tre kvinnor som sitter på så många erfarenheter. Elsa säger att hon som koreograf har känt att hon genom processen har fått se mer och mer av dansarnas olikheter, och genom att observera vad som kommit naturligt för dem rörelsemässigt , har hon kunnat jobba med dem för att förstärka deras impulser.

Jag frågar Elsa hur hon och konstnären Åsa Båve hittade varandra och kom fram till att arbeta med just den här föreställningen, och Elsa berättar att hon och Åsa träffades genom att de båda undervisade på Katrinebergs folkhögskola.
Genom pendlandet mellan Göteborg och Falkenberg lärde de känna varandra väl, och hann prata mycket om vad som intresserade dem. De märkte ganska snabbt att de hade gemensamma intressen kring kropp och omsorg. Åsas bakgrund är inom film och foto, konstnärligt såväl som dokumentärt, och när hon och Elsa träffades berättade Åsa om sitt intresse för att även arbeta med koreografi. Utifrån dessa samtal bestämde de sig för att göra ett projekt tillsammans.
– Vi hade ett residens i Kungälv 2021 som blev starten på det hela. Det var där idéen väcktes, berättar Elsa. – Vi har utgått ifrån Åsas tematik och praktik kring omsorg, och sen har vi pratat mycket om rörelse och koreografi, och hur ett sånt här verk skulle kunna utformas utifrån temat.

Elsa berättar att de även pratade om att skapa en trilogi eftersom de hade så mycket att prata om, och att det kändes omöjligt att få in allt de ville i ett verk.
De bestämde sig för att dela upp idéerna, och därifrån blev det till att det här verket hanterar hemmet och vardagssysslorna. –Det har handlat mycket om närvarande, och även tvättande samt vattnets betydelse och symbolik. Frederikke Kroghs scenografi kom in tidigt i verket, och vi har pratas mycket om vad det är för rum verket ska visas i, berättar Elsa.
För konstnärerna är det viktigt att fokusera på vilket sätt publiken får ta del av verket.
– Vi vill ju att det ska upplevas som att man blir inbjuden mer och mer in i den här ‘grottan’ som vi har pratat om att det är. Grottan kan symbolisera en livmoder där man omsluts och där det finns en trygghet, men även en instängdhet, säger Elsa. – Det är något fängslande med konflikten i det gränslandet…

Elsa berättar att en referens som har varit väldigt närvarande är The Carrier bag Theory of Fiction (Ursula K. Le Guin, red. anm.)
– Vi har pratat mycket om det eviga bärandet och samlandet av saker och jag känner att bara den bilden i sig expanderar när man kan tänker på de här tre kropparna (dansarna i verket, red. anm.) som bär på en massa erfarenheter som vi också vill ska synas och märkas. Det som är häftigt när man jobbar med dans är att kroppen är så mycket i fokus hela tiden, att kroppen i sig får plats att tala.

Jag undrar hur mycket Elsa tror det har påverkat verket och vice versa att hon varit gravid under processen.
–Det har varit väldigt spännande att själv vara i en förändring i kroppen medan vi har jobbat med rörelse. Det ligger ju även väldigt nära med teman kring det omslutande… Att kunna gå in i sig själv, och att samtidigt känna att det finns ett väldigt starkt systerskap, både i den här gruppen, men också mellan alla kvinnor i världen som har fött barn.

Sysslorna kommer även visas på Basement i Köpenhamn i maj. Men först är det 4,5, och 6 april på 3:e Våningen som gäller.
Nu återstår att se om det redan innan premiären kommer finnas ytterligare en person med i teamet… en nyfödd sådan!