I år är det är 10 år sedan Lee Kum-ah Nathansen gick bort. Själv träffade jag henne tyvärr aldrig, men från vad jag hört och läst var hon en unik person som inspirerade många. I samband med minnesprogrammet på 3:e Våningen har jag fått äran att lyssna till Jan Rådvik, som var en nära vän till Lee.
Jan Rådvik är sångare, dansare, skådespelare, musiker och Qi gong-instruktör. Han arbetar sedan 70-talet med att utforska den mänskliga rösten i olika sammanhang. När jag idag stiger in i Försökshallen, som gallerirummet på 3:e Våningen kallas, är det inte till den sedvanliga tystnaden, utan till en underbar pianomusik. Det är Jan som sitter vid pianot. När han får syn på mig reser han sig upp med ett leende – Jag spelar hellre än jag pratar, säger han.
Jag känner hur mycket jag skulle vilja sitta kvar och lyssna till hans musik, men är samtidigt nyfiken på att höra vad en av Lees närmaste vänner har att berätta om henne. Vi går uppför trappan, slår oss ner i det halvdunkla dansbiblioteket, och efter att jag svarat på några av Jans frågor om vem jag är, verkar han känna sig komfortabel nog att berätta för mig om Lee… 

– Jag träffade Lee någon gång i slutet av 80-talet. Jag hade varit på Institutionen för Dramatik och haft en workshop där. Jag träffade Lee där och efteråt gick vi och satte oss i en park och pratade i tre timmar. Det var någonting som stämde väl överens med hennes drömmar och mina drömmar… vår längtan på något sätt. Och sen började vi att leka!

Jan ler och fortsätter berätta.

– Lee var en själsfrände och för mig var hon ett slags väsen, förstår du det ordet, väsen? 

Jag tror det, men du får gärna förklara mer…

– Hon var alltså en mellanting mellan en älva eller ett troll eller en ande eller någonting sånt, säger Jan allvarsamt.

Du kände alltså att hon var lite övernaturlig på något sätt? 

 – Ja, hon hade en kontakt med någonting som inte alla har kontakt med. Men för att förstå Lee tror jag det är viktigt att förstå var hon kom ifrån…

Jan berättar att Lee föddes i Korea och växte upp som ett av fem syskon, varav två av hennes stora systrar hade blivit “exporterade till världen” som de kallade det. Lee tyckte det lät spännande, så hon ville också att man skulle skicka bort henne. – Detta är ju redan väldigt märkligt, kommenterar Jan, innan han fortsätter berätta att det var en äldre, rik, dansk kvinna som hämtade Lee till Sverige då när hon var sex år, och under första året pratade hon inte alls. Jan uttrycker att han tror att det uppstod en brist hos Lee, även om kvinnan som blev hennes mamma nog gjorde sitt bästa. Ensamhet och längtan blev centrala känslor för henne enligt Jan, framförallt en längtan efter tillhörighet. Och Lee uttryckte sin längtan genom dans. 

– För mig var hon inte en dansare utan hon var dans. Det var hennes sätt att leva. Och det måste ju hennes mamma ha förstått, för hon gav henne en dansstudio. En stor dansstudio alldeles nära hon bodde. Det är ju helt fantastiskt! Så där dansade Lee. Och där dansade vi…
Lee hade det här att hon inte kunde prata. För mig var det ett förebud för Lee. Rent mekaniskt kunde hon ju prata, men hon kunde inte kommunicera genom ord. När vi träffades så gick våra möten till att hon dansade och jag tittade. Sen dansade jag och hon tittade. Vi bedömde inte eller rättade inte till, utan det var [helt enkelt] så vi gjorde. Och det gjorde vi under 25 års tid, fram och tillbaks. Sen kom det också andra människor in i det här och vi gjorde olika saker.
Men hennes längtan fanns alltid, oc att hon trängde in i andra världar…

Jan berättar att Lee under en lång period var hon inne i shamanismen och jobbade intimt med Jonathan Horowitz. När hon lämnade shamanismen fick hon kontakt med den kinesiska spirituella praktiken Falun Gong. Lee försökte få Jan att lämna sin egen riktning inom Qi gong, men utan resultat. Jan berättar att Li Hongzi, ledaren för rörelsen, anser att Falun Gong är den enda formen av spirituell Qigong, medan Jans lärare i Qi gong däremot, som är också från Kina, inte har det uteslutande synet på andra Qi gong-former. Hon säger att man får pröva, och se vad som passar en. Det tycker Jan också.

Jag frågar Jan om han kan beskriva hur deras drömmar överlappade eller speglades i varandra.

– Jag ser människor som energifält eller som frekvenser, så jag kan se det som att vi hade olika frekvenser eller olika slags musik som stämde väl ihop.Det blev något vackert när våra olika musiker möttes. Förutom lek, som jag tror är min tydligaste bakgrund, kommer jag från det man kallar fysisk teater. Så jag är inte dansskolad på det sättet som Lee var. Hon försökte inte heller skola mig, men hon gav mig något slags godkännande. Nu säger jag aldrig att jag är dansare men Lee kunde säga det. “Om inte du är dansare så vet jag inte vem som är dansare” sa hon. Så det gav ett självförtroende till mig som gjorde att jag kunde ge mig hän i min längtan efter att få uttrycka mig genom hela min kropp. 

Så ni hade långa samtal som innebar att ni improviserade för varandra? 

– Ja vi hade ett improviserande samtal med våra kroppar. Och sen så gjorde vi andra saker, föreställningar och så men det var inte det som var viktigt utan det viktiga var det här mötet. 
Jan lever med konstnären Martina [Öhrling] sedan 40 år, och han berättar hur hon och Lee också blev nära vänner och jobbade fysiskt tillsammans.

Han skrattar lite och förklarar:

– Under en period när jag var nere i Tokalynga på Teater Albatross så jobbade Martina och Lee intimt, och de gjorde var i princip att de låg på golvet och rullade. Det är ett bra exempel på vem Lee var. Hon var så jordad, hon menade att “kan du inte vara tung, kan du inte känna hur det är att röra sig långsamt, så är det andra ingen idé att hålla på med.”

Som Jan säger “Först kommer bokstav A.” Han jämför Lees inställning med instrumentet Qin, en kinesisk luta, på vilken man lär sig att spela en ton och spelar sedan endast den i några år innan man kan gå vidare. I stark kontrast kan man titta på vår kultur där man hela tiden ska göra nya saker, där allt ackumuleras och ingenting kultiveras. 

– Lee och jag frågade oss själva: Kan man göra mindre, kan man ta det lugnare, kan man lyssna, kan man våga känna vad som faktiskt händer…
Lee var också en fantastisk pedagog, säger Jan, och hänvisar till Ami Skånberg, som beskrivit mycket om hennes pedagogik. Han kallar Lee ett geni, och nämner att hon även var var en väldigt stark inspiration för Atalante och då speciellt för Gun Lund. Andra som stod Lee väldigt nära var dansaren Mette Wiik och skådespelerskan Annika Nordin. 

Jan berättar att det tragiskt nog fanns en stor skuggsida i Lees liv. Att hon, trots alla sina talanger, aldrig riktigt lärde sig att ta hand om de praktiska delarna i livet. Att hon, trots att hon ärvde en förmögenhet, ände sitt liv i misär. 

– Det hjälper inte att göra den bästa Qi gong-formen om man inte kan ta hand om sig och betala sin hyra, säger Jan sorgset.

Jag frågar Jan vad han tror Lee skulle ha sagt till mig om hon var här och kunde tala för sig själv.  

– Hon skulle inte ha sagt så mycket, hon skulle hellre ha dansat. Det hade varit hennes sätt. 

Så tror du att dansen verkligen var hennes språk, hennes sätt att kommunicera med världen, med andra människor? 

– Ja, det var det absolut.

Jan berättar att på hennes årliga julkalas som hon höll i sin danslokal, brukade alla hennes vänner komma, och ofta fanns det barn och bebisar bland gästerna. Alla bebisar älskade Lee. De kände helt enkelt att här är någon som har fattat någonting. 
Jans börjar vandra i sina minnen, och jag kan se hur de fina bilderna stiger fram. Han berättar om kinesisk vikkonst, om lekfullheten och allvaret, om det gränsöverskridande och fördjupande. Minnet om ett lekfullt performance med pajkastning får Jan att skratta på riktigt, och han kommer plötsligt ihåg den gången han och Lee spontant började kasta glass på varandra mitt under ett midsommarkalas