Det är en söndag i januari och strax ska jag prata med Jannine Rivel via videosamtal.
Medan jag öppnar browsern försöker jag komma ihåg när vi träffades senast. Jag är inte säker, men jag kommer ihåg första gången. Det måste ha varit ungefär 11–12 år sedan, och hon kom till Göteborgsoperans Danskompani för att undervisa i Klein-teknik. Det var i samband med Sasha Waltz’ NoBody tror jag. I min hjärna är det lite oklart, men jag har ett väldigt tydligt kroppsligt minne; vissa rörelser som under hennes klass kändes så tyngdlösa men ändå väldigt riktade på något sätt, som om min kropps gravitation ändrats på något vis… Men nu är vi oavsett här, på var vår sida av stan, framför varandra men ändå inte, genom våra datorskärmar.

Jannine har precis avslutat en repetition med sitt nya verk LIP- Laughter in Process, och jag hör glada och högljudda röster i bakgrunden, Jannines kolleger som är på väg ut ur lokalen där hon sitter. Jannine börjar berätta om bakgrunden till verket. Hon kommer från en cirkusfamilj med många generationer clowner, där skrattet ju är en naturlig del av det man jobbar med.

Hon har börjat undersöka rörelsen som skrattet har genom kroppen, och hur skrattet har förmågan att kunna skapa gemenskap, men också att kunna splittra. Hon säger att man ju ofta ser skratt på scenen som något privat, vilket hon tycker är spännande.

– Kan man jobba med spontant skratt på scenen i en praktik på samma sätt som vi inom den samtida dansen jobbar med till exempel… -golvet?! Förra året bjöd jag in till en serie ”skrattshops”, där jag bjöd in kolleger och dansare att undersöka skrattets idé, själva formen av skratt, hur skrattet ser ut i vårt samhälle, samt hur skrattet fungerar på ett anatomiskt sätt.

Det är tänkt att detta ska bli en Duologi, där den första delen är LIP- Laughter in Process, och del två kommer bli Is laughter trying to kill me?

– Där handlar det om att vi skrattar så mycket att vi inte får luft, man upplever att man gör konstiga ljud, och att man inte kan kontrollera det över huvud taget.

[Plötsligt dyker ljudet av Joaquin Phoenix ‘skratt från filmen Joker upp i mitt huvud. Det är ensamt och tragiskt, och oerhört fysiskt. Det är något med Jannines beskrivning av skrattets kroppslighet som gör att jag börjar reflektera över balansgången mellan tårar och skratt, och hur nära varandra de stora känslorna glädje och sorg ibland kan vara i kroppen.]

– Sedan tycker jag det är spännande att jobba med skratt som en egenhet, som något specifikt, inte som något abstrakt. Det har en egen kroppslighet som färdas genom oss och ÄR en del av oss, samtidigt som det är universellt och väldigt individuellt.

Jag är nyfiken på om Jannine ser på eller upplever skratt på ett annat sätt nu, efter att ha utforskat det så ingående.

– Jag skulle säga att jag KÄNNER skratt på ett annat sätt nu. Jag arbetar ju mycket med kännandet i min praktik. Jag har Kleintekniken som grund, och undervisar i den tekniken regelbundet, och det gör att hur rörelsen länkar igenom både anatomiskt och fysiskt, och hur rörelsen kan ta olika riktningar där den relaterar till rum och tid. Jag skulle inte säga att jag tittar på skrattet eller observerar det utifrån, då jag försöker vara med det och i det i stället för att ställa mig utanför.  Vi försöker att vara i nuet där ett skratt kan ske.  Jag försöker inte jobba med att förställa eller placera skrattet, men medvetandet om att det hela tiden finns ett yttre och ett inre när vi jobbar på scenen, och att dessa delar tillsammans på något sätt böjs in i ett presens.  Där det finns förutsättningar och det finns ett görande, och det som sedan sker ur det görandet.

Jag berättar att jag har minnen om att försöka hålla tillbaka skratt på scenen, och hur intressant det verkar vara att arbeta med just motsatsen av att ha kontroll, att låta något spontant hända i kroppen. Jag undrar om detta kommer vara första gången hon testar att låta detta ske framför en publik, och i sådana fall vad publikens närvaro kommer göra med upplevelsen.

– Ja, det är första gången framför en publik. Det kräver såklart ett grundat arbete hos dansarna för att härbärgera förväntningar i mötet med publik.  Men det är ju en ”work in progress”- visning, så publiken är ju därmed också med i själva processen. Vi kommer nog vara väldigt tydliga med vad vi gör…

Jannine skrattar plötsligt och trillande.

– Skratt är ju konstigt på det sättet att det är relationellt, men att det också kan upplevas som ett ”VA?” … speciellt när man ser andra grupper skratta och är utanför- vill man vara med då? Och hur blir man det? Så vi kommer jobba med den hävstången mellan publik och dansare på scenen; hur ser den rörelsen ut, hur ser den spänningen ut? Tittar vi in i dem? Tittar de in i oss? Det kan ju bli jättekonstigt, som ”VA?! NÄE” men det kan ju också bli väldigt mycket igenkänning. Det kan bli både och.

När jag frågar hur intresset uppstod, eller hur det kommer sig att hon vill arbeta med detta just nu, blir Jannine plötsligt oerhört fokuserad och allvarlig. Hon berättar att en av anledningarna att hon vill arbeta med skrattet just nu, i den tid vi befinner oss, är att skratt är ett maktmedel.

–Det är oerhört provokativt för politiker när man skrattar åt dem. Det finns en enorm kraft i det, men det är också ett enormt ”släpp” i det. Det är något vi gör för att orka med, och det är också något som får oss att andas ut. Skratt är viktigt. Speciellt när strukturerna blir tightare och snävare och makten vill kontrollera mer och mer och mer och mer… Skrattet har en otroligt viktig potential i att förskjuta, förställa, synliggöra, förlöjliga, skapa gemenskap, organisera och så vidare. Jag tänker på stand-up komedi, jag tänker på clowner, om man tittar på tik-tok eller på reels-flödet, då är det väldigt mycket som är komiskt och bubbligt. Vi skrattar genom skärmarna. Hur skrattar vi tillsammans? Och vilket ansvar har vi när vi skrattar?

Skratt är aldrig neutralt. Och det är viktigt i Sverige som land, här allt ska vara så neutralt hela tiden. Det är jättefarligt med neutralitet. Och skratt är aldrig neutralt. Det är något som känns viktigt för mig.

Jag erkänner att jag inte tänkt på skratt på detta sätt tidigare. Men vi har nog alla känt av skrattets förmåga som överlevnadsstrategi ibland. Jag kommer att tänka på en artikel jag läst en gång om att skrattet är ett inlärt beteende, och jag undrar om hon har mer information att dela om detta; är skrattet något vi bara kopierar, något vi lär oss genom att spegla våra ansikten i andras när vi är små, eller är det något naturligt och medfött?

– Forskarna säger att det är både och. Att det är något vi lär oss kulturellt; att vi skrattar i vissa sammanhang. Men att det även är något universellt. Det verkar som att ”alla” skrattar, eller… att ALLA skrattar vet vi ju faktiskt inte, men att det åtminstone är så att skrattet finns i alla delar av världen. Del två av den här Duologin; ”Is laughter trying to kill me”; handlar ju mycket om det vi inte riktigt förstår…skrattet slår ju ut alla funktioner i kroppen. Du kan inte prata längre, du kan inte andas, du kan inte kontrollera hur du låter längre. Du får kramp i magen, det gör ont, du kissar på dig…

Vi skrattar.

– Jag tänker att skrattet är relationellt. Det står i relation till varandra, till något som händer, till ett minne…
– Jag tänker att det behövs två delar för att få plats med allt, då skrattet har så många lager. Det kanske blir en ping-pong-rörelse däremellan- först ser man processerna- rrroooaaa… och sen så ser man bara oooooaaaahhhahhh!

Jannines ljud bryter igenom den statiska datorskärmen. Jag börjar skratta på riktigt.
Men… är skratt nödvändigtvis humor? undrar jag.

– Jag tänker att vi framför allt skrattar ihop med de man känner väl. Jag tror att vi behöver skratta, och att skrattet är ett maktmedel, därav humorn. Om man tittar på scenkonstens historia, har ju skratt använts mycket för att förlöjliga makten. Och på det sättet används det fortfarande. Det är jätteprovokativt. Och det är alltid som att det känns helt nytt. Det är jätteroligt tycker jag!

Jannine släpper åter ut sitt ärliga, trillande skratt.

– Jag gillar det presens som finns i skratt.

Precis, det tar aldrig slut, tänker jag högt. Skrattet är ju något som aldrig kommer bli daterat, det är ju något som finns där ibland oss hela tiden. Jag frågar om det är något annat hon tänker på mer generellt som hon vill säga om sitt arbete. Hon tänker till lite, sedan säger hon:

– Jag drivs ju mycket av nyfikenhet.
Att inte ha svaren. 
Det är ju det som är så fint med danskonsten.
Att vi kan hitta på en historia, men vi kan också bara sitta och känna… eller bara och bara! 
Vi kan också sitta och KÄNNA. 
Det tror jag är något som är jätteviktigt i vår tid;
att vi har platser där vi kan känna tillsammans med andra.
Inte alltid att vi måste förklara, definiera eller formulera, utan att vi kan få vara kännande.
Det är därför jag jobbar med dans.
Jag älskar att känna dans.
Det finns inget bättre

Foto: pavleheidler