Det är torsdag.
Jag sitter i mitt kök hemma i Göteborg, medan Jenny Larsson sitter på ett tåg någonstans mellan Malmö och Stockholm. Vi pratar med varandra via zoom för andra gången. Jenny satt på ett tåg igår också, me då pratade vi om dansdramaturgi i ett annat sammanhang.

Bilden av Jennys leende ansikte, sittandes på ett tåg, positivt på väg någonstans, är vad jag förknippar med henne. Inte så konstigt kanske, eftersom vi aldrig träffats i verkligheten. Igår när vi pratade var täckningen inte helt stabil, och hennes klara, tydliga röst försvann ibland in i tågbruset, men det stora, strålande leendet fanns alltid kvar på skärmen. Nu är vi dock här igen, och vi ska prata om Jennys arbete med sitt nya scenverk Big Bang. Hon skrattar medan hon pratar om verket, som hon ska visa ett utdrag från under Februaridans på 3:e Våningen.

-Jag skulle ju kunna börja med att säga: ”Det här stycket handlar väldigt mycket om att göra saker jag aldrig gjort förut”, men sen så inser jag att jag säger så inför varenda grej jag gör! Jag håller ju till exempel parallellt på med en dokumentärfilm just nu, och det är ju också något jag inte har gjort förut.

Jenny släpper ut ett plötsligt, befriande skratt, och jag tänker att hon verkar så glad och avslappnad mitt i allt det ovissa som hon håller på med.

Hon fortsätter:

-Det är väldigt ofta så med mig. Jag vill lära mig nya grejer och jag vill jobba med det som är lite obehagligt, inte så välkänt. Jag försöker pusha mig själv i olika riktningar, och jag försöker säga ja snarare än att säga nej…

Jag kan få en galen idé, som ”Jag skulle vilja skapa en undervattensfilm, med åldrande kroppar. Vackra, rynkiga, böljande kroppar under vattnet…” ja, du vet, jag får en vision. Och i stället för att säga ”nej, det låter komplicerat, det kommer aldrig att gå”, så säger jag ”Ja!” Jag köper en undervattenskamera och söker upp ett gäng äldre damer och övertalar dem att låta mig hänga med dem under en period… Sedan så lär jag mig att hålla andan och hur jag ska kunna filma under vatten… och så vidare och så vidare och så vidare… Jag försöker inte låta rädsla eller tvivel eller osäkerhet styra, utan jag försöker säga ”Det här har jag aldrig provat förr, så det gör jag!”

Jag frågar om det brukar vara så, att hon får en bild i huvudet först och sedan bestämmer hon sig för att genomföra idéen som bilden föreslår?

– Ibland är det så. Med undervattensfilmen skapade jag projektet ut ifrån en vision. Men det är inte alltid så.

Med Big Bang som jag håller på med nu, började det med att jag ville jobba fram ett sceniskt verk, då det var väldigt länge sen jag hade gjort det. Jag hade ett stort sug efter att få dansa och skapa dans för scenen, och jag ville skapa en ny grupp, ett community.

Jag undrar om Jenny kan berätta lite om sin bakgrund.

– Jag har ju bott i USA i över 13 år. Där bildade jag ett konstnärskollektiv som heter Wild Beast Collective. Det var en blandning av dansare, musiker, videokonstnärer och visuella konstnärer. Det blev min konstnärliga familj som jag hängde med och som jag skapade konst tillsammans med. Det är så jag trivs med att göra, att samarbeta och skapa tillsammans…

Jenny påminner mig om att vi dagen innan, under dansdramaturgikursen, pratade om demokratiska processer och att alla ska få göra sin röst hörd.

– Det är ju så jag tycker om att jobba.

Jenny berättar att hon, när hon flyttade tillbaka till Sverige från USA för 4 år sedan, fick börja om från början.

– Jag lämnade mitt konstnärliga team bakom mig… Men nu har jag äntligen hittat en ny konstnärlig familj att arbeta tillsammans med, och jag är väldigt glad och tacksam för alla de här människorna.

Hon berättar hur skönt hon tycker det är att få möjligheten att jobba fram emot ett konkret premiärdatum och en konkret plats, nämligen den 22a mars 2023 på Kungsbacka Teater. Jenny ler med lysande ögon, hon verkar lättad. Jag frågar vad de håller på med just nu i processen.

-Vi utforskar bland annat begreppen ”eufori” och ”flow”.
Vi har pratat om kontraster, Vad är ”un-flow”?
Om ”flow” står för vissa saker, vad är det då som skapar motsatsen?
Och kan vi jobba med ytterligheterna?
Det kan ju inte bara bli ”Åh, vi är i flow! Åh, vad härligt! Wow, wow, wow!”…
Vi måste ju bryta av, vi måste skapa en sorts dynamik. Vi måste komma till ett kritiskt ifrågasättande.

[Jag kan inte se landskapet som susar förbi fönstret bredvid där Jenny sitter, men känslan av att hon är på väg någonstans är vibrerande. Jag har alltid tyckt att det är något helt speciellt med att resa med tåg. Jag kan höra röster i bakgrunden, andra människor som precis som Jenny är på väg någonstans just nu. Jag känner mig plötsligt lite nyfiken på om någon som sitter i närheten av henne lyssnar till vårt samtal.]

Jenny beskriver vidare, hur verket är lite som ett surrealistiskt kollage, där de olika små danserna representerar olika känslor.

– Det är lite som dagboksanteckningar, säger hon, och sådana kanske inte alltid nödvändigtvis passar ihop. Så jag tänkte: Detta kanske blir som en sorts modern kabaré. Det har jag ju aldrig gjort förut!

Jenny skrattar hjärtligt igen, innan hon fortsätter:

– Sedan tänkte jag: Kan limmet vara en typ av ”master of ceremony” som hjälper publiken att komma vidare till nästa punkt i programmet? Och vad kan vara den röda tråden, är det möjligen mikrofonen på scenen?

Hon berättar hur mycket hon uppskattar att arbeta ihop med dramaturgen Livia Hiselius.

– Det har hjälpt oss att hitta verktyg; att hitta vissa ramar. Det gör att vi förstår bättre vad vi gör.
Som att ställa frågan ”Varför är vi här?” Svaret kan vara så enkelt som att vi är här därför att vi älskar att dansa. Det kan vara drivkraften i Big Bang!

Jag berättar att jag få en känsla när Jenny pratar, en känsla av att hon gärna vill öppna nya dörrar hela tiden. Jag är därför nyfiken på hur hon ser detta verk i relation till sina tidigare arbeten. Hon berättar att hon blir väldigt inspirerad och påverkad av de personer hon jobbar tillsammans med, och att det färgar verket och processen.

– Jag känner med Big Bang att jag försöker spräcka någon sorts glastak, ett slags ”Varför kan jag inte göra så här?” Jag har ju mina rötter i den moderna, nutida dansen. Om man nu ska behöva benämna mitt dansskapande så är det ju i den sfären, och det finns ju ganska mycket estetik och outtalade regler – som ”Det här hör väl inte till DEN världen”, eller ”OJ, så där kan man väl inte göra, det blir ju jättekonstigt”

Jenny säger att hon tror att koreografer ofta begränsar sitt skapande ganska mycket baserad på hur man identifierar sig själv eller hur man är van vid att titta på dans, eller hur man jobbar själv.

– Så jag försöker att INTE passa in.

Det är min tur att skratta, det är befriande att höra den meningen.

– Jag tänker att det får vara lite punk, helt enkelt, säger Jenny.

Jag frågar om det alltid varit så för henne.

– Ja, jag har nog alltid varit så… fast kanske på lite olika sätt. I USA så jobbade jag i en punkig industrilokal, som inte hade AC, som inte hade toalett, men som hade hundra kackerlackor och ett läckande tak… det var extremt ”raw”… Det var ”Do it yourself”- situationer! Sen var det punk på ett annat sätt när vi fick frågan om att inviga en ny utställning på ett konstmuseum och jag bestämde mig för att ha ett punkband som soundtrack… Det kan ju ske något när man blir inbjuden till den så kallade ”finare” salongen… att man tänker att ett verk måste ha en viss ”finish”; vara en ”ren” produkt, en säljande produkt, en tilltalande produkt…

Då försöker jag ännu en gång att gå mig egen väg och bejaka livsglädjen.
Och att som sagt hellre säga ja än att säga nej för att man inte vågar.

Jag går i gång på att prata punk, och kan inte hjälpa att vilja fråga mer om den. Vad är egentligen punk för DIG, Jenny?

Hon tänker lite…

Att man gör det själv, även om det inte blir bäst!

Jenny skrattar glatt och berättar gärna mer:

– När jag började filma dokumentärfilmen så kunde jag inte kamerateknik. Så det finns jättemånga scener i den här filmen som har en massa motljus och konstiga skärpor och kanske en konstig vinkel, men då tänkte jag: ”Äh, men då får det vara så. Då blir det lite av ett tema i filmen också, att det ska va lite punk, lite DIY (Do It Yourself). Det ska inte se ut som en reklamfilm. Det ska inte vara drömska, slow-motion drone-bilder. Det SKA vara lite rått och lite fult och lite operfekt”. Det är en del av det. När jag var tonåring så spelade jag ju i ett punkband. Ingen av oss kunde spela något instrument, men vi gjorde det ändå för att vi hade kul. Vi startade bandet för att vi skulle få hänga i en replokal och ha kul och slå på trummor… Du vet, så är det med ALLT för mig. Vill jag ha en klänning så syr jag den själv. Och om jag tänker ”Det skulle vara häftigt att skapa ett annorlunda rum inuti rummet”…, så tänker jag ”Hm… duschdraperier är ju billiga. Vi kanske kan sy ihop dem till ett stort jävla tygrum! ” Sen så köper jag helt enkelt 56 duschdraperier och arbetar fram ett sorts alternativt rum tillsammans med scenograf Siri Bertling Wiik.

Jag tänker på hur mycket mer konst det skulle finnas i världen om fler vågade testa sina idéer…

-Det är viktigt att våga testa, säger Jenny.

Foto: Jepovig