SAMTAL | JOAKIM STAMPE
Augusti 2025, Ingeborg Zackariassen
Joakim Stampe är bildkonstnär och performancekonstnär, baserad i Göteborg och aktiv internationellt. Hans konstnärliga verk genomsyras av handlingar, och hans spontana målningar på sten finns på flera platser i Göteborg; målningar som bleknar bort med tiden, vilket han tycker är som sig hör och bör. Det är lätt att sätta likhetstecken mellan Joakim Stampe och performancekonst. Men så har det inte alltid varit. Han berättar om sitt första riktiga möte med konstformen i början på 2000-talet – en omtumlande upplevelse som skulle öppna upp nya världar för hans konstskapande.
Vad betyder Live Action-festivalen för dig?
– Den betyder väl allt och ingenting kan man väl säga på något sätt!
När Joakim Stampes bror Jonas Stampe tog över biennalen Ideologia i början av 2000-talet reste han runt i Norden för att kartlägga fältet. Han bjöd in konstnärer som i sin tur föreslog kollegor från Danmark, Finland, Norge och Sverige. Den finska delen av utställning bestod till stor del av finska performancekonstnärer – ett land som, med sin starka performance tradition och sina särskilda konstnärliga riktningar, kom att spela en avgörande roll för Stampes introduktion till performancekonsten.
Det var två verk av Pekka Luhta och Pekka Kainulainen som fick Jonas Stampe att på allvar fastna för performancekonsten.
– Jag tycker att mycket av konst är ganska förutsägbar – men när någon plötsligt gör någonting helt oväntat, då biter det fast i dig. Det var så med de där två, och då kände jag att jag blivit biten av performancekonst-viruset.
Han beskriver hur Luhta – som förlorat en arm i en olycka – drog en massiv stock upp och ner bakom Röda Sten. Hans Sisyfos-liknande kamp med stocken blev för Stampe en bild av det mänskliga i konsten. Kainulainen stod med renhorn fasttejpade på huvudet, och när han slet av tejpen tillsammans med sitt skägg och skrek av smärta uppstod något starkt.
– När du hör ett skrik av smärta går det inte att ta fel – det berörde mig så jävla mycket.
Just detta – att inte begripa men ändå bli djupt drabbad – var det som gjorde Stampe nyfiken. Performancekonsten framstod plötsligt som ett sätt att gestalta kampen med livet självt, och öppnade dörren till något nytt.
I performancekonstens natur ligger potentialen att det som först kan uppfattas som ett misstag i själva verket öppnar för något större. Stampe minns en konstnär från Singapore som han såg uppträda på flera festivaler. Första gången var verket spännande, men när han upprepade det på samma sätt flera gånger började Stampe uppleva det som monotont – tills något oförutsett inträffade. Plasttejpen gick sönder, glasen som bordet stod på krossades, och plötsligt förändrades hela situationen. Det avgörande var att konstnären inte avbröt, utan fortsatte framhärda.
– Det var så vackert. Han kämpade vidare, precis som vi gör i våra liv. När vi separerar, när någon dör, när ett barn föds – livet fortsätter ändå. Då fick verket ytterligare ett liv för mig. Det är det jag tycker performancekonsten kan vara i bästa fall: en påminnelse om det liv vi alla lever.
Skulle du säga att det är så i bildkonsten också?
– Både ja och nej. Jag tror att det som sker i performance sker precis nu framför våra ögon. Exakt nu. Om man arbetar på det sättet. Det finns såklart många performancekonstnärer som har ett skript. Det är samma sak med objektkonst. Jag sitter i ateljén och gör mina grejer här. Jag kan ta bort, jag kan ändra. Det finns en chans att bli bättre genom att jag ändå kan ändra det på något sätt. Det fungerar inte riktigt inom performancekonsten. För det som händer, det händer framför människors ögon de iakttar dig och det du gör. Det är det som är skillnaden. Även när jag står och målar på mina berg så har jag ändå möjligheten att måla eller ändra det jag ser på något sätt. Jag vet inte hur jag ska förklara det… Performancekonstnären som är där målar verket. Stenen framträder bara. Jag kan inte riktigt styra mig på något sätt. Det fascinerar mig att man kan bjuda in slumpen på något sätt.
Men tror du att det också är själva handlingen att måla ute bland folk som påverkar dig?
– Absolut, absolut. Och det är både bra och dåligt. Jag upptäckte det här med egot när vi gjorde en performancefestival under Venedigbiennalen preview. Då stod jag och målade med vatten på de tusenåriga putsade väggarna. Jag hade gjort ett mästerverk!” Han skrattar högt åt sig själv medan han berättar detta “Jag stod där och upptäckte att jag ville bli bekräftad. Jag stod där och fyllde i den här fantastiska målningen för att jag ville någonstans innan komma dit och se hur jävla bra jag var. Jag stod där och fyllde i en halvtimme tills jag upptäckte vad jag egentligen höll på med, och bara började skratta åt mig själv och tänkte Gud i himlen, det här är ju helt galet. Jag tog ett foto och så fick jag se det här jättefina målningen långsamt sjunka in i den här tusenåriga väggen och bli en del av det. Vackert.
Jag använder detta ibland detta som en performanceövning för mina konststudenter – att skriva sitt namn med kinesiska vattenpenslar och se det sjunka undan, försvinna. Oavsett om du är tio år eller nittio år så tänker du på döden. Du tänker på att vi har en kort tid här, det går inte att komma undan. Det här med att det är en väldigt bra egoövning när du målar med vatten för det evaporerar ganska fort och försvinner. Det är inte evigt. Det ligger väldigt nära performancekonstens kärna tycker jag. Det flyktiga.
Tänker du på rörelse som ett material i sig själv?
– Ja det gör jag. Man måste mäta av rummet, och det första vi gör under Live Action är att vi visar de inbjudna performance konstnärer till platsen där de ska göra ett verk, så att idéerna de har burit på ska på något sätt slå rot i det rummet [eller platsen]. Och så bör man använda interiörerna eller exteriörerna för att se vad som är möjligt. Så det är klart att rörelsen [är viktig], om jag ska svänga ett rep med ett objekt längst ut så måste jag ju mäta av det för att beräkna hur nära jag kan vara publiken utan att slå dem i ansiktet. Och även om den inte kan se koreograferad ut, är rörelsen viktig. Jag behöver testa materialet så att det jag tänkt göra fungerar.
En koreografi eller en idé kan inte alltid kontrollera de medverkande.
Stampe berättar om ett tillfälle i Kina där han hade en idé om att jag skulle ha gummiband eller resårband knutna runt konsthistoriska böcker.
– Jag skulle bita i här resårbanden och snurra dem runt halsen, och sen skulle jag skicka ut de här böckerna, så att bilden skapas av att konsthistorien kväver mig. Det var ju min idé och min bild, och jag testade hemma på linoleumsgolv – inga problem. Så kom jag dit och valde platsen utomhus, men det uppstod friktion i betongen [under mig], så att när jag snurrade min kropp så grep betongen tag i böckerna så att plötsligt blir strypningen mycket snabbare.
Jag blev helt knallblå – och även om man går in i ett slags ”performance–koma” så märkte jag liksom hur publiken och mina kollegor började att ta upp saxar och knivar ur sina väskor. Jag fick dra i resårbanden för att få luft och lossna greppet.
Om publikens roll och interaktion
– Jag tycker det är jättekul att ibland interagera och få in folk – men aldrig genom tvång. Det ska vara en inbjudan: Vill du vara med? Och då kommer åttio procent oftast säga nej, för de vet inte vad jag tänker göra. Därför har vi en strategi: att någon av mina kollegor i publiken kan hjälpa till, så att det blir en slags virtuell inbjudan. När publiken ser att inget farligt händer kan även de tveksamma vilja delta. Det kan vara så enkelt som att räcka fram något som de kan välja att ta emot eller avböja. Jag själv gillar inte att medverka i andras verk, men jag vill gärna ge andra möjligheten att delta i mina.
Om det politiska ansvaret i rollen som mediator
– Numera är det jag själv som fungerar som mediator i det offentliga rummet. Under festivalens första år, när vi hade uppåt 20–25 konstnärer inbjudna, arbetade vi med volontärer från en gymnasieskola. De var fantastiska, men det blev för mycket för dem att hantera – särskilt när publiken blev provocerad. I dag bjuder vi in runt 12 konstnärer, och jag har lärt mig att ta den rollen själv. Det händer att människor blir väldigt arga och undrar varför skattepengar ska gå till det här. Det är svårt för unga volontärer att möta den typen av reaktioner – men som konstnär och arrangör kan jag ta det samtalet. Jag försöker ofta bolla tillbaka: Vad ser du? Varför är du arg?
Joakim Stampe växte upp i en politiskt aktiv familj där både hans föräldrar var konstnärer.
– Jag skolkade från skolan när jag var tretton eller femton år, för att hjälpa mamma och pappa att hänga upp sin utställning i Göteborgs hamn. Det var bara att tv var där och filmade, så min lärare såg att jag stod där bredvid mamma och pappas konst. De hade hängt upp den utanpå ett hamnskjul och ställde ut för hamnarbetarna.
Hans tidiga konstnärskap beskriver han som starkt politiska, nästan plakatartade verk.
– Min pappa sa till mig: du gillar ju politiska frågor och det sociala, det kommer av sig själv – och det gör det.
I dag reflekterar Stampe mycket kring skillnaden mellan aktivistkonst och konst med politiska dimensioner.
Jag undrar om du kan berätta lite om det verket som du presenterar just nu, under årets Live Action?
– Jag håller på och utarbetar mig vad jag ska göra. Jag har materialen ganska klart för mig. Men jag tycker väldigt mycket om överraskningen. Så därför vill jag inte egentligen berätta för mycket om verket. Jag vill helt inte stå i vägen för andra människors tankar kring det. Jag vill inte bestämma vart de ska titta. Jag hittade de här otroliga flaskorna på systembolaget som heter Hope..de bär på ytterligare en mening. De är väldigt vackra och symboliska. Det är möjligt att jag kommer i det här verket att ha med tomflaskor. Är Hoppets flaska tom…eller finns det en liten slatt i botten? Jag har grovt sett en uppfattning om hur jag skall hantera materialet, men inte detaljerna.
Om dokumentation och autenticitet
Stampe berättar att det, efter Marina Abramovićs The Artist is Present, började det bli vanligare för performancekonsten att ta plats på gallerier och museer – ofta i form av fotografier eller film. Men för Joakim Stampe saknade dokumentationen allt det som gör performance levande: doft, ljud, smak, publikens närvaro. Det väckte en diskussion om hur själva materialen, spåren av verket, kunde bli konstverk i sig.
– Jag tycker det är något väldigt vackert med att handlingen blir kvar i objektet. Det är med, det stannar kvar.
Han har sedan dess utforskat hur rester från performance aktioner– golfbollar, tejp, klockor från vänner och familj – kan bära med sig performancens autenticitet och laddas med nya betydelser i utställningssammanhang. På så sätt lever verken vidare, förkroppsligade genom objekten. För Stampe handlar autenticitet inte nödvändigtvis om en fysisk handling, utan om ett band till verkligheten. I sina verk använder han material – ris, makulerade pass och dokument – i kombination med egna fotografier eller bilder han samlar in.
– Det är blandningen av det digitala och det “äkta” som gör det intressant för mig.
Under samtalet återkommer han ofta till känslan av närvaro och sårbarhet, och minns starkt ett tillfälle i Paris där Merce Cunningham hyllades kort före sin död. Den världsberömde dansaren och koreografen var gammal och svag, han kunde inte längre röra sig själv, utan bars in på scenen av de andra dansarna som en del av koreografin.
– Jag satt och grät, det var bland det vackraste jag sett. För det innehöll kärlek, en gest, och just det där att man inte misslyckas – utan att det är en del av livet.
När du arbetar med material i dina performances – blir de en förlängning av dina rörelser eller en konfrontation med din kropp?
Stampe berättar att det alltid finns en dialog mellan honom och materialet – betydelsen förändras beroende på situationen. På 57e Venedigbiennalen arbetade han med en stor flagga gjord av tidningen Financial Times, och när han försökte fånga vinden uppstod ett oväntat pappersljud som blev till ett ljudkonstverk i sig. Vid ett annat tillfälle stod han i mörkret i en skog utanför Ulricehamn i december med en lika stor vit tygflagga. Det var mörkt, det var tre grader och ösregn, kyrkklockor och inspelade ljud av bomber och getingar dånade i högtalarna. Den här gången blev flaggan en fredssymbol, men situationen blev också en spegling av den mörka samtiden:
– Det var egentligen samma gest, samma handling – men olika material gav olika mening.
Det leder mig till frågan om performancekonstens angelägenhet idag.
– Performancekonsten är mänskliga handlingar som gör att det går att identifiera sig med det konstnären gör. Min första festival jag var inbjuden på internationellt då satt det en man och putsade skorna framför museet och rakade sig och kammade sig. Han strök sin kostym framför museet och det var bara en förberedelse inför sista kvällens performance han skulle göra. Jag tyckte det var så vackert, och många konstnärer gör just vardagshandlingar som gör att det är väldigt lätt för publik eller förbipasserande som stöter på det här [att relatera]. Jag tror att performancekonsten i dessa digitala tider, genom sin fysiska närvaro är ännu viktigare än när jag började, att långsamhet och djup kan existera mitt i den digitala snabbheten.
Finns det något som du hoppas att den kommande generationen av konstnärer och publik tar med sig från ditt arbete?
– ag vet faktiskt inte. På något sätt försöker jag motverka den här “evigheten.” Men jag tror att Live Action är ett exempel på ett slags lågmält motstånd.
Joakim Stampe låter konsten bli en plats för undran, där det äkta får träda fram i nuet. Hans arbete är en form av fysisk poesi – flyktig men påtaglig – som påminner oss om att konst alltid kan vara ett öppet rum för möten och frågor.