Konsthistorikern, teoretikern, kritikern och kuratorn Jonas Stampe är en legendar inom performancekonsten.
Han är Senior Curator och Senior Researcher vid Red Brick Art Museum Beijing, ett av Kina’s största och viktigaste muséer. 
Enda sedan år 2000 har han varit en aktiv del av fältets ekologi, inte minst genom att ha varit den drivande kraften bakom festivaler som Infr’Action – Festival International d’Art Performance i Sète, France (2005-2014), Infr’Action Paris (2007-2010), Live Action New York(2009-2010), Infr’Action Venezia (2011-2017), och Guangzhou Live (2010-2014). Sedan 2006 är han, tillsammans med sin bror Joakim Stampe, även initiativtagare och kurator för Live Action i Göteborg, och det är i samband med festivalen, som visas på 3:e Våningen 5–7 september, som jag har glädjen av att intervjua honom via videosamtal från Beijing.

Om konst är frihetens vetenskap, som Joseph Beuys uttryckte det, då är konst också hatets fiende och all avhumanisering av den andre.

Så skriver Jonas Stampe i sin kuratoriella text för den 19:e upplagan av festivalen, som bär titeln Happiness within and without. Han förklarar att titeln syftar på en öppen mänsklig ambivalens;  kontrasten mellan en inre ”happiness” och vår tid och värld där folkmord och bombningar har blivit vardag. Att omfamna det mänskliga och visa motstånd mot den dehumanisering som finns i samhället är en stor drivkraft bakom Jonas’ arbete.

Hur går det till rent praktiskt när du kurerar performancekonst? Hur tänker du?

– Jag tänker att det vi ska presentera ska visa olika sorter av performance. Programmen ska vara eklektiska. Det måste hålla en bra kvalitet och det är essentiellt att vi prövar olika uttryck och nya konstnärer. Men det måste vara bra konstnärer helt enkelt. Jag har presenterat över 450 konstnärer  från hela världen, och har sett väldigt mycket, och självklart utgår valet från min smak, det är helt klart. Jag kan säga varför jag tycker någonting är starkt och varför jag tycker någonting annat är mindre intressant.

I din programtext citerar du en japansk entreprenör och utvecklare av hologramteknologi, Yu Hata, som nyligen skrev en kort men kraftfull mening till dig: “No Experiment, No Experience!” Kan du prata lite om vikten av att experimentera?

– Jag tycker att det är det vi gör med performancekonst, men det gäller all konst och all kultur. Försöker man inte bryta gränser och gå vidare och förnya så kanske man ska syssla med någonting annat. Jag tycker att all konst har sin plats, men man måste trots allt; som konstnär, och även som kurator; försöka gå bortom det invanda. Det är också det som kan vara det svåra. Nu har vi hållit på i nitton år men vi har hela tiden försökt att förnya oss och den förnyelsen kan ta sig an olika uttryck.

Jonas berättar att han är väldigt nöjd med den stabilitet och vision som samarbetet med 3:e Våningen erbjuder Live Action.

– Det är viktigt med personlig kemi och jag tror att vi har samma sorts utgångspunkt och samma sorts syn på konst. Vi kan säkert gilla olika saker, men vi har samma sorts inriktning. Vi har ju arbetat med andra institutioner i Göteborg och det har varit svårare då. 

Han berättar hur svårt det ibland kan vara med stora institutioner, där rädslan för att det ska spillas vatten på en matta på golvet kan stå i vägen för konstnärliga uttryck.

– Nu överdriver jag lite, skrattar han – men jag tror att det handlar mest om personlig inriktning och personlig kemi och hur man ser på konst. Och där tycker jag och Joakim [Stampe] att vi har en exakt likadan inriktning som Gun [Lund], Lars [Persson] och Olof [Persson] helt enkelt. 

Joakim Stampe är en performancekonstnär baserad i Göteborg och även han en stor stjärna i performancevärlden. Hans bok Painting with Time publicerades av bokförlaget Korpen i 2021 och finns att köpa bl.a. på 3:e Våningen. Joakim är även Jonas’ bror och samarbetspartner sedan många år tillbaka.

– Precis, Joakim är min bror och han är konstnär. Jag är konsthistoriker och kurator. Joakim och hans fru Chuyia Chia som också är performancekonstnär är oerhört sköna att jobba med, de är båda så positiva och kreativa så vi jobbar väldigt bra tillsammans, jag, Joakim och Chuyia.

Vad är ditt perspektiv på performancekonst idag jämfört med 19-20 år sedan? Tycker du att det finns något särskilt som utmärker performancescenen idag? 

– Jag tror att vi har förändrats i samhället, och jag tror det kommer ut i konsten som sådan, inte bara i performance. Det har skett stora förändringar generellt. Konstnärligt sett så tror jag att den stora skillnaden är att vi alla har sociala medier.  Så jag kan se att det finns  en större tendens idag till att välja en iscensättning, idé och komposition som appellerar till hur det kommer att se ut på sociala medier.

Tror du att det är medvetet eller smyger denna aspekten sig in I konsten som en undermedveten tendens?

– Jag tror att det är både och.  När jag väljer ut en bild på mig själv vill jag ju se så bra ut som möjligt. Men börjar jag använda rött i min performance för att det passar? Jag tror inte att de flesta gör dessa [konstnärliga] val medvetet, men jag ser ändå en tendens. Det är bra att vi pratar just om detta, för jag ser att det finns en sorts tendens med det här att alla vill bli gillade.

Idag är konsten ofta online både före, under och efter ett performance. Tidigare har jag för mig att något som kännetecknade performancekonsten var att den bara kunde upplevas i stunden. Som vi vet ser ju saker annorlunda ut live än det gör på en tvådemensionell bild eller i en videosnutt… Det kanske är oundvikligt att andra aspekter smyger sig in?

– Och hur man uttrycker sig i allmänhet. Jag tror att man vill skapa bilder eller idéer som människor tycker om. Att vilja bli omtyckt är något väldigt mänskligt. Problemet uppstår när detta blir utgångspunkten för själva skapandet. Då riskerar man att missa möjligheter till konstnärlig förnyelse. Man analyserar fel och fokuserar för mycket på att bli omtyckt, istället för att uppmärksamma allt annat som händer runt omkring en, i samhället eller inom familjen. Detta gäller även i valet av teknologi, material och liknande. Jag ser det inte som något negativt och jag är inte emot sociala medier på något sätt, jag observerar bara att detta är något som sker.

Från ett dansperspektiv undrar jag hur du ser på kroppens och rörelsens roll i performancekonsten?

Jonas förklarar att han alltid haft tanken att “mind and body are one” en tanke som också är väldigt stark i Kina, där han för nuvarande har sitt hem.

– “Mind and body” är samma sak, som två sidor av samma mynt, medan vi [i västvärlden, red. anm.] efter Descartes skiljer på tanke och kropp, och jag känner att det viktiga med performance är att se dem som ett. Utan tanken så fungerar inte kroppen, den uttrycker inte sig på samma sätt, så jag tror att de är ett. Jag reagerar kanske lite negativt när du säger kroppen, men jag vet att det är många som talar exempelvis om bodyart, att det är kroppen, men jag ser att de är ett. Om man talar om dans så tror jag att performancekonst och dans har olika ursprung på ett sätt, som jag ser det. Performancekonsten har som fält ett ursprung som ligger närmare bildkonsten, sedan ser jag att vissa inom performancekonsten har ett ursprung som ligger närmare teater, andra har ett ursprung som ligger närmare dans. För mig handlar det egentligen inte om var man kommer ifrån, men om det man gör uttrycker någonting på ett starkt sätt. En person som ligger på gatan eller ligger i 10 timmar på en scen, är det dans eller är det performance? Det beror på hur vi definierar det, men det finns någonting inom det som jag kallar för performance, action eller handlingskonst. Det är en konstform, men det ligger också väldigt nära tanken om att vara, vad man är… Jag tror att performance när det närmar sig teater och att spela en roll, då gör man något annat, som jag inte har någonting emot, men som jag känner inte är det som jag karaktäriserar som performance eller action-konst. I slutändan handlar allting ändå om att konstnärerna uttrycker någonting som har en kvalitet, en konstnärlig styrka.

Så vad är kvalitet enligt dig?

– Om man talar om kvalitet är det ju något individuellt. Vi har alla våra egna subjektiva uppfattningar, och jag påstår inte att jag sitter inne med någon absolut sanning. Men jag tror ändå att det finns en viss tanke om kvalitet, eller någon form av styrka. Det kan ligga nära vad man skulle kunna kalla en konstnärlig sanning.
Sen tycker jag personligen om konst som har en enkelhet. En person som kan gå i en cirkel i 8 timmar, som med just tiden skapar en annan mening med att “bara gå.” Jag tror att de här enkla handlingarna appellerar till mig personligen, och som sagt så är jag hela tiden subjektiv, jag säger inte att jag sitter med någon sanning men jag vet vad jag tycker om. Jag har en viss erfarenhet efter att kurerat över 1800 performances. Jag har sett hemska performances, jag har bjudit in konstnärer som har gjort verk som var mindre bra, men det gör man ju. Man måste prova också!