Det är september 2023. Jag kollar ut genom fönstret. Löven seglar genom den kyliga luften, och ljuset… det är svårt att beskriva men jag njuter av att försöka fånga det lekfullt gyllene, det ogripbart skugglika.
Jag sitter hemma och tänker på årstiderna och hur snabbt de verkar skifta nu för tiden. Karolin Kent och Tuva Hildebrand ska strax börja berätta för mig deras gemensamma arbete “Sinnlig reparation”. Min kropp verkar redan redan valt min roll åt mig; att vara en vilande, lyssnande tredje part. 

Tuva startar samtalet med att tänka tillbaka på när Karolin kontaktade henne sommaren 2021, efter att hon blivit inbjuden till 3e Våningen för att göra ett nytt verk. Karolin berättar att hon, när hon fick frågan för två år sedan, var ganska skeptisk till att arbeta i en blackbox…

– Jag var på en plats i livet där jag undrade vad jag ville göra, vad konsten är för mig, hur jag ville jobba performativt, och om jag ens ville göra det, säger Karolin.
Jag hade precis träffat Tuva, och vi hade börjat dela tankar inom det somatiska arbetet, som delvis är pedagogiskt och terapeutiskt, och som vi båda har som bas i vårt konstnärliga arbete.

Karolin bor på landsbygden och självförsörjning är en stor del av hennes liv. Hon berättar att hon är intresserad av omställningsfrågor och förändring. Att jobba med rörelse, somatik och odling är en typ av aktivism, förklarar hon.

– Jag tänkte att om jag skulle skapa ett verk så måste det vara processbaserat.
Vi har bjudit in till workshops där vi delar vår praktik och vår research. Det är även ett sätt för oss att fördjupa oss, att komma med förslag till det vi vill göra, men också bjuda in andra att komma med input och erfarenheter. Det är väldigt givet i ett somatiskt rum, och även i ett aktivistiskt rum där det inte finns en hierarki där någon vet mer, utan det är ett delande.

Hon berättar om vilka frågor som uppstod i samband med omställningen i hennes eget liv och hur både relationen till hennes eget konstnärskap och till publiken har utvecklats genom den.

 – Hur kan dessa tankar få träda in i det performativa rummet?
                        Hur kan vi bryta idéen av vad ett performativt rum är?
                                                                                                    Vem är performer?
                                                             Vem är deltagare och observatör?
                                            Vem är subjekt/objekt?

Karolin påminner mig om ett av hennes tidigare verk, Inside/outside som var en del av det större verket Nutidens epidemi, och jag kommer ihåg känslan av att stiga in i ett ljust rum som på något sätt bjöd in till att bara vara, Jag kommer ihåg den omhuldande känslan av värme och avslappning, men även något annat, något subtilt, nästan barnlikt lekfullt.

 – Detta [Sinnlig Reparation] är ett liknande sätt, fortsätter hon, vi kommer vara i rummet, men deltagarna kommer också bli guidade i olika rörelser, undersökningar, och ta egna val i vart de är i rummet.

Tuva förklarar hur permakultur kom in som en inspiration både filosofiskt och praktiskt i arbetet. Tankar kring hur det somatiska och det koreografiska kan kombineras och hur odlingen också relaterar till det att förhålla sig till kroppen på ett hållbart sätt.

– Vi har pratat om är att förlänga den somatiska praktiken in i relation till det mer än mänskliga.
Att förstå att vi är sammankopplade med det omkring oss. Att vara medveten om hur vi tar in vår omgivning.

Tuva berättar att Karolin introducerade ordet reparation.

– Det handlar om att reparera relationer; till oss själva, till naturen… Att naturen är cyklisk och ömsesidig.

Karolin fortsätter prata, och deras röster överlappar varandra naturligt, organiskt.

– Vi har pratat om att vi har ett ekosystem inom oss men att vi även är en del av det stora ekosystemet.
Både det stora ekosystemet och våra kroppar har en förmåga att reparera om vi ger utrymme att göra det.
Vilka förutsättningar kan vi skapa för att reparation ska kunna ske?
Det handlar om att lämna i fred, att ta ett steg tillbaka.

Tuva berättar att ett av huvudtemana inom det somatiska praktiken är att vara i ett tillstånd att att inte göra. Det bär med sig influenser från Zen-buddhismen, och sättet Karolin och Tuva har applicerat det är genom att observera omgivningen och ta ett steg tillbaka.

– Det är inte människan som står över och ska rädda naturen, säger Tuva.
Karolin lägger till att lyssnandet till både naturen och den egna kroppen blir en viktig del av det hela.

– Att lära sig lyssna, både inåt och till omgivningen,  relaterar till filosofin att inte göra. Att man tar ett steg tillbaka och lyssnar till det som är…

Tuva betonar att man ofta, i en antropocentrisk världssyn, ser naturen som något utanför oss och glömmer bort att vi människor också är en del av den.

– Vi behöver förstå att vi är en del av ett ekosystem, och vi har det även i vår kropp, och om vi synliggör det så känner vi sammankopplingar.
I den somatiska praktiken och i improvisationen får jag en kroppslig upplevelse av ekosystemen. I improvisationen upplever man de kausala effekterna. Om jag lyssnar till vad som sker i stunden så inser jag att jag berör och blir berörd; alla mina handlingar formar mig i stunden och omgivningen formar mig.

Karolin kopplar an till den förståelse som uppstår när man inser sin del i det hela.

– Om vi förstår mer om oss själva så kan vi också förstå vår relation till omvärlden. Då kan empatin till omvärlden också stärkas.

 Karolin beskriver vad hon ser och upplever när hon odlar; att förstå relationerna genom jorden, att observera mycel och mykorrhiza (komplexet mellan en svamps mycel och en växts rötter när dessa lever i symbios med varandra), att se hur saker förändras och hur rötter växer. Djupt medveten observerar hon dessa kretslopp som består av att något växer, vecklas ut och dör.

– Genom att vara i det så förstår jag mer om helheten och min plats här och vad jag kan göra i det hela.
Det är hela tiden micro- macro. Jag tittar på det stora, och går in i det lilla…
Att känna min kropp på ett annat sätt, att jag är inte bara den här kroppen, utan jag är mer än det, och att det inte är så stor skillnad mellan mig och det där lövet…

Tuva nickar eftertänksamt.

– Jag tänker på det du sa, Karolin, om att det att lyssna ger empati till omvärlden. Det var genom den somatiska praktiken som jag började inse att min omvärld liksom sipprar in i mig hela tiden. Det är genom att ta in information genom alla mina sinnen som jag hör min omgivning.
Att lyssna inåt länge kan göra att man lägger märke till sitt nervsystem. Man inser att vi hela tiden är sammankopplade. Då är det också svårare att göra våldsamma handlingar mot det som är utanför en. Att man samtidigt gör sig själv illa.
Detta är en icke-våldspraktik.

Karolin förklarar att alla dessa praktiker är delar av ett förhållningssätt där det inte handlar om att prestera. Tvärt om handlar det om att lyssna, att vara, att lära sig sätta gränser och att inte överskrida dem. Hon berättar att hon, när hon först började med det somatiska arbetet, varit utmattad och letade efter verktyg för att hitta andra sätt att förhålla sig till dansen och omvärlden. Hon insåg hur mycket vårt samhälle bygger på prestation, att överskrida gränser, att inte lyssna och att producera mer och mer och mer…

– För mig är somatiken både en filosofi och en praktik. Det var starkande för mig att påminnas om vad jag ville leva för liv; vilka förändringar jag kunde göra…
också i konsten och i processer och hur jag vill förhålla mig til- och behandla andra.

Tuva fortsätter med att förklara hur den somatiska praktiken legat till grund för det vi idag kallar release-teknik in om dansen. Att aldrig använda mer energi än man behöver. Något annat som kopplar an till dans, fysikalitet och koreografi är mönster. Karolin och Tuva berättar om hur permakultur fokuserar på att hitta naturens redan existerande mönster, till exempel hur en flod rinner, och arbeta utifrån det, för att undvika att motarbeta mönstren och därmed använda mer energi för att skapa nya. Karolin förtydligar:

– Det är kopplat till att lyssna till– och observera– det som är, för att sedan kunna förändra.
Vi har jobbat mycket med begreppet re-generativitet, som är övergripande kring det som händer i kroppen; andningen till
Att inte överskrida vår kapacitet, att inte arbeta med ändliga resurser.
Det är en cykel av att energi skapas, används, återanvänds för att skapa ny energi, det finns liksom inte en rak linje där energi skapas och tar slut, hela den här processen gör att det skapas ny energi och att det går att återanvända.
Den här cykeln är som andningen. Det tar aldrig slut, utan det är ett utbyte mellan oss och träden.

Tuva berättar hur deras performance på 3e Våningen är en del att detta stora, långsiktiga projekt, och att de i samband med det valt att fokusera på den jämna balansen mellan aktivitet och vila.

– Här kommer koncept in som har funnits inom dansen, som kontaktimprovisationen och vår relation till gravitation. Andningen, cyklarna att ge efter, trycka ifrån, sträcka sig, dra till sig, och där är cellerna, lungorna men också nervsystemet involverat.
Vi i vårt samhälle har ett överaktivt sympatiskt nerv Det handlar mycket om att öva kroppen på att vila.
Det är en rigorös, radikal handling. Det är så svårt att vila i vårt samhälle, det är verkligen tabu.

Karolin fortsätter:

–Ja, eftersom samhället är i majoritetsstress, och en väldigt passiv stress, blir det problem. Det sympatiska nervsystemet är skapat för att delvis i stressande situationer fly och fäkta, det vill säga skydda sig själv; och allt blod går då till alla de stora muskelgrupperna. Men att vi fastnar i det och inte får det fysiska adrenalinpåslaget efteråt som sedan gör att vi kommer in i det para-sympatiska är problematiskt i
Det var så starkt för mig när jag var utmattad, att lägga mycket tid på stillhet, och sedan helt plötsligt var kroppen i rörelse. Jag märkte inte ens övergången. Och att kroppen ville röra sig igen. Det var en så otroligt häftig resa.

Tuva beskriver hur aktivitet och vila är kopplat till ekosystemet, och hur mycket vi kan lära oss av naturen, om vi bara kollar på våra årstider där det finns en naturlig cykel av aktivitet och vila.

– Om man börjar titta på en Micro-nivå, ser man hur en cell har en den inneboende intelligensen av att vara aktiv och vila.

Detta är omfattande idéer. Jag har valt att lyssna och inte ställa frågor fram till nu men jag blir nyfiken på hur Karolin och Tuva relaterar till eventuell publik eller medverkande som kommer in i detta för första gång… Hur bjuder man in till något som är en liten del i en stor helhet?
Karolin och Tuva berättar att en del av processen är att faktiskt lista ut hur man gör det.
De erbjuder olika format, allt från föreläsning till workshop till performance, just för att nå ut till olika människor med sitt arbete. Karolin säger att rummet de bjuder in till på 3e Våningen nog kan upplevas på väldigt många olika sätt. Tuva säger att den här gången kommer de testa ett format där de bjuder in till det de själva upplever när de är i praktiken.
Karolin avslutar med att säga att hennes val att fortsätta med konstnärligt arbete hänger ihop med det att kunna erbjuda publiken något där de själva får vara delaktiga på ett annat sätt.

– Jag tycker det är mer intressant att aktivera besökaren än mig själv; att skapa en upplevelse.

Efter att vi avslutat samtalet kollar jag återigen ut genom fönstret. Många löv har fallit medan vi har pratat. Jag observerar hur deras rörelser fångas av vinden; en koreografisk transformation på väg mot marken.
Jag tar ett djupt andetag och känner att, jo, min kropp är också en del av det hela.