Det är mörkt på scenen på 3:e Våningen, förutom den dämpade ljussättningen. Ganska långt bak på scenen finns fem fönsterrutor placerade på träben. Alla fönstren är olika, vissa av glasrutorna är sönder, några är knappt genomskinliga. Bakom går en rad kvinnor långsamt, deras ansikten lyser igenom fönsterglaset…
”I Mellanrummet” skapades av Gun Lund för 31 år sedan. Dansare i verket är Anna Westberg, Katarina Eriksson, Maria Mebius Schröder, Eva Edlund, Luisa Denward och Ingrid Kullberg-Bendz. Fem av dem var med då det ursprungligen platsspecifika verket först sattes upp i 1992.
Det märks att detta är en grupp kvinnor som känt varandra länge. För mig upplevs stämningen i rummet som familjär; ett lättsamt kaos övergår i plötslig synkronicitet, en oklarhet omvandlas till synes magiskt till en glasklarhet och ansiktsuttrycken växlar nästintill omärkbart mellan allvar och skratt.
Den tredje repetitionen av ”I Mellanrummet” är över. Dörren till bakrummet öppnas, solen skiner in genom fönsterrutorna, och då den lite oväntade mars-snön åter igen har lagt sig över Göteborg, fylls scenrummet med ett intensivt vårljus.
Katarina och jag slår oss ner i det lilla köket bakom studion. Hon berättar att hon precis flyttat tillbaka till Sverige efter 20 år i USA. Minnena om just det här verket och människorna här väller tillbaka nu. Hon säger att hon minns lite vagt den speciella platsen där verket först sattes upp, där publiken stod ute och kollade på dansarna genom fönsterrutorna.
Platsen där Gun Lund i 1992 fick tillstånd att dansa ”I Mellanrummet”, eller som hon även lite skämtsamt kallat det ”Göteborgs dyraste tomrum”, låg i centrala Göteborg; i skarven mellan en allmän plats och ett nybyggt hotell. Verket uppstod lite som en kommentar mot dessa platser där kapitalet breder ut sig och där konsten vanligtvis inte får finna rum. Det känns kusligt likt den situation som just nu, i 2023 utspelar sig på alldeles för många ställen i Göteborg.
[Det var bara ett par veckor sedan att jag läste jag en debattartikel av Gun Lund där hon ifrågasätter varför danskonsten lyser med sin frånvaro nu när det gamla Flickläroverket, Kjellbergska gymnasiet och delar av Artisten rivs, och det byggs en ny Konstnärlig fakultet. Gun har i många år kämpat för att danskonsten ska få plats på universitetet här i Göteborg så som i Stockholm, och hennes lösning är att man skulle kunna spara delar av det gamla huset (Artisten) och ge det till danskonsten. Sedan debatten hon startade har åtminstone den kulturhistoriskt viktiga fresken ”Dansen” från Flickläroverket sparats; en liten bit feministisk konst- och universitetshistoria här i Göteborg. Kan man våga hoppas på att detta är en början till att politiker lyssnar mer på de som känner konsten och Göteborg? Gun har länge varit, och fortsätter vara, en stark röst i kampen för danskonsten.]
Katarina berättar om sin relation till Guns arbete och vad den betytt för henne.
-Redan för 30 år sedan var jag mycket mer intresserad av improvisation än att som dansare vara en uttolkare. Gun var en av de koreograferna här i Göteborg som lät dansarna improvisera, även om det var inom smala ramar. Det kändes som att hon såg mig, och lät mig använda något av det jag var intresserad av, som inslag av kontaktimprovisation i verken ”I…tid” och ”I sinom tid”.
Katarina berättar även för mig om dansaren Lee Kum-ah Nathansen (1959–2014), som jobbade väldigt nära Gun på den tiden. Hon var en inspirationskälla för Katarina, då hon arbetade mycket med filosofi kring dans och rörelse.
-Det var en tid som var viktig för mig, säger hon.
Katarina tycker det känns förvånansvärt bra i kroppen att göra rörelserna i ”I Mellanrummet” igen efter 30 år.
-Det är framför allt så kul att dansa ihop med det här gänget igen, säger hon, och kastar en blick över min axel. På andra sidan dörren hör jag de andra kvinnorna prata.
-Man känner de här människorna på ett alldeles speciellt plan. Vissa av oss har ju inte setts på jättemånga år, och vet egentligen inte något om varandra längre. Hon ler.
Vad fascinerande, tänker jag, att kroppsminnet har en så lång hållbarhet, det tycks existera i en egen zon, bortom allt annat.
-Det känns som att det har hänt något med dansen, för det är ändå ganska ovanligt at så många dansare över 50 både kan, och får möjlighet att göra, vad vi gör.
[Det är både imponerande av kvinnorna och hoppfullt för dansen.
I mars 2022 publicerades texten” Everybody Can Dance- Except Aging Professional Dancers! A Discussion of the Construction of the Aging Dancing Body in Four Dance Texts” av forskarna Hilde Rustad och Gunn Helene Engelsrud. Här beskrivs bland annat hur olik den japanska inställningen till dans och åldrande är jämfört med den traditionellt västerländska, som generellt inte ger agens till äldre kroppar på scenen. Forskaren och dansdramaturgen Nanoko Nakajima beskriver skillnaden i ”De-aging Dancerism? The aging body in contemporary and community dance (2011):
“…in Japan, people believe that professional dancers become better performers as they get older, and that in contemporary Butoh,” aging causes no degeneration of dance forms, but it accelerates a dancer’s development of the artistic faculty.” In traditional Japanese dance “aging is the ultimate status of dancing for those professional dancers, and the audience wants to spend money to watch them dancing” In Japan, dancers are not excluded from performing due to old age.”
Det skulle vara intressant att se vad som skulle hända med dansen om det västerländska samhället skulle våga utmana dessa snäva åldersramar mer. Här skrider Gun Lund och dansarna här i ”I Mellanrummet” fram med ett stolt exempel.]
Jag frågar om det upplevs annorlunda den här gången, även på andra plan än det fysiska.
-Ja, det gör det. Jag fattar mer vad Gun är ute efter i sin koreografi nu.
Det är svårt att sätta ord på, men… Katarina tänker en stund.
-Jag har ofta försökt definiera för mig själv vad dans egentligen är… Jag har inte varit en sådan som älskat dans och ville bli ballerina när jag var liten, nej, jag var lite mer tvärt om, typ ”Vad gör jag här?”
Jag har haft många funderingar genom åren, och nu när jag tänker på många av de rörelser vi gör i ”I Mellanrummet”…
[Katarina håller sina armar runt huvudet i vad man kallar femte position i klassisk balett. Hon sträcker sedan armbågarna ut, medan hon lossnar fingrarna ur den striktare formen, låter dem sträckas upp mot taket. Hennes nacke följer med och hon höjer sin blick uppåt.
Hon ler.]
-Nu när jag tänker på det, när jag står där och bara känner detta, så tänker jag att det finns en hel världsrymd där…
-Att gravitationen verkar genom mig…
Hon har hållit kvar rörelsen medan hon pratar, och nu släpper hon den, ser på mig med en allvarsam blick.
-Nu känner jag inte att jag försöker att illustrera det, utan jag känner det på riktigt, att det är meningsfullt. Det är då jag tänker jag att jag ska dansa tills jag dör. Inte nödvändigtvis på scenen, men kroppen har man ju alltid med sig, och musikalitet kan finnas i allting.
Det låter som du älskar dans ändå, säger jag.
-Jag gör ju det, men det är en kärlek med komplikationer!
Katarina berättar att hon just nu hållit en workshop som heter ”Att vara äpplet”, som tar avstamp i Newtons historia om äpplet och gravitationen.
-Det är ju något vi säger inom kontaktimprovisationen, att vi utforskar att falla om och om igen. Så jag har läst på lite fysik för att testa mig själv. Vi pratar ju så mycket om momentum i dans, men vad är egentligen rörelseenergi?
På det området känner jag mig nu väldigt i linje med Gun, som alltid haft ett intresse i vetenskap och fysik. För 30 år sedan gick det lite över mitt huvud, men nu känner jag att det verkligen hänger ihop.
Katarina berättar om uruppförandet av ”I Gudars Skymning” på Vadholmen från 1989, som var en av de första föreställningarna hon var med i som professionell dansare precis efter att ha gått ut Balettakademin. Det verkar ha varit en väldigt intensiv upplevelse att uppträda utomhus bland berg och hav i Kode för 34 år sedan, där ensemblen stötte på motstånd från den lokala prästen, som misstog deras danskonst för djävulsdyrkan. Hon skrattar lite medan hon beskriver hur den elektroniska musiken dånade över klipporna och de svartklädda dansarna låg och borrade sig ner i berget.
Det är skönt att få höra Katarinas hoppfulla tankar i samband med att dansa i verket igen i 2019 (verket sätts upp vart tionde år)
-Man känner att det är ett annat klimat nu, det är inte bara att vi som dansar är lugnare i det hela, utan man känner hur folk tar emot det. Många människor känner ju nu att vi behöver lugnet, kroppsligheten och sinnligheten och att vi ibland bara kan vara natur.
Katarina berättar mer om sin kropps kronologi. Om tiden med Rubicon och Unga Atalante då Gun Lund började göra egen koreografi och då Julyen Hamilton bjöds in och undervisade. Det var så Katarina upptäckte kontaktimprovisationen, och flera av dansarna hittade varandra och sina gemensamma intressen för improvisation; Anna (Westberg), Maria (Mebius Schröder), Lee (Kum-ah Nathanssen) … Det hände mycket i den postmoderna dansen på den tiden.
-Man hade ju tur att få vara med under den tiden om man tänker på vad de i Rubicon gjorde, och hur modiga de var.
[Ja visst var de modiga, och visst gjordes det mycket, tänker jag, men det att det saknas kompanier i den fria dansscenen i 2023 hänger ju också ihop med att det blivit allt svårare att fä kulturstöd. I år har även projektstöden och utvecklingsstöden dragits in från Göteborgs Stads kulturbudget. Vi måste fortsätta kämpa för att danskonsten ska få ta plats…]
Katarina berättar vidare om sin livsresa med improvisation och på senare tid även clownarbete, och hur det har ledsagat henne som danskonstnär.
-Det som varit problematiskt för mig, ända sedan jag började dansa, är ju att jag är en blyg och introvert människa som alltid trivts med att vara ensam. Så hur sjutton har jag hamnat på scenen? Visst, jag har ju en fallenhet för det, en dragning till det, jag alltid varit intresserad av improvisation och experimentell musik och konst. Men det har alltid varit frustrerande för mig, att det här – hon gör en gest mot sin kropp – bara skulle vara ett instrument, för det finns ju en skakig, neurotisk person här inne, och det är det som är så underbart med clown, för där är det är ju det skeva och skaviga som är guldet.
Jag ser hur upprymd Katarina är över det pågående arbetet att ständigt upptäcka nya vinklar, nya perspektiv på det performativa. Det är inspirerande. Att vara dansare och improvisatör är verkligen en livslång uppgift.
Medan jag fotograferar Katarina genom fönsterrutorna tänker jag på hur fint det är att få uppleva henne och dessa andra starka kvinnor med så mycket erfarenhet dansa, just idag, på den internationella kvinnodagen.