Samtal med Maja Fock

Januari 2025, Ingeborg Zackariassen 

Maja Fock

Foto: Julian Thomas

Maja Fock är en Göteborgsbaserad dansare och koreograf som utexaminerades från Balettakademiens Dansutbildning 2022.
Just nu är hon aktuell med ett nytt soloverk som visas under  Februaridans på 3:e Våningen, i samarbete mellan Danscentrum Väst.

Jag har träffat Maja på ett café på Hisingen för att lyssna till hennes tankar kring rörelseutforskande och koreografi.

Maja, du har ju varit en del utomlands sen du gick ut från Balettakademien. Kan du berätta lite om dina erfarenheter?

– Jag var i Belgien förra året, och det var jättespännande. Helt galet var det! Men jag är jätteglad att jag gjorde det. Jag kände verkligen att hela mitt frilansande tog fart efter det. Det var jättebra för mig att träffa andra människor och träffa folk som inte är från Sverige, och hur de ser på dansen och träning och livet och frilansandet.

Maja har en energisk utstrålning, det är som att hon pratar med hela kroppen, något gör att det verkar som att hon rör sig även när hon sitter still.
Jag frågar om hon kan beskriva vad skillnaderna är mellan den svenska och den internationella dansmiljön.

– Jag tror att här i Sverige har jag känt att jag måste identifiera mig så mycket som en dansare, så att om jag inte har möjlighet att jobba med det hundra procent så kan jag inte kalla mig det. 

Maja berättar att det fanns en helt annan hållning till dansaridentiteten från de kolleger hon träffade i Belgien. Det var människor som är baserade i Sydamerika, Japan och Madagaskar. Hos dem stod inget i vägen för dem att kalla sig dansare bara för att man behöver försörja sig genom annat.

Upplevde du att de hade en annan syn på dansarens identitet? 

– Ja, och jag tyckte det var svårt när jag kom dit. Jag ville verkligen jobba med dans hundra procent och då kände jag att det endast är då jag kan kalla mig själv som dansare. Medan flera berättade hur de ibland inte dansat på flera månader, för att de inte hinner, de måste jobba, de måste ju tjäna pengar.
Det var givande för mig att träffa så många olika människor och höra hur det är i andra länder. Det öppnade mitt sinne för andra sätt att se på dansen.

Maja säger att hon länge har sett på dansen mest som en träningsform, och att hon upplevde att andra dansare såg den mycket mer som en konstform. Majas positiva inställning till dansens potential som något extremt fysiskt skulle dock visa sig att vara en lyckoträff under D.I.P. i Belgien, där hon arbetade med  den explosivt energiska koreografen Anton Lachky.

– Det är väldigt fysiskt! Medan många andra ställde frågorna – varför gör vi det här eller varför “puzzlar” vi? var det för mig helt självklart att jobba på det sättet. Jag kände bara – Nu köttar vi! Vi tränar!

[Puzzle Work är en metod utvecklad av koreografen Anton Lachky, som bland annat var del av koreograf-kollektivet Les SlovaKs innan han skapade sitt eget kompani tillsammans med Eléonore Valere. Puzzle Work utmanar kroppen och hjärnan med övningar som kräver komplex koordination och extrem hastighet, utan att frångå lekfullheten. Som han själv beskriver det på sin hemsida:
– Puzzle Work is an endless game if we allow it to be.Each of us has our own logic, our own limitations and our drive to move, push and grow. The key is finding our own balance so that our bodies function the way we wish or allow them to function.]

Lachkys extrema men samtidigt lekfulla fysikalitet kändes helt rätt för Maja, och hon kände sig inspirerad. 
Projektet Maja medverkade i heter D.I.P. (Dance Intensive Programme) och startades av Lachky i 2022. Koreografen bjuder in unga dansare från hela världen att medverka i ett 7 veckors intensivt träningsprogram med akrobatik, rörelseutforskande tekniker, Martial Arts, Hip Hop och yoga.
Endast én dansare bjöds in från Sverige 2024, och den dansaren var Maja Fock.

Det är ett nålsöga ju! Hur kom det sig att era väger korsades?

– Jag träffade Anton på GöteborgsOperan när han hade en workshop där, och kände direkt att hans sätt att röra sig var för mig. Jag kunde identifiera mig i det, och sen var det faktiskt han som sa till mig: – Du måste söka till D.I.P.!

Det närmar sig tre år sedan du utexaminerades som dansare, och nu ska du visa din egen koreografi i form av ett solo under Februaridans.
Kan du prata lite om din resa fram till koreograferandet?

– Jag har alltid tyckt att det är kul att skapa, och har alltid velat göra det. Jag har improviserat mycket, och filmat mig själv. Jag har nog varit ganska bra på att analysera mig själv och vad jag gör. Jag tror att jag har ett ganska så öppet sinne. Jag kan se vad jag måste utveckla för att uppnå något, och att se mina styrkor, men det är något jag verkligen fått jobba på under de här åren. 
Första året efter utbildningen så var det mest att jag vill hitta tillbaka till mig själv och till vad det är jag tycker är kul. Och då blev det mycket improvisation.
Jag vill göra min grej. 

– När jag ibland gjort auditions så kände jag inte riktigt att jag passade in. Jag pratade faktiskt med Toby Kassell [som var Majas lärare i improvisation i tre år under utbildningen på Balettakademien] någon gång om att jag kände att jag inte passade in på auditions. Och så sa han, ”men vill du det då?” Och jag insåg att jag egentligen inte ville passa in. När Toby sa ”vill inte du göra din egen grej?”, så tänkte jag att jo, det vill jag! Och det har jag känt mer och mer.
Jag jobbade som dansare för Felix Skalberg, och tyckte det var väldigt kul. Jag tycker verkligen om att vara dansare, men känner också att jag vill göra min grej. 

Sommaren 2024 fick Maja ett residens med IlDance, där hon fick en av kompaniets två  konstnärliga ledare, Lee Brummer (den andra är Israel Aloni) som mentor.

–Jag hade en jättetydlig idé vad jag skulle göra. Jag skulle göra min grej.

Genom arbetet med Brummer växte det fram en önskan hos Maja att utmana vad ”hennes grej” skulle kunna innefatta. Tillsammans analyserade de Majas kvalitéer, både hennes styrkor och svagheter i rörelseomfattning, och Maja skapade början till sitt nuvarande solo.

–Lee sa att det fanns något outforskat där. Hon tyckte att jag hade en så bestämd bild av vem jag är som dansare. Och att den bilden finns, men att det finns så mycket mer där.

De testade att göra allt motsatt av vad Maja vanligtvis brukade dras mot. Eftersom Maja gillade att fronta publiken, föreslog Brummer att publiken istället skulle sitta runt henne. Dubstep byttes ut mot Frédéric Chopin. En stor utmaning var att involvera mer av höfterna och ryggen i Majas rörelsemönster.

– Jag brukar inte vara jättenervös när jag går upp på scen, men när jag skulle visa solot i Tranås under Fringe Festivalen, var jag så sjukt nervös. Jag hade ingen aning vad som skulle hända. Jag tyckte det var jättejobbigt. Och jag kunde inte falla tillbaka på det jag är så van vid. Men det blev väldigt bra. Och vi hade ett jätteintressant samtal med publiken efteråt, där jag var väldigt öppen med de skiftningar jag gjort med det här verket. Vad det var tänkt att jag skulle göra och vad det blev. Och folk tyckte verkligen att det var intressant. Och de var också glada att de fick ta del av min resa.

Det låter verkligen som du sprängt din komfortzon. Känner du att det har utökat din palett? Att du känner dig mer bekväm med fler olika sätt att röra dig än du gjorde innan? 

– Ja det gör jag. Och det har varit jättebra. Jag känner verkligen nu när jag filmar mig själv att jag ser en stor förändring. Som Lee sa till mig: – Släpp den dansaren du tror att du är.

Det solo Maja kommer göra under Februaridans har hon redan gjort en gång förut, på Konstkollektivet i Mölndal hösten 2024.

– Det kändes mycket lättare den gången. Jag var ändå jättenervös, men det känns bättre och bättre för varje gång, och det känns som att jag hittar nya grejer för varje gång. Liza Penkova var där och kollade, och jag hade ett jättebra samtal med henne om hur motsättningen mellan att vara tvungen att hålla tillbaka något och att vilja gå emot det blir väldigt spännande. Jag håller fortfarande på att utforska det där. Liza tyckte det var intressant att jag berättade [för publiken] innan mitt solo vad det är jag ska göra, och jag berättar att vi kommer prata efteråt också om vad de sett och vad jag känt. 

Hela solot är improviserat, och har ingen titel. Är detta helt enkelt ett rent fysiskt utforskande?

– Ja, jag försöker att stanna kvar i något. Att göra en rörelse och bygga på det så att jag kan byta till något annat. Att låta det ta mig vidare. Sen så försöker jag tänka väldigt tredimensionellt. Och jag fokuserar mycket på musikaliteten också.

Du dansar till Chopin i det här solot. Hur påverkas du av musiken?

– Jag känner faktiskt att jag kan hitta dubstepen inuti det klassiska! Jag pratade dock med A-G [Anna-Greta Himmer] som tyckte att jag skulle köra med en ljudmatta. Eller helt tyst, för det skulle utmana mig ännu mer. Jag vet inte om jag vågar, men jag funderar på om jag ska göra det.

Det är intressant. Min nästa fråga skulle nämligen vara ditt förhållande till tiden medan du improviserar. Använder man ett avgränsat musikstycke när man improviserar så är det svårt att låta bli att använda musikstyckets olika delar som tidmarkörer, för en själv, och om stycket är känt, kanske det blir så även för publiken… medan om det skulle vara i tystnad till exempel, så öppnar det upp för nya utmaningar och nya frågor kring utmätande av tid…

– Ja, precis. Jag tror att jag kan utmana mig mer om jag har tyst… Fan vad jobbigt. 

Maja ler medan hon skruvar på sig lite. Hon tar en slurk Chai-te. Jag tycker mig uppleva att hon känner sig sporrad. 

Det verkar som om du ändå tycker att det är givande mitt i det jobbiga; att utmana dig själv och skapa nya parametrar inom det du redan gör…

– Ja, det ger mig jättemycket när jag utmanar mig själv! Det här med höftrörelserna till exempel. Jag vill inte se det som en sexuell grej, men det har jag, och jag har tyckt att det varit jobbigt. Jag tycker att det är så ”alien” på något vis med kvinnliga höfter. Bara det här med att man kan föda barn. Det är så crazy tycker jag. Och så häftigt att det finns så mycket tyngd här!
Maja pekar mot sina höfter.

 – Jag tycker det är en så mäktig rörelse. Och som kvinna så blir det en himla power! Jag vill verkligen uppnå frihet i min kropp. 

Maja måste ha jobbat bort de flesta obekväma känslorna gentemot en publik vid det här läget. Sättet hon ackompanjerar sin säkra röst med en serie cirkulära rygg- och höftrörelser känns ytterst naturligt, åtminstone för mig som har dansbakgrund… Vad de lite stelare individerna som sitter vid borden må tycka eller tänka förblir ovisst. 

Mer information om Februaridans hittar du här: https://3vaningen.se/februaridans-2025/ 

Länkar till de andra koreograferna Maja nämner i samtalet:

Anton Lachky: https://www.antonlachkypuzzlework.com/dip

Lee Brummer/ IlDance: https://www.ildance.se/

Toby Kassell: https://no-deadline.com/biography-toby-kassell/

Liza Penkova: https://penkova.cc/about/

Anna-Greta Himmer: https://www.instagram.com/a.himmerr/