Samtal med Mari Vittradotter och Unni Britta Kangas
Mars 2025, Ingeborg Zackariassen
Fredagen den 7 mars kl 19:00 är det premiär på Självhjälp på 3:e Våningen, en dansteaterföreställning av Mari Vittradotter och Unni Britta Kangas.
Sedan de två dansande koreograferna Mari Vittradotter och Unni Britta Kangas utexaminerades från Balettakademien i Härnösand för 8 år sedan. har de samarbetat till och från mellan sina egna projekt.
Humorn som drivkraft åt koreografin
Unni Britta och Mari befinner sig studion på 3:e Våningen när jag får ett videomöte med dem mellan repetitionerna. De är energiska och sprudlande, och deras röster överlappar varandra. De berättar att humorn är en av de viktigaste delarna i deras gemensamma arbete, men att den har sitt ursprung i ett djupt allvar.
– Vi möts ju av mycket skratt och värme. Men det känns viktigt att säga, speciellt kanske i dansvärlden, att humor tar tid.
Det är viktigt för koreograferna att alla beslut I föreställningen är mycket genomtänkta, både i relation till teatern och dansen, men även till scenografin och rummet.
– Humor har tyngd och kommer ofta från tunga teman och rädsla, säger Unni Britta. Hon förklarar att det kräver väldigt mycket disciplin som utövare när man jobbar med i humor. – Det handlar om rytm och tajming. Vi har jättelånga diskussioner om allting; om dramaturgin, om hur vi kan utmana oss själva.
Humorkonsten kommer från ett mörker, det håller de båda med varandra om. Speciellt här i Sverige hr de observerat att humor ofta tycks komma ur rädslor och [hur man hanterar] neuroser.
– Det här är faktiskt första gången vi säger det rakt ut till någon att vi jobbar med humor, säger Unni Britta. –Men man kanske förstår det lite när man läser marknadsföringstexterna… Det är ju inte som att vi går ut på scenen som komiker, men det har hänt väldigt många gånger att folk beskriver vår konst som väldigt rolig när vi skapar tillsammans.
Mari nickar.
– Vi jobbar mycket med kontraster, säger hon. – Vi har väldigt olika sätt att jobba med dans, och det använder vi oss av, att vi hela tiden kontrasterar varandra.
– Ja, vi är ganska olik! flikar Unni Britta in, och jag märker att hennes röst låter lite annorlunda den här gången. Tonläget är lite högre, och hon pratar med en annan slags övertygelse.
Är det fortfarande Unni Britta som pratar? Det kan vara så att hennes alter-ego Tinkerbell har infiltererat samtalet. Koreograferna har arbetat delvis med metodskådespeleri när de tagit fram sina specifika karaktärer i den här föreställningen, Laila Stark och Tinkerbell Moonlight, som har var sin ingång till självhjälp och hur man hittar lösningar på livets alla problem.
Hur arbetar ni som koreografer tillsammans när ni ska komma överens om verkets form och innehåll?
– Man möts, och sen får man också kompromissa lite, säger Unni Britta. – Det är ett disciplinerat kaos skulle jag säga. Det är mycket som händer, det är mycket idéer och vi är ganska lekfulla. Vissa kanske tycker att det är lite stökigt, men det är genomtänkt. Vi tänker alltid på det dramaturgiska och pratar kring det. Men när man tänker på den klassiska dramaturgiska kurvan… Mari/ Laila Stark hoppar in – Så följer vi inte den. – Nej, säger Mari –Det är ett medvetet val. Vi leker med den klassiska dramaturgin, och ny dramaturgi.
Koreograferna förklarar att man, när man är medveten om dessa grepp, också kan välja när man går ifrån och när man går med…
– Ibland leker vi med traditioner, lägger Unni Britta till. I det här verket finns det en ganska tydlig “storyline.” Dansen är väldigt abstrakt, medan teatern kan vara väldigt narrativ. Så det är väldigt intressant hur man kan leka med de två världarna.
Dansteater och kategorisering
Jag tänkte när jag läste om föreställningen,att det är ganska sällan man ser ett verk inom den samtida dansen i Sverige omtalas som just “Dansteater.”
– Precis. Föreställningen är ju “scenkonst” i stort, och den kan också upplevas som lite musikalaktig… Vi blandar hejvilt inom scenkonstgenrer, men med ganska starka danstraditioner, säger Unni Britta. – Du kommer känna igen influenser från olika välkända stilar.
Koreograferna önskar att kommunicera att det här är ett verk som kan tilltala en bred publik.
– När vi gjorde förprojektet till den här föreställningen på 3:e Våningen för ett år sedan, kom det många personer som inte hade varit i scenkonstrum tidigare, men som hade hittat oss via nätet på grund av bilderna av Peter Karkea.
– Sen är det ju inte bara för att vi vill locka publik [att vi kallar det dansteater och inte bara dans], utan för att vi har ett genuint intresse av teater, och vi jobbar även mycket med människor som har bakgrund inom både teater och film. Men vi märker ju också att vi når en bredd, och vi tänker mycket på hur man kan få en mer öppen publik till dansen och dansfältet.
Självhjälps-boomen
Kan ni berätta om tematiken? Varför blev det just självhjälp?
– Det finns ett stort intresse just för den här tematiken som vi har valt. Självhjälp är ju en “boom.”
– Man blir ju bombarderad med allt från från skönhetsindustrin till hur man ska leva sitt liv och hur man ska uppnå självuppfyllelse och karriär. Vi har lite olika ingångar, berättar Mari, –där min ingång är en kritik mot självhjälpsindustrin; inte mot självhjälpen i sig, utan mot själva industrin.
– Självhjälpen är ju en del av livet utanför industrin också, säger Mari.– Man lever livet och hittar olika sätt att ta sig igenom det…. Självklart hittar man positiva saker i industrin också, så inget är svart och vitt, men vi vänder och vrider på det.
Unni Britta började läsa Kay Pollak [f. 1938, svensk filmregissör, författare och föredragshållare om självhjälp, red. anm.] som 16-åring så hennes intresse för ämnet kan spåras tillbaka till tonåren.
Mari berättar att hanterandet av en svår period ledde till att hon ville ta sig an självhjälpen, fast med en kritisk ingång.
– Vi började prata om det här; att vi skulle göra ett verk om själva industrin.
Mari frågar om jag sett serien Apple Cider Vinegar. Det har jag inte.
[Serien är baserad på verkliga händelser, och handlar om att två unga kvinnor hävdar att wellnessprodukter kan bota dödliga sjukdomar. Den vilseledande informationen de sprider får förödande konsekvenser]
– Vi har ju själva varit med om maktmissbruk. Så det är ju en tematik som vi också tar upp. Om det inte finns någon forskning bakom, eller om någon agerar terapeut eller psykolog utan att ha någon sådan utbildning… då kan man fara riktigt illa.
Koreograferna har själva observerat hur en så kallad “coach” utan kvalifikationer kan göra mycket mer skada än nytta.
En del av deras research har varit att kolla på dokumentärer.
– Självhjälp kan ju vara en ingång till sekterism, säger Unni Britta. Ibland kallas de communityn, men de visar sig att vara sekter där det finns mycket regler, folk tar risker och betalar mycket pengar. Folk är öppna för att investera både emotionellt och ekonomiskt…
Unni Britta och Mari har erfarenhet av att folk dras mot de som erbjuder enkla lösningar, när de spelat sina karaktärer i performance-sammanhang.
Mari berättar att hon gjorde meditationer med folk som karaktären Laila. – Det var lite tarot. – Jag var sjukt duktig på det faktiskt! säger hon självsäkert, och nu har Laila äntrat samtalet. Mari kommer snabbt tillbaka, och skakar på huvudet: – Jag var helt såhär, “what?”. Hon ser lite chockad ut över att folk trodde att hon var en så kallad “Earthwalker” på riktigt.
– Så då märkte vi att vi måste förtydliga att det här är en “task”. Nästa gång vi gör det får vi ha en skylt, så att folk förstår att det här är ett konstverk. Så att folk har lite distans mot det här.
– Men det var också väldigt fint att folk började öppna upp sig för Laila. Någonstans kände jag att folk verkligen bara ville få mötas. Att sitta där och [min karaktär] Laila sa saker om dem, och de bara, “ja gud jag känner igen mig…” Och så började de berätta saker. Det var väldigt fint faktiskt. Och samtidigt så visar det ju hur ömtåligt det är, och hur lätt det är att lura folk till exempel.
– Det är ett brett och svårt ämne, säger Unni Britta. – Men vi hoppas också på att det ska bli en härlig, rolig kväll. För på något vis måste man också kunna skratta åt det här livet. Och också att skratta till sig själv. För ibland har man ju gått på saker själv och känt sig jättedålig. Men så tycker jag att det är så befriande. – Ja, jag tar mig vidare. Därför tycker vi att skratt, värme och humor är så viktigt. För det är ett sätt att överleva saker.
Ett starkt team kan skapa magi trots begränsade medel
Det är viktigt för koreograf-duon att rikta ett stort tack till sitt team, som varit ett stort stöd när de skapade föreställningen.
– Benjamin Ek är kompositör, och han har verkligen jobbat på så många plan. Han har hjälpt oss med röstinspelningar, vi har sjungit ihop. Han har också hjälpt oss i vårt skådespel.Så det fanns ett väldigt stort samskapande.
– Och sen har vi Sara Axelsson som har gjort kostym. Fantastiskt. Vi har haft långa långa samtal om hur vi kan få fram den här föreställningens identitet. Och den lever verkligen i kostymerna, från knapp till knapp. Många idéer från Sara hänger ihop med det vi gör på scenen. Så det känns som att varje moment har skapat varandra.
– Vi har haft en väldigt begränsat budget, så när man tänker på vad de har lyckats skapa på trots av det, blir vi väldigt imponerade. De har ju skapat som om de har haft en bra lön, men de har ju typ fått betalt för fyra dagar. Så det är viktigt att säga också.
– Petter Karkea har varit som en allround person. Han har gjort film. Han har gjort filmredigering. Han har fått agera skådespelare och fotograf. Han har gjort så att publiken har kommit. Som har sagt, vissa har dykt upp som resultat av hans foto. Så det är väldigt spännande att ta vid. Och sen har vi Simmel Åslund på ljus.
I samband med den här föreställningen har vi också gjort en kortfilm. Och då har vi arbetat med fantastiska Linda Diehl och André Zackrisson samt med Medina Balesic, som är redigerare. Varje gång de kommer in så har det också gett oss input till dansen och teatern. Vi hade inte kunnat göra det utan dem. Vi har ett fantastiskt team.
– Och vi… vi är ju koreografer, och även performers. Men vi blir ju också lite allt i allo. Det är mycket som händer, och det är spännande att se hur vi ska sätta ihop det! De skrattar båda två. – Det blir som en kabarè!
Som i stereo släpper de ut ett hjärtligt skratt.
Om vi skulle erbjuda Laila och Tinkerbell att ge en slutkläm här… Något råd inför resten av året – eller livet för den sakens skull… Vad skulle de säga då?
Mari tänker lite… – Laila Stark skulle nog säga “Be a horse” Ja, hon skulle säga “Be a horse.” Eller “Let your body be the rider, and the brain the horse.”
Unni Britta säger att Tinkerbell skulle säga “Man kan – om man vill.” Hon ler, men verkar ändå inte helt nöjd.
Nästa dag tickar det in ett mejl från Tinkerbell Moonlight.
Det står:
“Don’t cry, you can always fly. Wait for the butterfly wings.”