Samtal med MEDA Collective

Mars 2023, Ingeborg Zackariassen

Dansare: Minna Forssberg

Jag träffar Minna Forssberg och Emma Vestin på 3:e Våningen, dagen innan urpremiären på MEDA Collective’s verk ”Name the Game”.
Dansarna håller precis på att kommunicera de sista ändringarna i ljussättningen, men lyckligtvis har de hittat en lucka i det tighta schemat för att berätta lite för mig om sitt arbete.
Minna och Emma berättar att de har arbetat tillsammans som duo sedan 2016. 
Emma har bakgrund i samtida dans, medan Minna kommer från luftakrobatik och cirkus.
Den gemensamma nämnaren är poledance.
Kort efter att de träffades upptäckte de att de båda önskar att jobba med poledance på ett annat, mer experimentellt sätt.

 -Poledance kan ju vara många olika saker, berättar Minna, det kan till exempel vara en sport.
Minna har tidigare tävlat i poledance. De sista 7 åren har hon dock börjat utforska det mer konstnärligt, tillsammans med Emma i deras MEDA Collective.

 –Vad kan man göra? tänkte vi, hur kan man inkorporera stången i den samtida dansen? säger Minna.

Emma berättar att de fram tills nu gjort några mindre verk tillsammans, men att detta är deras första helafton.

 –Vi var här på 3:e Våningen i 2021 under Kulturnatta och gjorde ett kortare verk, bara vi två, säger Emma.

Efter det fick de förfrågan om att göra ett fulllängdsverk med fler dansare.

 -Och då tänkte vi på Jorge Lera och Thomas Johansen, som kommer från Norge, berättar Minna.

Dansare: Thomas Johansen, Minna Forssberg, Jorge Lera.

Jorge och jag har träffats tidigare genom poletävlingar, och Thomas är dansare i grunden.

 Minna berättar att de ser en parallell mellan hur Thomas och Jorge jobbar tillsammans och hur hon och Emma berikar varandras arbete genom sina olika bakgrunder och perspektiv; något som ger den ganska ovanliga blandningen av samtida dans och poledance.

Detta är första gången dessa två duos arbetar tillsammans.

Sommaren 2022 började idén till verket ”Name the Game” växa fram, lite ur den isolation som pandemien skapat. Verket handlar inte om just det, men tar utgångspunkt i tankar kring restriktioner och begränsningar; som att hålla sig inom sin ”ruta” och hålla avstånd till andra.
Minna och jag sitter på scengolvet längst fram där publiken brukar sitta. Jag kastar en snabb blick på golvet bakom henne, och ser att det har tejpats upp rutor, med en stång, eller som de också kallas, ”pole”, i varje ruta.

Minna berättar att de även tagit inspiration från den syd-koreanska TV-serien ”Squid Game”.

 –Det vi berättar är en slags dystopi. Det utspelar sig i en spelmiljö, så de här rutorna [Minna pekar på scengolvet] är spelet.
Vi har var vår ruta att förhålla oss till, och spelledaren bestämmer när vi ska göra vad, hur nära vi får vara varandra och så vidare.
Så det finns ett regelverk som vi förhåller oss till, och där tänker vi såklart på någon typ av yttre kontroll; att vi alla är lite koreograferade av samhället.
Vi vet ju att det finns massor med osynliga regler, men här målar vi upp det väldigt tydligt. Vi utsätts för en mängd påfrestningar och utmaningar av spelledaren, som kommer visas som en projektion.

Minna säger att de vill att föreställningen skall vara underhållande att se på, men att skrattet kanske kommer sätta sig lite i halsen.

  -Det kommer vara mycket ljud, ljus och projektioner. Det balanserar mellan att vara lite ”cheesy” och att det finns ett mörker bakom.
Det kommer vi förhoppningsvis kunna gestalta genom att spelen är ganska ”glättiga” medan att emellanåt sjunker vi in i en känsla av att vara fast; vi får inte röra oss utanför rutan; vi inväntar instruktioner från spelledaren, som dikterar villkoren för oss. I slutändan handlar det om att vi bryter oss loss, och revolterar tillsammans…

En kort tystnad bryts av lika plötsligt som den uppstod:

 -Minna!

 [Det är Thomas som ropar från den bakre stången till höger på scenen. Han behöver ställa en fråga om koreografin, och jag observerar att Minna helt naturligt tar en liten paus från vårt samtal, går dit och visar Thomas en sekvens av koreografin och sedan återvänder. Allt som händer känns som en del av samma värld, samma koreografi, där en annan person antagligen skulle bli ganska stressad över att vara tvungen att göra flera saker samtidigt.
Jag ser en ovanlig balans mellan beredskap och lugn i Minnas rörelser. Emma måste också vara någon slags magiker, upptäcker jag nu, för hon har, utan att jag märkt något, börjat arbeta med ljuset och befinner sig nu i en helt annan del av rummet]

Minna fortsätter:

 -Jag tänker att det är en berättelse om att komma samman och göra motstånd, och att längta efter en närhet som inte riktigt tillåts. Vi får inte korsa rutan, men i vår drömvärld så gör vi det.

 Jag frågar om Minnas relation till gränser mellan konstformer, och till scenrummet som arena. Hon berättar att scenföreställningar är något hon och Emma önskar att göra mer och mer. Minna har bakgrund i konstvärlden, hon är utbildad fotograf (med en MFA från Valand), och har jobbat med många olika konstuttryck, som bildkonst, videoverk och performance, och har varit med i en scenföreställning på Angeredsteatern som luftakrobat.
Hon är med andra ord inte främmande för att blanda uttryck och konstformer.

Innan Minna måste fortsätta jobba, berättar hon lite mer om just poledance.

 -Inom den tävlingsinriktade poledancen jag gjort tidigare är det ju mycket fokus på teknik, styrka och tricks, och det poängsätts utifrån olika grejer. Här (i scenkonstsammanhang, red.anm.) har det ju öppnats upp en ny värld för mig.
Att jobba med dansare har lärt mig jättemycket om att känna in kroppen mer och jobba mer fritt, och jag ser nya saker som jag kan göra på stången, som är mer dans än bara teknik. Det har blivit ett sätt för mig att tillåta mig själv att ta in (andra element, red.anm.) och att använda poledance på ett annat sätt, vilket har varit väldigt intressant. Sedan så kanske jag har kunnat lära Emma lite mer poleteknik, då hon är modern dansare i grunden. Så jag tror absolut att vi har givit saker till varandra.
Och att få jobba med Jorge och Thomas, att få se deras process och känna in varandra har varit spännande.

 Jag frågar till slut om det finns många fördomar mot poledance, något jag läst om flera gånger i tidningsartiklar angående poledance i sportsammanhang, och hon svarar att det gör det, men att hon personligen gått lite ifrån den känslan hon hade då hon började, då det kändes väldigt viktigt att särskilja och säga att detta inte är något sexuellt.

  -Jag tänkte att man kanske bara ska omfamna det, för det är ju jättemycket av det vi gör på stången, de rörelser vi gör, som har uppkommit i strippscenen. De har skapat mycket av poledancen. Man får inte glömma eller förneka deras del av det hela.
Jorge och Thomas jobbar ju också med samtidsdans, men har även jobbat mycket i queer-sammanhang där det kanske är mer accepterat att poledancen får vara mer sexuell.
I just den här föreställningen känns det inte som att den är det, men jag tycker att det är viktigt att lyfta fram att poledance är en blandning av en massa olika saker.
Det finns influenser från olika håll. Samtidigt som jag tror att om man bara har den bilden eller fördomen om vad det är, då kommer man nog se poledance på ett helt annat sätt i den här föreställningen.
Vi använder stången som ett redskap för att kunna utföra akrobatik.
Det finns så många olika stilar som ryms inom poledance, och här är det en blandning av akrobatik och samtida dans.

 

Dansare: Thomas Johansen, Emma Vestin

Själv kan jag inte komma ihåg att ha sett kombinationen akrobatik och samtidsdans innan, och jag frågar om det är lika ovanligt som jag tror.

Minna svarar att det nog inte är jättemånga som jobbar på det här sättet, att det finns några i andra länder, men att hon ser för sig att poledance kommer synas mer och mer i scenkonstsammanhang framöver.

Än så länge är det dock ganska unikt.

 

 

Foto: Ingeborg Zackariassen