Samtal med Siri Landgren om 'Failing Identity'
Ingeborg Zackariassen
Siri Landgren är en mångsidig konstnär som skapar verk med hjälp av musik, språk, rörelse och text. Hennes verk går ofta på djupet av frågor kring identitet och subjektivitet.
Siris senaste performanceverk Failing Identity skapades för Rabbit/Duck-festivalen och har nypremiär på 3:e Våningen den 22. mars i samband med dans- och performancekvällarna Tvärsnitt på 3:e Våningen.
På väg till Sockerbruket påminner Siri mig om vårt första möte, som var i 2018, då hon skrev en recension i kulturtidskriften Paletten om verket The Metamorphosis, där undertecknad medverkade. Jag kommer ihåg hur överraskande det var att läsa hennes text, då den inte handlade om huruvida föreställningen var bra eller dålig, utan gav en helt egen dimension till verket genom att lyckas komma åt det inre såväl som det yttre.
Sedan dess har jag ofta tänkt på hur hon lyckades skriva en recension på ett så levande och förkroppsligat sätt. De senaste åren har jag haft glädjen att samtala med Siri om många olika teman, och fått uppleva hennes nyanserade sätt att tänka och uttrycka sig. Här om dagen väcktes minnet om recensionen till liv igen då Siri citerade författaren Susan Sontag (Against Interpretation, 1964):
“The function of [art] criticism should be to show how it is what it is […] In place of a hermeneutics we need an erotics of art.”
Om min tolkning stämmer så förespråkade Susan Sontag en mer sensorisk tillnärmelse till konsten. Detta är något Siri Landgren också verkar praktisera när hon skriver. Samtidigt är hennes observationer trots den förkroppsligade rösten oerhört väl avvägda. En sådan balans tycks sällsynt, och är en av många unika kvalitéer som Siri kommit att representera för mig de sista åren, både som konstnär och som samtalspartner.
Idag ser jag fram emot att höra Siri prata om sitt egna konstnärliga arbete i stort, men framför allt hennes senaste performanceverk Failing Identity.
Vi befinner oss i 3:e Våningens bibliotek. Att det är just Siri som sitter här idag, omgiven av böcker känns väldigt rätt. Hon använder sig nämligen väldigt ofta av text som material i sin konst.
Sambandet mellan språk och kropp är i kontinuerlig dialog i Siris konstnärliga praktik, och vårt samtal idag tar avstamp i det språkliga.
Siris stora intresse för språk, dialekter, tonfall och språkliga nyanser reflekteras tydligt i hennes konstnärliga arbete.
Att just Failing Identity är ett verk som framförs på engelska hänger ihop med att verkets urpremiär var på en internationell plattform i Göteborg (Rabbit/Duck Interdisciplinary Art Festival). Siri berättar att hon även har en stark önskan att utveckla en version av verket på svenska, då hon skulle hitta mer frihet i de små nyanserna i själva framförandet, säger hon; ton, sarkasm och liknande skulle bli mer tillgängligt genom modersmålet.
Jag frågar Siri hur det känns att framföra text på scenen på det sättet som hon gör i Failing Identity.
– Det är lite som en mask man tar på sig. En persona. Jag har tänkt mycket på Erik Bünger, som har varit en stor inspiration för att prata resonerande på scen.
Han har ju verkligen jobbat med föreläsarrollen som en slags auktoritet, och det är lite som att jag omedvetet skrev utifrån en sådan röst. Men de olika delarna har lite olika röster. Och verket är ju mer en essä än en föreläsning.
Jag ber Siri berätta om bakgrunden till verket Failing Identity.
– Det är ett motvilligt verk av två skäl. Dels att det handlar om identitet, som jag önskar att vi slapp prata om. Jag tycker att identitet genomsyrar diskursen väldigt mycket just nu, att allting är strukturerat efter identitet. Om man talar om rättigheter så finns väldigt många problematiska möten mellan vården och människor. Det är väldigt tydligt med transvården, men även när man talar om autism.
Filosofen Jonna Bornemark har sagt det på ett väldigt bra sätt. Hon säger att autism inte i praktiken är en diagnos på en människa, utan det är en diagnos på relationen mellan den människan och dens omgivning. När det gäller transvården släppte jag precis en essä i tidsskriften Socialpolitik, som handlar om identitet i relation till att vara trans och vad det innebär, gällande lagstiftning och vård.
[Siris essä finns att läsa här: https://socialpolitik.com/2024/03/02/identiteten-har-aldrig-varit-din/]
– Den handlar om hur vården och lagen byggs kring vissa identiteter, och att vi måste odla de identiteterna i oss själva för att uppfylla de olika förväntningarna. Det är anledningen till varför jag inte vill prata om identitet men varför vi ändå måste.
Det andra motvilliga i att skapa verket var att göra en talad performance…
Siri berättar att hon egentligen i den här perioden fokuserat mest på att få boken VEM DÄR publicerad. På grund av uteblivande ekonomiskt stöd för boken har det istället blivit så att Siri återbesökt performancen som genre, i båda verken VEM DÄR och Failing Identity. I Failing Identity utforskar hon ett liknande format som hon gjorde i The Voice is False, ett av hennes tidigare verk som fått mycket uppmärksamhet.
Siri säger att hon har jobbat aktivt med att inte försöka upprepa det verket. Det faktum att hon är ensam talare på scen är snarare ett ramverk, en tydlig utgångspunkt.
Förutom att texten är nyskriven bestämde hon sig för att också tillämpa vissa nya parametrar för sig själv som hon arbetade utifrån:
– Att inte använda elektronik och helst inte förstärkning. Att inte stå stilla. Att ha mer av kroppen med. Att försöka göra det lite mer poetiskt.
Från perspektivet dans och koreografi är jag nyfiken på det rörliga, förkroppsligade i Failing Identity. Jag frågar om Siri kan prata lite mer om det.
– Det kommer ju mycket av intresset för kroppen…
Siri pratar om betydelse, om tecken. Hon rör fingrarna snabbt mellan olika positioner, ett utsnitt av vad jag från ett dansperspektiv utan tvekan skulle kalla koreografin i Failing Identity.
– När man pekar med fingret, eller räcker fingret åt någon, eller gör tummen upp, är det som ett slags skrivtecken. Och det intressanta med skrivtecken är att de är diskreta.
Ett R är ett R eller inte ett R. Det är inte ungefär ett R.
En form kan vara nästan rund, men ett tecken kan inte vara nästan.
Antingen är det tummen upp, eller så är det inte det. Och det kopplar ju till identiteter, att de ofta är antingen eller.
Antingen applicerar du det här ordet på den här personen eller så gör du inte det. Och antingen är två saker detsamma eller så är de inte det.
Så det var en anledning att jag ville jobba med handrörelser och tecken.
Siri säger att det också finns något njutningsfullt i kroppen. Bara en sådan sak som att kroppen lever och går igenom processer, och att det i varje rörelse finns en dimension.
[Här påminns jag om Roland Barthes’ The Pleasure of the Text. Han skriver: The pleasure of the text is that moment when my body pursues its own ideas-for my body does not have the same ideas I do.]
Siri fortsätter:
– Tecknet är en sak och den rena kroppsligheten, ur vilken rörelsen görs, en annan.
Om du gör tummen upp, kan du göra det på många olika sätt, för att “tummen-upp-heten” finns där, diskret och oförändrad, vilket innebär att det andra lagret kan vara ganska fritt. Man kan till exempel göra en ironisk tummen upp. Då betyder ju själva tecknet fortfarande “bra”, men det finns en annan läsning på det.
Genom Failing Identity har Siri lagt till något nytt i sin palett; ett sätt att skriva med kroppen.
[Går vi till definitionen av ordet koreografi hittar vi (av grekiska choreiʹa ‘dans’ och -graphiʹa, av graʹphō ‘skriva’]
Jag frågar om Siri kan berätta mer om sina många konstnärliga uttrycksformer, dåtid, presens och framtid?
– Jag har ju rört mig mellan så många olika fält. Jag började inom konstmusik och sedan gick jag över till ljudkonst. Därifrån gick jag till performance, och sedan mer konst… Det som varit väldigt kontinuerligt för mig är att jag hela tiden haft intresset för subjektet som talar eller kroppen som talar, kroppen som blir läst, kroppen som överskrider de gränser man försöker sätta upp för den.
Jag har tänkt länge att jag skulle vilja jobba mer intuitivt och lite mindre begreppsligt. Fram till nu har det alltid funnits begrepp eller ord som är verksamma i mitt arbete. Även i mitt verk Books without letters där jag tog bort alla ord, alla bokstäver från boksidorna och endast lämnade tecknen kvar, blev det just frånvaron av begreppen som blev närvarande.
Det handlar nog mycket om min utbildning inom komposition. Det fanns ju bra saker, men en av de mest negativa sakerna var att jag upplevde att man motiverades att förebygga brister snarare än att uppnå kvalitéer i konsten. Att man skulle göra den vattentät, var något det fokuserades mycket på.
Kan du ge ett exempel? Handlade det om att använda formler för vad som är kvalitativ komposition?
–Ja, om man tittar på traditionell musikteori, kontrapunkt och harmonilära, så är det ju mest en uppsättning förbud.
Tycker du att det att uppfylla dessa krav på att undvika fel snarare blir en formel på att begränsa sig?
– Ja, precis. Det finns så mycket paradoxer, men jag kände att den kulturen ville att musiken skulle vara universell.
Jag har däremot alltid dragits till det partikulära som är individens unika brister.
Detta kände du på inom musikfältet och jobbade aktivt med att försöka vända på det?
– Ja, precis. Det var som att jag ville plocka fram brister. Men eftersom jag inte riktigt haft ett hemvistfält, har jag känt att de referensramar som jag jobbat inom har haft olika förväntningar på mig. Konstmusikvärlden, konstvärlden, den litterära världen, aktivistiska kretsar…
Det har varit väldigt olika. På ett sätt är det kanske bra, men det är också lite läskigt, för alla de olika världarna har ju vissa friheter och vissa tabun, tänker jag.
Inom det mer utvidgade begreppet koreografi och performance ryms ju väldigt mycket.
– Visst, jag har känt att det att göra performance, att vara på scen och prata, det är inget konstigt, men att ha ett manus, som är så pass litterärt skrivet, som mitt är, det är så pass ovanligt.
Okej, du syftar på att det finns trender inom performance-genren, även fast den ska vara så fri?
– Ja, jag känner nog inom konstvärlden att man inte ska vara så ambitiös eller högtravande med sin text.
Man ska kanske helst ta en befintlig text… att gå upp på scenen och läsa innehållsförteckningen på ett cornflakes-paket till exempel.
Trots att verket inte faller inom den typen av trender kommer Failing Identity visas för andra gången på en ny scen efter bara några få månader. (Några månader är ju relativt länge, fast i den finansiella öknen som konstnärer och scener i Sverige vandrar i just nu går det tyvärr ofta mycket längre tid mellan oaserna). Jag påpekar att verket har varit väldigt uppskattat av publiken. Ser du någon fortsättning på det i framtiden?
– Ja, det hoppas jag. Failing Identity kan ju göras i vilken lokal som helst. Jag har till exempel presenterat den för genusvetenskapliga institutioner, och den är redo att visas i ett klassrum eller även via zoom om det finns intresse där ute.
Du har även nämnt konstnärlig forskning som intresseområde, samt mer litterära uppgifter. Har du konkreta planer framöver inom de fälten?
– Ja, jag är sugen på att jobba mer med tryckt text. Jag har bland annat en pamflett som jag vill göra. Det är ju att ta Failing Identity vidare på ett sätt, att använda det estetiska i texten och samtidigt genomföra det jag egentligen ville göra med det här verket.
Siri säger att hon även är intresserad av att skapa dialogiska sammanhang konstnärliga verk emellan.
– I den akademiska världen är det så mycket dialog eftersom man citerar varandra, och jag kan tycka att konstvärlden är ganska ensam där.
Jag håller med, och vill därför dela ett av mina favoritcitat av Hannah Arendt från The Human Condition (1958), som Siri citerar i Failing Identity:
– The moment we want to say who somebody is, our very vocabulary leads us astray into saying what he is; we get entangled in a description of qualities he necessarily shares with others like him; we begin to describe a type or a “character” in the old meaning of the word, with the result that his specific uniqueness escapes us.
Och slutligen vill jag citera Siri själv från artikeln Identiteten har aldrig varit din:
– Vi måste våga lita och lyssna på varandras självbestämmande. Vi måste släppa det tvångsmässiga fastnaglandet och kategoriserandet, och i Laplanches psykoanalytiska anda öppna oss för det okända, oformliga och obegripliga i den andra såväl som i oss själva.
På Siris hemsida kan du läsa mer om hennes arbete: https://sirilandgren.se/
Håll ögonen öppna för fler texter, verk och sammanhang där hon medverkar.
Exempelvis kommer hon vara en del av Stockholm Fringe Festival i år
Foto: Ingeborg Zackariassen .