Samtal med Soledad Howe

Januari 2025, Ingeborg Zackariassen 

Foto: Karin Malmhav

Soledad Howe är dansare och koreograf inom scenkonst och performance. Katten Konstgrupp driver hon ihop med koreografen Fredrika Byman Moberg och kompositören och artisten Malin Dahlström från bandet Niki & the Dove.
Under årets Februaridans på 3:e Våningen, den 3 och 4 februari kl 19, kommer två av medlemmarna, Soledad Howe och Malin Dahlström visa utdrag ur gruppens nyaste verk Circle, Circlewatching a drama with others.

 

När jag frågar om Soledad kan berätta lite om sin bakgrund, svarar hon att hon är dansare i grunden, men att hon under senare tid blivit mer och mer del av teatervärlden. Hon har jobbat mycket med deltagande scenkonst, och har successivt blivit mer och mer driven av kontakten med publiken; de där ögonblicken där man känner att man kan berätta någonting, att man verkligen delar någonting.
Vi befinner oss på var vår sida av stan. Soledad sitter i vad jag genom videosamtalets begränsade format kan uppfatta som ett mysigt hemmakontor. Hon har ett uttrycksfullt och öppet ansikte, och hon berättar om sitt konstnärliga arbete med full inlevelse.

– Den här kontakten, det som uppstår i  rummet, mellan oss som performers och publiken… det kan vara en energi, ett utbyte, en känsla, en blick eller en andning…

Som konstnärlig ledare för gruppen MOLD har Soledad arbetat mycket med taktil koreografi, samt fokuserat mycket på hur publiken rör sig i rummet. Själv upplever hon att hon rört sig mellan två världar. Dels har hon jobbat i blackbox-format och på stora institutioner som Dramaten och Folkteatern, dels har hon skapat egna verk i mindre format tillsammans med Malin [Dahlström] och Fredrika [Byman Moberg]. I processen med Circle, Circle – watching a drama with others är rörelsen och koreografin Soledads utgångspunkt. Hon skapar verket tillsammans med koreografen Fredrika Byman Moberg, som hon känt i 19 år, samt Malin Dahlström, som är musikkompositör och känt från bandet Niki and the Dove. Tillsammans utgör de Katten konstgrupp. 

– Vi gjorde ett verk för tio år sedan på Skogen som heter Exotic Island. Sedan dess har vi inte skapat tillsammans, utan vi vi har rört oss bland olika platser. Malin har komponerat teatermusik, och jag har koreograferat och varit på scenen. Men nu är vi tillbaka till oss och det är så otroligt spännande att jobba på det här sättet, med en process där vi verkligen lyssnar på varandra, och skapar och skriver kollektivt.
– Det är verkligen en utmaning. Själva föreställningen bygger på att det handlar om två karaktärer som flyter in och ut ur varandra. 
En tolkning kan vara att den ena kanske inte ens existerar utan finns i fantasin hos den andra. Det är precis som när man är väldigt nära någon och nästan vill vara den personen.

Soledad berättar att hon och Fredrika, eller Freddie, som hon kallar henne, har dansat så mycket tillsammans att ibland har det varit svårt att urskilja vilka rörelser som är hennes egna och vilka som är Freddies. I perioder där hon saknat sin vän, och inte haft möjlighet att träffa henne, har hon upptäckt att hon börjat gestalta hennes rörelsemönster.

– Jag började flytta in och ut ur henne och minnas henne, hur hon är och gå in i henne. Det blir lite att lämna mig själv när jag förkroppsligar Fredrika.

“Becoming Freddie”, kallar hon det. Hon ler avväpnande. Är det Soledads eller Freddies leende? 

 

Katten 19 feb -foto 11 - soledad howe
Katten 19 feb -pressfoto 2 - soledad howe
Katten 19 feb -foto 12 - soledad howe

 Foto: Malin Dahlström 

– Man kan väl säga att den här föreställningen kommer att vara både fiction och handla om oss.

Jag blir nyfiken när du säger att ni skriver tillsammans. Hur och vad skriver ni? Blir det ett manus?

– Vi skriver med rörelse, musik, text, bilder, “memories for use” där vi använder oss av erinran. Vi kommer inte att skapa så mycket nytt material utan vi går tillbaka i minnen och hämtar, men det blir ju nytt ändå.

Soledad förklarar att det koreografiska materialet blir en samling idéer som de förälskat sig i, som sedan byggs upp av rörelser och bilder.

– På något sätt skriver vi både med rörelse och text. Malin skriver texter som vi andra kan använda oss av fritt, medan hon sjunger.

Så det här är alltså första gången på tio år som ni tre jobbar tillsammans?

– Ja, i det här formatet. Malin har ju bandet Niki and the Dove, och där har jag och Fredrika varit med och koreograferat och dansat, och vi har haft andra konstellationer med henne. Så vi har hela tiden en pågående dialog mellan oss. Vi gjorde en serie filmer under covid, och projektet Dear Diary, där vi skrev dagbok och skickade till varandra. 

– I Februaridans kommer vi visa en liten del av var vi är i processen, och då är det bara jag och Malin som kommer att vara med. Fredrika kommer inte vara där på plats, men hon är fortfarande med oss [genom verket]. 

Verket heter alltså Circle Circle –watching a drama with others. Kan du berätta mer om titeln och idéen bakom formatet?

–Ja, formatet är en cirkel där vi delar samma “space” som publiken. Vi är ute efter att dela vad som händer i mellanrummet mellan performer och publik. Det handlar mycket om det [subtilt] interaktiva i form av en blick.

Vi hade ett residens på Atalante där vi hade en provpublik. Då var det någon som sa “Det kändes som att jag var med i en film”.
Man skulle kunna säga att vi delar samma space, samma rum. Att man får komma nära eller se.
Det kan också vara att det är ljuset. En energi och en känsla… Ljuset på dina händer som publik.

Jag blir nyfiken, men jag vill inte pusha dig för mycket med att beskriva mer. Det känns som att ni är på ett speciellt stadie i er process, där man kanske inte vill dela för mycket.

– Ja, precis, men det är någonting som intresserar mig väldigt mycket. Det här med publiken och ett rum. Att vara i det tillsammans. Inte nödvändigtvis att behöva göra någonting som publik, utan att få titta på någonting och dela det. Lyssnandet på varandra i vad som än kommer.
En upplevelse. En taktil känsla av att sitta och titta på dans. Vi skapar någon form av gemenskap i rummet.

Kan det vara att det är ett förhållningssätt mer än att man ska göra någonting? Individer i publiken är ju så olika. Personligen vill jag oftast vara i en situation där jag får välja. Om jag dras in i någonting så tycker jag oftast att det är väldigt jobbigt, medan vissa tycker att det är kul att bli indragen.
Sen så är det såklart även mycket dagsform, hur man mår just den dagen, vad som pågår i ens liv…
Men sättet ni jobbar interaktivt låter väldigt inkännande. 

– Precis. I vår work in progress är det ingen som kommer bli indragen. Vi kommer bara förändra rummet.  Det är speciellt också för mig som performer. Att vara sedd och att se det som händer emellan. Det handlar inte så mycket om mig eller om publiken, utan mer om det som uppstår där och då. Om den situationen och hur vi tittar på det tillsammans. Det är någonting som jag vill fortsätta utforska, och som vi pratar om mycket.

Tror du att det har med det att göra att du rör dig mycket mellan konstformer?  Jag tänker på din bakgrund som dansare och att du jobbat så pass mycket med teater som du har. Känner du att det har påverkat hur du relaterar till publiken? 

– Ja, detta med att undersöka ett tema är helt klart en inspiration från teatern, att gestalta någonting på ett golv och sen prata om det. “Vad betyder det här?” “Hur kändes det för dig?” “Vad gjorde vi?””Vad var det som hände?” Den formen av att titta på någonting och sen reflektera. Sen har jag även blivit påverkad av konserten [som format]… Det här med att sjunga någonting, men att lämna sin persona eller sin karaktär. Det är Malin som har inspirerat mig i det, som går in “full on”. Det blir så starka uttryck med sången. Det kan bli vad vi brukar kalla “ingen ironi.” “Go all in”. 

Handlar det om att lämna ens identitet bakom sig och låta uttrycket tala i stunden? Som dansare och koreograf själv kan jag tycka att dansen ibland har svårt att utföra den handlingen; att lämna. Det är någonting med att man alltid är i sin kropp och att rörelsen kan ha så svårt att lämna det som är ens jag.
Rösten kommer ur ens kropp men den lämnar en också på något sätt.

– Det är jättespännande vad du säger om dansen. Jag börjar tänka på detta med att förändra sin röst, att använda en annan röst, och att gå in i en annan röst. 
Att gå in och ur sig själv och andra identiteter och andra karaktärer. Det är också det vi gör när vi hämtar rörelsematerial. Då använder vi oss av andra personer som vi har sett på film eller det kan vara dansare… minnen som vi sedan använder oss av för att gestalta en annan. 

Vad intressant. Nu fattade jag mer vad du sa i början. Att gå in och ur någon annan på något sätt. Att genom att gestalta en kropp kan man använda rörelsen på ett sätt som liknar rösten om jag förstår dig rätt.

–Ja, precis. Det är det där med… att låta det “morfa”.

Jag blir plötsligt medveten om att Soledad kollar på mig genom skärmen. Jag vet inte, men det känns som att hon på subtilt vis plockar upp några av mina omedvetna särdrag och speglar dem tillbaka. 

– Jag ser dig där, säger hon. – Jag tar in dig i min kropp.  Jag tar in dig och låter dig komma ut på ett annat sätt. Så kan man också jobba med ett minne… Vi håller på med en dialog mellan oss som vi är nu och de vi har varit när vi var yngre. Vi tar inspiration från Kate Bush, som har en låt där hon pratar till sitt yngre jag: “Keep on…” 

Jobbar ni med publiken “live” på det sättet? Att ni tar in delar av deras rörelsemönster i ert material? 

– Ja, det är oundvikligt, för det fungerar som ett improviserat “score”, och publiken blir som en stor kropp. Men jag vet inte hur publiken kommer att uppleva det.  Det beror ju på vilka individer de är. 
Kanske handlar det mest om oss och våra minnen, när man var liten och man lekte att man var någon annan, att man hette någonting annat.
Cassandra, Pagan, Lucy, Molly”… 

Soledad säger namnen snabbt, men jag kan se deras olika personligheter dansa som ljusglimtar genom hennes ögon.
Var går gränserna mellan fiktion och verklighet? V
ar det mitt egna minne som speglades där?
Under en bråkdel av en sekund känns det som om tiden tappat sitt fokus, lite som när man vaknar plötsligt ur en dröm. 

Missa inte utdrag ur Circle, Circle – watching a drama with others under årets Februaridans på 3:e Våningen!

Det färdiga verket har premiär på Atalante den 16 maj.

https://atalante.org/project/circle25/

http://kattenkonstgrupp.com/