Samtal med Tommi Salmela
April 2023, Ingeborg Zackariassen
Foto: Harald Nilsson
Det är veckan innan ny-premiären på ”Jag faller aldrig, jag snubblar” av Tommi Salmela.
Kalendern visar april men snön virvlar åter i luften, en gråvit påminnelse om att våren ännu inte riktigt är här. Lyckligtvis är det inte långt att gå från spårvagnen, och Sockerbruket 9 blir en varm tillflyktsplats för min frusna kropp.
Samtidigt som hissens vänliga men bestämda inspelade röst säger ”3:e Våningen” kan jag höra Johann Sebastian Bachs musik strömma ut genom den smala glipan i scendörren.
Jag låter den sista tonen klinga ut medan jag stiger in och möts av två leende ansikten.
Det är Tommi Salmela och Åsa Thegerström som är här inne och repeterar ett stycke som Tommi koreograferade i 2006, och som snart ska visas igen.
Scenrummet är ganska mörkt, och jag frågar om Tommi vill sitta någon annanstans och prata.
– Nej, säger han och ler. Han föredrar att stanna kvar på scenen, så vi slår oss ner på scengolvet. Efter att ha lämnat dansstudion som daglig arbetsplats det senaste året är jag mer medveten om vilket typiskt dansar-fenomen det är att föredra golvet framför något som är mer specifikt designat för att sitta på. Och det är ju inte alls konstigt egentligen. Möjligheterna att fortsätta röra sig och stretcha medan man pratar finns ju på golvets oinskränkta utrymme.
Jag får känslan av att Tommi uppskattar att återuppleva alla dessa dansar-vanor; dessa små men viktiga detaljer som man kanske inte tänker på när man är mitt uppe i det, men som ens kropp har en förmåga att plötsligt påminna en om.
Tommi berättar hur spännande han tycker att det här projektet är, och hur tacksam han är för sin duettpartner, Åsa Thegerström, som har varit en drivande kraft för att få till en nypremiär på verkat ”Jag faller aldrig, jag snubblar”. Verket sattes senast upp för 16 år sedan, precis innan Tommi lämnade dansen och Sverige för ett nytt liv i New York.
– Jag är extremt stolt över det här stycket som vi gjorde 2006. Det var en av de sista grejerna jag gjorde innan jag slutade dansa. Och det är också spännande eftersom jag inte dansat på så många år.
Tommi skrattar och gör en innerlig gest mot Åsa.
Foton: Harald Nilsson
– Vi har det väldigt, väldigt roligt. Vi började repa lite i höstas för att kolla temperaturen. Sedan har vi kommunicerat över Atlanten, och repat på varsitt håll. Vi har tagit hand om våra kroppar och förberett oss för det här.
Tommi säger att det har varit en spännande process att återuppliva det här stycket som är både dansant och tekniskt utmanande.
– En av de mest fascinerande upptäckterna för mig har varit att, även fast Åsa och jag inte dansat ihop sedan 2006, så hittade vi tillbaka till tilliten och generositeten som vi har haft sinsemellan under alla år som vi dansade ihop.
Det var häftigt att uppleva det i höstas, även om vi var ringrostiga och kropparna inte var riktigt där de skulle vara, så hittade vi tillbaka till varandra utan några hinder.
Tilliten fanns och vi kunde slunga oss in i det och ha roligt med det.
Tommi berättar att dansen känns njutbar på ett annat sätt den här gången, att det finns en förutsättningslöshet nu som växt fram genom nya livsval. I 2006 då han skapade stycket, var han mitt uppe i frågor kring om han skulle fortsätta med dansen eller inte.
– Det var en helt annan version av mig själv; jag satte så otroligt mycket prestige i det.
Nu är det glädjefyllt på ett annat sätt, vilket jag tror kommer ge stycket en annan nyans, tillsammans med det faktum att vi är två äldre versioner av de vi var för 16 år sedan… det tror jag kommer ge en annan dynamik som vi kanske inte kommer se direkt, men vi kommer känna det.
Jag frågar om Tommi kan beskriva lite hur det är att återvända till verket, både fysiskt, mentalt och emotionellt. Vad är skillnaderna mellan då och nu? Vad är det för kroppslig upplevelse han går igenom?
– Jag klurade jättemycket på det redan innan vi började repa. Hur kommer det vara? Jag började lyssna på musiken och tänkte ”Jisses, vad orädd den här människan var i 2005, som valde de här musikstyckena till att koreografera…”
Tommi skrattar lite åt sitt yngre jag.
– Det var så otroligt modigt, för musikaliskt är det ganska grandiosa stycken, men jag var uppenbarligen helt orädd och brydde mig inte, och körde på med min vision.
Jag tänker när jag lyssnar på det idag att jag är glad att jag var så orädd då för idag hade jag nog inte gjort det valet. Jag hade nog varit mycket mer försiktig, tror jag.
Det jag fascinerats över mest sedan vi började i oktober och fram till nu, är hur fantastisk kroppen är som ett instrument; vilket minne kroppen har. Musklerna hittar tillbaka. Givetvis har jag baserat föreställningen på mina rörelser och hur min kropp fungerar, men det är ändå något jag inte gjort på 16 år.
Kroppen minns…
Tommi har sedan i höstas gjort balettklasser på den världsberömda dansstudion Steps i New York.
– Jag inser att jag inte behöver sträva efter att vara den dansaren jag var i 2006. Jag kan sträva efter att vara den dansaren jag kan vara idag. Jag är snart 50, och att inse att jag faktiskt kan göra det här fortfarande var nog en av de stora upptäckterna för mig rent fysiskt. Jag är otroligt tacksam för det.
Jag trodde inte att kroppen skulle klara av det igen på det sättet, men uppenbarligen så fanns det närmare mig än vad jag hade förväntat mig. Emotionellt så har jag tänkt på det mycket de senaste dagarna, att jag bodde i Göteborg 13 år, och samma år som vi gjorde det här verket så flyttade jag.
Alltid när jag gjort koreografi så har jag bearbetat något jag går igenom precis då, och ibland har jag inte ens sett var jag bearbetar förrän efteråt. Det här stycket är ju vad jag längtade efter väldigt mycket då: Vardag.
I 2006 var jag på väg mot ett annat skede i mitt liv, och riktade mig mot någon form av vardag; en annorlunda vardag; dansarens vardag är ju väldigt specifik, väldigt speciell, och jag längtade bort från den.
Det som händer på scenen i det här stycket är det jag hittat till slut, efter ganska många år.
Jag blir nyfiken på vad det är för vardagsliv som Tommi drömde om som han hittat nu, och han berättar att han först flyttade till Stockholm 2007 och började jobba på kontor, med olika former för kundservice och sedan 2017 arbetar han med HR.
Jag kommenterar att det verkar vara relationerna mellan människor som har varit viktiga för Tommi.
– Ja, alla mina yrkesval före, under och efter dansen har alltid handlat om människor. Att skapa relationer. Jag har lätt att prata med folk, lätt att möta folk. Det har varit en gemensam nämnare för mig i alla yrkesskeden.
Tommi berättar vad han tagit med sig från livet som dansare.
– Dansen har gett mig ett självmedvetande. Det jag lärde mig i dansen har jag kunnat använda i mitt vanliga liv. Som dansare utsätter man sig för ganska rigorösa, hårda utgallringar och auditions. Man lägger sin själ, sin kropp, och sitt hjärta i det.
Det är de instrumenten vi har, och det är de vi ger till de som bestämmer om man har rätt hjärta, rätt själ, rätt kropp, rätt teknik.
Tommis röst blir intensiv när han pratar om detta. Jag kan känna av att det är starka minnen som dyker upp.
– Det är en enormt påfrestande situation, som jag lärde mig extremt mycket av. Jag tar det inte personligt längre, vilket har varit otroligt nyttigt för mig. Allt det har hjälpt mig, och det finns en fin symbolik i att det här stycket, vilket var ett av de sista jag gjorde, handlade väldigt mycket om vardag, vilket jag övergick till efter att jag slutade dansa.
Tommi tittar bort på Åsa. De har känt varandra länge. Han berättar att det första professionella dansjobbet han gjorde var tillsammans med Åsa. De hittade snabbt tonen och efter det var Åsa alltid med i alla föreställningar som Tommi koreograferade.
Han säger leende att han faktiskt var lite rädd för Åsa när de först började jobba ihop i 1998. Jag hör Åsa skratta hjärtligt lite längre bort i lokalen. Tommi fortsätter innerligt:
– Åsa är en av de mest begåvade dansare jag har sett, och vad du än ger henne så kommer hon förvalta det med kärna och själ. Jag kommer ihåg när jag såg henne och vi parades ihop; jag tänkte ”jag måste ta hand om den här människan!”
Tommi skrattar, men det är tydligt att han samtidigt är helt allvarlig.
– Det är ju ett stort ansvar (för en annan person, red. anm.). Gunilla Olsson som koreograferade gjorde ganska tekniskt tuffa grejer med partnering. Ung och vital som man var så kastade man sig in och jag kommer ihåg att jag tänkte ”Det här måste jag förvalta, den här äran!”
Åsa kommenterar i bakgrunden:
– Det där hade jag ingen aning om!
Hon skrattar. Tommi skrattar också, och fortsätter:
– Nej, jag tror inte jag har pratat om det, men det var en sådan otrolig ära att få arbeta med de här människorna.
Året därpå frågade jag Åsa om hon ville vara med i ett stycke som jag skulle göra, och hon sa direkt ja. Jag kunde inte varit lyckligare.
Jag märker ju hur mycket Tommi tycker om dansen, och frågar vad anledningen var att han så tydligt bestämde sig för att sluta.
– Jag älskar ju den kreativa processen. Jag älskar de här stunderna i studion och de här korta fragmenten när man är på scenen som kan vara så otroligt tillfredsställande.
Till slut så var det dock för många saker runt omkring som tärde på mig, som jag inte riktigt ville förlita mig med. Det var för osäkert. Och sedan var det detta med vardagen. Jag ville känna av en slags rutin som jag inte hade haft på många år, jag tror jag längtade efter det.
Det var inget hastigt beslut på något sätt, men en längtan efter en rutin och ett lugn.
Det är först på senare år som det kreativa har börjat komma tillbaka. Det har smugit sig in, och nu kan jag göra det helt prestigelöst, för att jag har en bra idé, eller något som ska återupplivas som jag är glad över att få göra. Då blir det lite mer på mina egna premisser också.
Dans- kultur- och artistvärlden är ju så brutal ibland. Vi är ju i en annans våld, i någon en annans händer ofta. Det tärde. Hade jag bara kunnat ha den kreativa processen och kunnat livnära mig på det så hade jag säkert fortsatt.
Men jag har ingen ånger.
Avslutningsvis lyfter Tommi fram hur fint det känns att få visa två människor i 50-årsåldern dansa på scen.
– Det händer, men inte speciellt ofta. Det är nästan lite tabu ibland. Så det är fint att visa att det går att göra de här grejerna, även i den här åldern. Och även om jag inte har upprätthållit dansen under de här åren så har kroppen hittat tillbaka. Det har varit en upplyftande resa för mig.
Åldern är inte nödvändigtvis ett hinder.
Meningen klingar ut ihop med Bachs musik, och när jag lämnar 3:e Våningen tycker jag mig känna en aningen varmare vind sakta men säkert blåsa bort de vilsna snöflingorna.
16 år senare blir det återigen vår.
Foton från repetitionerna: Ingeborg Zackariassen