Samtal med Ulriqa Fernqvist om soloverket
"Au Point Extrême" av Gun Lund (1989/2023)
"Au Point Extrême" av Gun Lund (1989/2023)
Ingeborg Zackariassen
Ulriqa och jag möts på 3:e Våningen, i dörröppningen mellan scenen och studion. Det är två dagar innan nypremiären på Gun Lunds verk ”Au Point Extréme” från 1989.
Golvet på scenen är lite strävt, så jag hämtar en mopp och Ulriqa insisterar att själv torka av dansmattan, som behöver vara ganska hal för att kunna utföra vissa av rörelserna.
Hon börjar gå igenom rörelsematerialet, och jag transporteras in i en annan värld.
Hela Ulriqas kropp aktiveras i samma ögonblick som hon börjar dansa. Hennes närvaro gör att jag börjar se något annat, bortom kroppen, bortom abstraktionen. Vad är det? Ett osynligt nät av nervtrådar? Jag slutar nästan blinka, för jag behöver ta in alla rörelser. Varenda fiber i Ulriqas kropp verkar drabbas i mötet med ytorna omkring henne; fötternas sulor testar golvet; mellan fingrarna blir luften ett motstånd.
Tiden stannar.
Ulriqa Fernqvist i “Au Point Extrême”, 2023
Efter att tiden startat om, går vi till köket och börjar prata om processen medan Ulriqa värmer upp innehållet i sin matlåda i mikron.
-Det har varit ett spännande projekt att vara med om; lite som ett detektivarbete; säger hon; att tolka genom att kolla på gammalt videomaterial, genom att ta del av Åsas information från hennes arbete med Gun och genom att läsa texter om verket.
Medan vi pratar, kommer Åsa Thegerström in i köket med en ny väst till Ulriqas kostym. Det är en väst som har en halare baksida, ett material som ger mindre motstånd när Ulriqa transporterar sig bakåt, glidande på rygg över scengolvet. Sådana detaljer i en dansares kostym är viktigare än man skulle kunna tro.
Ulriqa berättar att P1 varit här tidigare för att spela in intervju med henne, Gun Lund och Lars Persson om verket.
De spelade även in ljudet av Ulriqas rörelser när hon dansar i tystnad.
Ulriqa berättar att hon hade trott att hon skulle vara tvungen att ändra en hel del på koreografin för att det skulle passa hennes kropp, men ju mer hon jobbade med rörelsematerialet, ju mindre kände hon att det behövdes.
-Ju djupare man kommer i materialet, desto närmare kommer man till kärnan, man skalar på något sätt av lager. Man kommer närmare något som känns självklart.
Efter att ha testat ut flera olika versioner har Ulriqa kommit fram till något som ligger väldigt nära ursprungsversionen.
-När man kollar på en video ser man ju bara konturerna. Det är en gammal video, det är så grynigt så man ser inte ens ansiktet… Och man ser inte riktigt vad som kanaliseras.
Men sedan, när man förstår vad det är, när man kommer in, lager efter lager, så kan man börja ”bo i det”.
[Jag får en inre bild av hur konturerna på videon, av den ursprungliga dansen, långsamt fylls med en ny kropp, som testar ut rörelser igen och igen, med små, nästan omärkbara skiftningar, tills de två möts, och dansen tar sig an ett nytt liv]
Gun Lund i “Au Point Extrême”, 1989
I programmet beskrivs den extrema punkt som verkets titel. ”Au Point Extrême” syftar på:
”Det skulle kunna vara en metafor för ballerinans tåspetssko och dess minimala kontaktyta med verkligheten, den fysiska punkt som skiljer henne från tyngdlösheten. Titeln refererar dock till surrealisterna, André Bretons sökande efter det sublima, punkten där allt sammanfaller eller sammanstrålar, där all laddning och koncentration finns. Men det kan också vara en punkt som man själv befinner sig i. Detta verk utspelar sig också på gränsen till den fysiska utmattningen – där sorg och förtvivlan är bärande känslor, allt utspelat i tystnad.”
Jag kände när jag såg Ulriqa dansa, att det var något väldigt intensivt som kom inifrån. En känsla bortom all dansteknik.
-Det är ju något med den uppoffring man gör när man håller på med detta, säger Ulriqa,
-Man älskar det ju (dansen alltså), men det finns något dubbelbottnat i det.
Vi pratar om att arbeta i tystnad, om att hitta olika sätt att relatera till rytm, och musikalitet, och vilka känslomässiga och psykologiska motiveringar som driver en.
-Det är en gemensam nämnare i sättet Gun och jag jobbar med rytm, att den inte tar stopp…
Att ingenting egentligen tar slut, därför att när en rörelse stannar upp, har en ny redan påbörjats.
Jag frågar om det finns några olikheter.
-Gun har en lätthet i sin rörelsekvalitet, där jag kanske arbetar mer med ”tryck”. Det är spännande att tänka på vart man tar energi ifrån. Men det är så mycket som är gemensamt egentligen, och det märker man när man kommer längre in (i verket), att våra sätt att närma oss dansen inte är så olika ändå.
Jag tänker att en annan gemensam nämnare mellan de två kvinnorna måste vara den extrema närvaron som alltid finns där.
Foton från 2023: Ingeborg Zackariassen