Samtal med Veera Suvalo Grimberg
Januari 2025, Ingeborg Zackariassen
Foton: Polina Ulianova
I samband med att Gun Lunds skulpturala dansverk Kokonger, som skapades 2004 i katedralen på Röda Stens Konsthall, återuppstår på samma plats efter två decenniers dvala har jag haft glädjen av att lyssna till Veera Suvalo Grimberg, som medverkar som dansare i verket.
Den 18 och 19 januari visas Kokonger som en del av performance- och dansveckan 2025. Mer information om hela programmet hittar du här: https://rodastenkonsthall.se/program/performance-och-dans-veckan-2025/
Veera Suvalo Grimberg är en välkänd profil i Sveriges kulturlandskap, inte minst som konstnärlig ledare för danskompaniet Spinn. Men redan länge innan hon initierade och startade det egna kompaniet 2010 var hon verksam som koreograf och dansare, och en av de koreografer hon arbetat som allra mest med genom åren är Gun Lund.
När jag frågar Veera hur det känns att komma tillbaka till verket Kokonger efter 20 år, är det ett strålande leende som hon svarar:
– Ja tjugo år är ju rätt lång tid på ett sätt! Samtidigt, lägger hon snabbt till – så jobbade jag ju rätt mycket med Gun under många år, drygt tio år, och det innebär att jag har medverkat i hennes olika verk i olika faser, som till exempel I gudars skymning…
[I gudars skymning är ett av Gun Lunds signaturverk, som har återuppstått vart tionde år på Vadholmen sedan urpremiären i 1989, och som haft fina mottaganden av publik såväl som kritiker. Så skrev recensenten Lis Hellström Svenningsson skrev i GP när verket senast visades 2019. – Nu finner jag i långsamheten en kritisk kontrast till vårt hetsiga leverne. En uppmaning om att noga iaktta vad som händer. Och: … magi som gör “I gudars skymning” till historisk rörelsekonst värd att vårda och uppleva, om igen.]
Veera och Gun delar en bit danshistoria –Gun gillar ju att komma tillbaka till sina verk, och det finns en grupp dansare som bär hennes material, vissa mer och vissa mindre.
Själv var Veera, som hon själv beskriver det, intensivt med i Guns verk i några år från mitten på 90-talet. Utifrån den kraftfulla energi som de två kvinnorna har som gemensam nämnare, tvivlar jag inte en sekund på att det var intensivt! Veera säger att hon fått förfrågan flera gånger under åren om att medverka i olika verk, men det har inte gått att få ihop av olika anledningar. En längtan efter att få komma tillbaka till Guns koreografiska universum har dock hela tiden funnits där.
– Just Kokonger har ju visats så få gånger, så det var egentligen först när jag tittade på filmen som det kom så starkt tillbaka, att “just det, så där var det, så där hängde vi!”
Veera säger att det var något slags kroppsligt minne som tog effekt när hon såg det på video. Det är som att hon utan att vara helt medveten om det förkroppsligar det minnet medan hon pratar, jag tycker mig iallafall skymta ett par Lundska koreografiska rörelser mellan orden – så här kändes det, säger hon.
Den här gången blir verket väldigt annorlunda på grund av omständigheterna som gör att dansarna inte kan hänga. Rigg-Olle, som varit en del av det konstnärliga teamet och varit ansvarig för att rigga dansarnas selar gick sorgligt nog bort på juldagen. Gun koreograferar just nu en ny version av verket, med klänningarna hängandes där uppe, medan dansarna rör sig nere på golvet. Föreställningen fortsätter och för vidare sin starka symbolik. Kokongerna, livet, allt befinner sig i rörelse, i transformation. Veera berättar att det känns som att den nya versionen ger en ytterligare dimension. Och att allt är gjort med en stor respekt mot verket.
– Jag känner mig ju någonstans väldigt hemma… lite rostig, men väldigt hemma!
Veera beskriver med stor värme och ödmjukhet Guns koreografi, den klara tydligheten i formspråket, som inte innehåller några onödiga detaljer.
– Det är ju många koreografer som har lite för mycket material många gånger när de gör saker, men Gun hör oftast inte till dem, utan det är sparsmakat… Hon har verkligen tänkt och känt efter. Och det är gott att komma tillbaka till det… det är liksom inte tusen steg jag ska lära mig, utan det är mer “såhär, just det, här är jag hemma, nu ska jag hitta dit”, och så är Gun där och guidar oss.
Veera tänker till en sekund innan hon bryter ut i ett varmt skratt.
– Jag tror faktiskt att jag log genom alla repetitionerna som vi har haft. Det är en sådan lyckokänsla! Det är något med det att vi alla åldras och jag har ju faktiskt varit i branschen i 30 år i år, kom jag på, och det är ju en rätt lång tid…
Veera beskriver hur det känns att komma tillbaka till dessa rörelser, detta verk, vad är det egentligen som händer med en?
– Man utför saker på ett annat sätt… Om det fanns en annan iver i kroppen när man började, så finns det nu kanske ett annat lugn.
Veera säger att det varit häftigt att försöka känna sig tillbaka till det som varit, med en förnyad medvetenhet om det sparsamma, det ömma., det som man kanske inte riktigt varit i tidigare, som hon beskriver det. Jag frågar om Veera kan försöka sätta ord på det kroppsliga minnet av den första versionen, med de hängande kokongerna och den ovanliga kroppsliga upplevelsen som lett fram till den nya tolkningen.
– Det som är så fascinerande är ju att det finns ju en sådan begränsning i den. Det är ju ett faktum att du hänger, och att trots att du försöker med all din kraft att göra saker så finns det ett sådant väldigt motstånd, för att kraften drar dig neråt, så att varje vridning är en ansträngning. Samtidigt som det ser väldigt avspänt ut så behöver ju kroppen jobba på ett annat sätt. Nu när vi inte hänger så ska vi ju ändå ha med oss den här “laddningen”. Det är den här tydliga känslan av olika riktningar som drar dig åt olika håll. Formmässigt är verket väldigt rakt och väldigt tydligt.
Veera berättar att det dock fanns några praktiska åtgärder som fick tas för att uppnå illusionen av lätthet. – Vi hade sådana stigbyglar, sådana som man har när man rider på en häst. Dem fick vi sätta fötterna i, för det gick faktiskt inte att bara hänga, utan vi behövde få lite motstånd, så att vi kunde lyfta oss lite grann för att “lätta”. Veera visar med hela sin kropp hur de arbetade med och mot gravitationen genom att pressa fötterna ner i stigbyglarna, annars blev det för tungt att böja sig fram och tillbaka. – Även om det bara handlar om en halvtimme så får man för ont.
“En halvtimme” tänker jag tyst… Det är ändå ett bra tag att befinna sig i ett sådant tillstånd…
–Ja, originalverket var runt en halvtimme. Den varianten som vi gör nu, den är drygt 20 minuter. Nu skapar kjolarna istället en installation i luften, med oss under. Någonstans blir det ju liksom en liknande situation. När vi var i luften så var det ju ett begränsat utrymme. Du har din kropp och så har du dina lemmar som har olika riktningar. Så blir det även på den här mattan. Det är begränsat, du rör dig liksom inte utanför. Du sträcker dig ibland. Men det är liksom en återhållsamhet där. Man är i sin egen gång och så upplever man de andra i rummet samtidigt. Det är ett häftigt samspel. Det är två nya dansare den här gången som inte har varit med i verket innan, och så är det vi fyra som var med från början… Ja, just det, jag kan ju nämna att jag också var delaktig i skapandet av kostymen. Det är också något utmärkande med Gun, att hon inte slänger någonting, utan hon tar fram kostymerna igen, och just nu är de småskrynkliga och allt bara hänger. Så det handlar ju också om att de ska ha en comeback! De finns hemma hos mig nu och de ska få lite extra kärlek, precis på samma sätt som vi! Hon ler stort. – De ska få lite “nu-näring, lite nu-energi”.
Bilder: Kostymerna från Kokonger. Foton: Veera Suvalo Grimberg
Veera ser nöjd ut. – Jag trivs ju väldigt bra i detta. Det är något speciellt när vi är flera som har en historia här och så möts vi. Det krävs liksom så lite för att vi hittar tillbaka; startsträckan är inte så lång trots att jag känner mig rostig. Man hittar den snabbt, den här “banken”, den här vokabulären som Gun använder. Så är det. Gun är ju en koreograf med en jättestor repertoar. Och jag har ju aldrig heller jobbat åt någon i den omfattningen som jag gjorde med henne. Så där är det ju speciellt att äntra det rummet igen, med allt det som hon förvaltar. Det finns en respekt runt henne och det hon har skapat. Det finns ju inget motstycke till det i Västsverige, hon har gjort ett enormt arbete där.
Nu kör vi!
Läs mer om Veera Suvalo Grimberg och Danskompaniet Spinn här: https://danskompanietspinn.se/en/
Och missa för all del inte Performance- och dansveckan på Röda Sten Konsthall 14–19 januari! https://rodastenkonsthall.se/program/performance-och-dans-veckan-2025/