Är det första gången ni jobbar ihop just den här  konstellationen, ni fyra?

– Just oss fyra tror jag faktiskt att det är det. Men sen har vi alla fyra jobbat ihop i vår före detta klass. Och vi är nog bland dem som har tagit väldigt mycket beslut och varit framåt i vår klass. Vi har varit de som ofta kommer med mycket idéer… Så vi var från början lite oroliga att vi alla skulle krocka för att vi ofta vill väldigt mycket, vi fyra. Men det har gått väldigt bra. Vi har nog gått in med inställningen att alla vill lika mycket. Och det har faktiskt fungerat över all förväntan.

Ni är alltså fyra starka personligheter, fyra koreografer som hittar ett sätt att fungera ihop som ett [temporärt] kollektiv… Har det aldrig uppstått konflikter?

– Det har faktiskt inte uppstått så mycket grejer. Å andra sidan har vi ju så mycket erfarenhet och verktyg av att arbeta i grupp, så vi låter inte saker blåsa upp eller förstoras upp. Vi sätter oss ner och pratar igenom allting och diskuterar och kompromissar. Och det är vi faktiskt alla fyra väldigt duktiga på. Det är väldigt bra att vi alla vill göra vår röst hörd. Det bidrar till att man lättare kan ta beslut. Det är ingen som sitter inne på någonting utan vi har alla korten på bordet. 

Det låter ju som en perfekt demokrati!

– Ja! Sen så blir ju [resultatet] någonting som är en del av alla oss fyra. Nu är den slutgiltiga utmaningen att vi alla ska komma in i föreställningen [som dansare]. Att gå ifrån det här kompromissandet och komma in i den världen som vi fyra har skapat. Det är ju inte min, Jeppes, Fridas eller Astas personliga värld, utan den är vår grupps. Och nu måste vi ta oss in i den för att kunna framträda i den.

Har ni jobbat mycket med att gå in och ut av rollerna inre erfarenhet och yttre öga? Har ni bytt på det eller har ni fortlöpande hela tiden improvisationer tillsammans och kollat på video?

– Vi har haft lite svårt med reptider där alla fyra kunde vara med. Så det är ofta som vi bara har varit tre, och så är det en som har fått se videodokumentationen utifrån. Vi har alla bytt platser och fyllt platsen åt den som inte har varit närvarande, något som gjort att man ju också fått se allting från ett annat perspektiv. Så vi har skapat väldigt mycket tre och tre. Och så har den fjärde fått anpassa sig. 

Jag vet själv att det är svårt när man är både inuti ett verk och samtidigt skapar en yttre dramaturgi. Själv tycker jag att det kan upplevas som att vara i ett specifikt rum när man är inuti verket som utövare och ett helt annat när man ser det utifrån…

– Precis. Eftersom vi bara är fyra har vi jobbat mycket med att det inte är alla fyra som är “in action” alltid. Utan det är trios och duetter och solon, vilket gör det mycket lättare att kunna gå ut och titta. Så jag tror att vi har gjort det lite enklare för oss genom att jobba på det sättet. Sen när vi alla fyra är på scenen så har vi filmat och kollat igenom och diskuterat. [På det stadiet i processen] handlar det mer hur vi fyra kände oss när vi gjorde det vi just gjorde i rummet. Vi har diskuterat mycket utifrån det, så upplevelsen som dansare har också fått väldigt mycket fokus. 

Ni är som du berättade tidigare ganska nyutexaminerade, men den insikt du beskriver vittnar om hur mycket erfarenhet av eget skapande ni har från er utbildning. 

– Ja. Balettakademien i Göteborg har ju väldigt stort fokus på eget skapande, och det är ju olika projekt i alla årskurser man går. Första året fick vi välja en duett av en känd nordisk koreograf och göra en egen tolkning. Andra året skapade vi våra egna trios, samt en hel föreställning kollektivt, där hela klassen var koreografer och medverkande i ett och samma verk. Den erfarenheten har varit tongivande för hur vi arbetar med varandra idag. Tredje året hade vi våra egna examensprojekt där vi själva fick bestämma vad vi ville göra. Vi har även fått väldigt stor erfarenhet inom olika improvisationsmetoder, och det hjälper ju väldigt mycket till i vårt skapande process… Att veta hur man komponerar ett rum, och hur man relaterar till tid och skapar kontraster. Allt detta har vi haft stor hjälp av från vår utbildning från Balettakademien.

Vad händer framöver, efter debuten med SLAB? Hur ser du för dig framtiden?

– När man är nyutexaminerad så känns det lite som att man är i ett limbo. Man har precis kommit ut ur skolan, och så ska man in i den professionella världen…
Man är inte riktigt professionell än, och man har inte all erfarenhet som krävs för vissa jobb. Man har inte skrivit lika många ansökningar som andra, och är inte lika bra på det… Det är väldigt svårt att jobba sig upp just nu tycker jag. Och man känns som att man faller lite mellan stolarna.
Så då är det otroligt roligt att vi får göra det här på 3:e Våningen! Och det gör en också mer öppen för att skapa fler projekt i framtiden. Det är kul att det är möjligt. Och vi har ju även fått lite pengar också. Vi har sökt bidrag, vilket är en bra erfarenhet, och vi har mottagit K-pengar [från Kulturungdom] och En Snabb Slant [från Göteborgs Stad]. Så det är jättekul.
Men vi känner oss lite som i en konstig fas just nu, där vi vill så mycket, men inte riktigt vet vilka verktyg vi har tillgång till. Så SLAB  gör ju verkligen att vi får erfara lite nu direkt efter [utbildningen], och har lite mer verktyg inför framtiden.

På tal om framtiden, skulle ni vilja fortsätta med kollektiva projekt framöver eller känner ni att ni skulle vilja vara era egna individuella koreografiska röster?
Eller, det ena utesluter ju inte det andra…

– Nu är detta min åsikt… Man jag tycker att det är väldigt skönt att kunna dela ett ansvar, och ha stöttning i ett kollektiv. Att vi hjälper varandra. Så jag är verkligen varit öppen för att göra mer kollektivt. Men jag önskar också våga skapa mer grejer själv. Man blir ju positiv till att fortsätta göra egna projekt. Jag kommer från Värmland så jag har lite kontakter där, och redan när jag började prata om att jag skulle göra det här i Göteborg så uttryckte flera “Ja, men kom hit och visa föreställningen!” Så det öppnar ju verkligen mer möjligheter.

Det låter lovande. Då hoppas jag verkligen att scener både i Värmland och i andra delar av landet väljer att presentera föreställningen!

–Ja, det är roligt att det finns intresse!

Till sist måste jag fråga om titeln SLAB, för jag är väldigt nyfiken. Vad är det egentligen?  

– SLAB är ett block som man bygger hus med. “A concrete slab”; en firkant som man fyller i med cement. När vi visste vårt tema att vi ville jobba med mänskliga relationer och sånt så kände vi att vi ändå behövde ha någonting som vi kunde fokusera lite mer på. Så då använde vi en word generator, och ordet SLAB kom upp. Vi tyckte det lät kul. Och så kollade vi vad det var. Det stämde väldigt bra överens med det vi hade pratat om; att vi lever så tätt in på varandra som människor nu idag. Att vi har de här “slabsen” emellan oss i våra små lägenheter. Och det kanske är grannar som bråkar bredvid en och man hör folk ha fest men man är inte en del av det… Det är som att man är emellan. Så SLAB är på något sätt det som är emellan oss som människor just nu, inuti de här tråkiga byggnaderna som vi sitter i. Det är det SLAB betyder för oss.