Toruns Odlöws karriär som dansare spänner sig över 35 år. 
Parallellt med sitt arbete som dansare har hon fortsatt utbilda sig. Hon har studerat arkivvetenskap, Liberal Arts och har en master i Digital humaniora.
Torun avslutade 1988 sin dansarutbildning på Balettakademien, där hennes årskull var bland de första som officiellt utexaminerades som professionella yrkesdansare.
Balettakademin höll hus i Mölndal på den tiden, endast ett stenkast från Sörgårdsskolan, där Myon spin nu kommer visas för första gången sedan 2006.

Det är veckan innan nypremiären på verket Myon spin (Gun Lund, 1999) som Torun och jag har stämt möte i Försökshallen på 3:e Våningen.
Hon anländer med händerna fulla med papperskassar, som hon elegant ställer ifrån sig med ett lättat leende om läpparna.
Hon har precis varit i Dansbutiken och handlat, så äntligen finns det nya skor som ensemblen kan dansa in.
De gamla skorna köptes i 1999 och har dansats sönder i väder och vind, på oförlåtande underlag som klippor och betonggolv, så det var hög tid att skaffa nya nu.

Gun Lund stiger in i rummet, 80 år ung med en bubblande energi. Hon öppnar en låda, trycker och känner på skornas sulor. De känns mjuka och böjer sig bra på mitten, under hålfoten. Det är som det ska vara, säger hon.

–Bra kvalité dock, de gamla har ändå hållit i över 20 år, skrattar hon.

Gun Lund firar fantastiska 5 årtionden som koreograf i år, och berättar att Myon spin är ett viktigt verk för henne; processen markerade en ändring i hennes sätt att jobba fram det rörliga materialet; en övergång från att dansarna varit uttolkare till att hon involverar dansarna i själva skapandet, något hon fortsatt med i alla sina senare verk.

Medan Gun lämnar köket, börjar Torun berätta för mig om bakgrunden till Myon spin.

Verket gjordes ursprungligen på Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm i 1999, och återuppsattes sedan på Sörgårdsskolan i Mölndal 2006.
Sedan dess har verket satts upp på Universeum i Göteborg samt på Tanzmesse i Tyskland.
Nästa vecka ska verket återigen sätts upp i Mölndal, och en ny publikskara ska få ta del av den okonventionella dansen som är gjord för att betraktas ovanifrån.

Sörgårdsskolans vackra golv som dansas på och blir föreställningens bakgrund, har det i sammanhanget mycket passande namnet ”Kosmos”, och skapades på 50-talet av en annan Mölndalskonstnär, Bengt Blomqvist.

Jag dagdrömmar lite där jag sitter, jag ser för mig Myoner och Kosmos… och tänker intuitivt att detta är ett möte mellan micro och macro, mellan osynliga myonpartiklar och vårt väldiga universum, och de former och beteenden som upprepas i det lilla och det stora.

Torun bekräftar detta genom sin beskrivning av de 5 dansarna som betraktas ovanifrån i de speciella kostymerna.

–Man kan knappt kan uppfatta att vi är människor, utan perspektivet uppifrån ger en illusion av att vi, som representerar dessa myoner, ibland kommer emot en, ibland är i färd med att ramla ner, att allt kan förändras och att det man tittar ner på lika gärna skulle kunna vara något man står och tittar upp på, som en natthimmel.

Även om Gun Lund undersökte myonernas beteenden vetenskapligt utifrån sannolikhetsfördelning – så kallad poissonfördelning – under skapandet av verket, är Torun tydlig med att förklara att man inte behöver förstå något om relativitetsteori eller hur myoner fungerar för att kunna uppskatta föreställningen. Verket kan dock, för den som vill, ge en liten känsla för partiklarnas värld, som är en del av vår verklighet även fast vi inte kan se dem.

Torun uttrycker vidare sin entusiasm över Sörgårdsskolan, att den är en sådan vacker plats, och att det känns så fint att kunna dela den miljön och föreställningen med folk som i vanliga fall inte kan vistas där.

Torun berättar vidare om vad som utmärker rörelsespråket i Myon spin; om till synes små kroppsliga detaljer som är oerhört viktiga för verkets integritet. Handflatorna ska vara vända uppåt.

–De ska inte vara kupade, de ska vara så här…

Torun visar mig i köket på 3:e Våningen hur hennes medvetenhet om händernas form ändrar hela hennes kroppsspråk. Hon går in i rörelsen och hela rummet fylls av en vibrerande tystnad, ett intensivt fokus på handflatornas uttrycksfulla gest.

–Även om det kanske inte direkt syns så känner man det väldigt mycket när man dansar, säger hon.

Jag skjuter in att jag tror att sådana detaljer bär med sig något särskilt som kan förmedlas till publiken, när en dansare har jobbat fram något över tid, och har en tydlig medvetenhet om det. 

–Ja, det tror jag med… och just det, fötterna ska inte synas ovanifrån, under kanten på kostymen, säger Torun,
–Vi ”rullar” igenom fötterna, så här… Hon visar det speciella sättet att gå på, snabbt och tyst, ett annorlunda sätt att transportera sig över golvet som blivit en del av hennes kropps vokabulär.