På vilket sätt interagerar dansen och texten med varandra?

– Ofta har jag en rätt så klar bild i huvudet av hur jag ska framföra den här texten, och sedan kanske rörelsen kommer emellan och säger jag något helt annat, eller så ändrar jag något och tonläget förändras och därmed hela min röst.
När man rör sig förändrar sig rösten.
Det är nog inte något negativt egentligen, det blir något annat bara.
Det har ofta hjälpt mig i processen.

Kan du berätta lite om det här mysteriet du nämnde?

– Det som händer med karaktären; det vill säga vad jag tänker när jag är i processen och skapar; är något utomjordiskt.
Det som händer är väldigt mänskligt också, men det är något vi just nu inte riktigt kan ta på i samhället, något som inte riktigt finns just nu.

– Jag försöker i processen med verket att bygga verket runt det här mysteriet.

[När Anna-Greta pratar får jag associationer från sci-fi-horrorfilmen Invasion of the Bodysnatchers från 1978. Men retro-bilden bleknar ganska snabbt, och min hjärna hoppar till 2024 och läser om ett nytt trådlöst microchip som precis implanterats i en människas hjärna. Hur långt är vi då från en hybridvarelse? 
Jag märker att jag vandrat i mina tankar en sekund, och detta kanske är långt ifrån Anna-Gretas intentioner med verket ´Transformations´. Oavsett känner jag att Anna-Gretas teman i det här verket är representativa för vår tid och det vi ännu inte känner till.]

– Jag vet inte om det kommer synas så tydligt att et här mysteriet finns och att historian om ingreppet finns där, men jag strävar efter det. Vi får se sedan när jag visar upp det och jag får prata med folk som har sett det. Vi får se hur det lägger sig.

Du berättade hur rörelsen påverkar rösten, hur är det åt andra hållet? Hur påverkar rösten eller texten rörelsen?

– Det har blivit så att jag jobbat väldigt mycket med improvisation. Först skrev jag texterna, och tänkte att texten är satt, och rörelserna är improviserade. Men det har nästan blivit så att jag improviserar båda.
Det har varit jättefint att jobba med röst för att få fram rörelser och tvärt om. Jag tycker det har funkat bra. Jag har fått fram mycket av det.
Sedan vet jag inte… jag behöver ju sätta saker till viss mån. Det är fortfarande lite svårt.

Jag frågar om man egentligen måste det.

– Anna-Greta säger att man måste ju inte. Men jag vill ändå ha en viss struktur på det. Jag tror det kan hjälpa mig i att få ett klarare uttryck. Det är ändå ett slags uttryck som jag vill ha fram, som jag vill visa.
Just nu har jag ett manus, men jag har inte definierat rörelserna.
Jag tror ändå att jag har arbetat upp vad jag gör; här gör jag detta, och där gör jag detta i mitt huvud… och det är inte väldigt olika varje gång. Jag känner samma, och jag har en tanke med rörelserna inom varje del.

I mina öron tycker jag det låter som du skapat en slags symbios mellan texten och rörelsen, en slags dialog däremellan, med dig själv, inom dig.

– Det är intressant, för en del av det jag jobbar med är nog dialoger. I mitt huvud ser jag det som en mänsklig monolog. Då är det att den här karaktären har relationer och konversationer, och jag har en tanke om att. Jag vill framföra den här texten så att det är flera kroppar i mig som pratar, så att det är inte bara karaktären som pratar, utan den pratar med andra. Det har varit en utmaning med verket och vad jag vil åstadkomma, att monologen, texten och rörelsen ska på något sätt skildra flera karaktärer och flera kroppar.

Hur känns det?

– Det är en väldigt rolig grej att improvisera med. Det är intressant, och det känns som att det är väldigt mycket som kan hända.

Jag frågar om detta är ett nytt spår, en ny metod som Anna-Greta håller på att utveckla.

– Ja, jag känner att detta är väldigt nytt för mig. Men sedan känns det mesta nytt för mig just nu, skrattar hon.

– Men ja, det känns väldigt nytt, och jag är väldigt inne i det, och det känns väldigt kul.
Jag är väldigt nervös, säger Anna-Greta. Det känns som blodigt allvar.

Efter att vi slutat prata söker jag på internet efter en artikel som Anna-Gretas tankar påminde mig om. Men jag kan inte komma ihåg vad det var. Det är som att orden inte räcker till just nu. Jag ger upp mitt letande och öppnar istället ett videoklipp.

Jag ser Anna-Greta i ett enkelt scenrum.
En svart stol på ett mörkt golv.
Hon är en person där på golvet, i svarta byxor, mörk t-shirt, vita strumpor.
Men allt det där är bara på ytan.
Armarna tillhör henne men ändå inte.
Rörelserna är kroppsspråk som uttrycker samtidigt som de undviker.
Jag ser att det har hänt något.
Olika tiders existens inuti samma ögonblick. Tillbakablickar som inte får kommas ihåg.
Ansiktet uttrycker en mänsklig smärta. Eller är den omänsklig?
Personen som rör sig är inte bare en person.
Hon innehåller flera individer. Jag kan se det.
Där finns olika världar i det enkla rummet. Olika dialoger med olika människor.
Ett ingrepp.
Ett mysterium.