Linda Wardal har varit verksam som koreograf sedan 2012.
Hon går just nu sista året på masterutbildningen i koreografi på Stockholms Konstnärliga Högskola, och återvänder till hemstaden Göteborg för att visa verket Until Further Notice/Tills vidare som del av Februaridans 2024.

Jag frågar Linda vart hon befinner sig i sina tankar kring sitt arbete generellt, samt i processen med sitt senaste verk Until Further Notice/Tills vidare.

– Som en del av mina masterstudier har jag valt att expandera min konstnärliga praktik utöver improvisation och rörelsebaserat arbete i studion. Dels håller jag på med något jag kallar koreografisk poesi, dels har jag börjat skapa små ljudvärldar. Jag vet inte om jag säger att jag håller på med musk, men i någon mening är det väl ändå det jag gör. Jag har börjat testa saker i Logic [musikprogram, red. anm.].
Min tanke är att för att kunna anlita någon som gör musik till mina verk, måste jag först själv veta vad jag är ute efter. Därför har jag börjat skapa ljudvärldar, och har kommit fram till att det i sig öppnar upp för att koreografin plötsligt kan ta form.
I vanliga fall börjar jag med rörelse först, och sen kommer musiken. Men nu började jag med att skapa musik, och sedan kom rörelsematerialet. Det var nästan lite chockartat, det rörelsematerial som plötsligt bara dök upp och tog form kom väldigt oväntat. Och det var väldigt roligt och lustfyllt att jobba på det viset.

På vilket sätt gör du musiken?

– Jag sitter och lär mig musikprogrammet Logic, små steg i taget.
Den här gången jobbade jag med att jag ville att det skulle låta ganska ”off”, vilket är svårt att förklara, men i mitt huvud förstår jag vad jag menar, och hur det skulle kunna låta.
Jag har tänkt en hel del på ”En duva satt på en gren och funderade över tillvaron”
av Roy Andersson. Sättet han skapar dålig stämning på, märklig och udda tajming, karaktärer och situationer som känns “off”.  Jag ville skapa ett verk där inte så mycket händer, men också väldigt mycket händer i det, på något vis.
Så jag har jobbat med att tonerna inte ska ligga helt jämt och att musiken inte ska vara helt förutsägbar. Och i och med att jag inte är musiker, så gör jag detta utifrån hur jag lyssnar, utifrån hur jag hör musiken som koreograf.

Skulle du säga att detta är ett sätt för dig att expandera koreografibegreppet, att det är ett sätt att använda koreografiska ideer för att komponera; eller ser du det som något helt annat?

– Jag menar mest att jag expanderar min praktik. Att jag använder mig av andra medel än vad jag brukar. Att jag också involverar mig i den musikaliska processen.

Ser du det som att du använder någon liknande metod när du skapar musiken som när du skapar koreografi?

– Nej, för mig är det två olika element som när varandra.

Skulle du säga att det koreografiska materialet du skapar sedan, det som kommer efter musiken, har en annan natur än det du har skapat tidigare?

– Ja, absolut. Det har blivit väldigt annorlunda. Sen så tror jag att jag som koreograf jobbar på väldigt olika sätt, beroende på vad som lockar min nyfikenhet just då.

Och vad är viktigast för dig just nu i ditt arbete?

– Jag tycker det är spännande att jobba med scores och det poetiska.
Den praktiken, som jag också jobbar med parallellt, har influerat ganska mycket hur jag koreograferar. Det finns en öppenhet gentemot de som är på scenen, hur de tolkar materialet. Men det har jag i och för sig alltid haft, skrattar Linda.

Jag kan inte annat än att hålla med, jag har själv medverkat i två av Lindas verk, och känt på den friheten som hon pratar om.

– Det är väldigt tydligt för mig att jag har ett intresse av att skapa ett slags ramverk, och sedan fylls det med tolkningar inuti.
Denna gång är jag även med själv på scenen, och ger mig själv den friheten att tolka också.

Det poetiska du nämnde innan, är det något du jobbar med i själva verken också?

– Ja, jag har 4-5 texter som fungerar som scores, men också som någon slags stillas till det jag kommer göra på 3:e Våningen under Februaridans. En liten del av texten kommer vara med i programbladet, men har fungerat mer för oss att förstå den värld vi träder in i.
Och i april kommer jag släppa en diktsamling. Jag har under min masterutbildning skrivit mycket mer än vad jag gjort på många år. Jag har gått in i studion och skrivit före och efter, parallellt med den processen av att jobba koreografiskt.

Lindas diktsamling är fortfarande under process, så någon titel lyckas jag inte lura ur henne ännu. Men det är något att se fram emot.

Kan du prata lite mer om verket Until Further Notice/Tills vidare?

– Vi har inte repat så många gånger, jag har mest varit i processen med att skapa musiken, och sedan är det en skiss på något som skulle kunna bli längre. Vi är tre väldigt olika performers på scen med väldigt olika bakgrund, och det tycker jag är spännande. Johan kommer mer från teaterhållet och Zák är från Kroatien med en lång och framgångsrik karriär bakom sig, så det är en intressant trio att arbeta med.