Februaridans 2024: Samtal med Minna Elif Wendin

Ingeborg Zackariassen

Foto: Jim de Block

Minna Elif Wendin är dansare och koreograf med lång erfarenhet inom scenkonstområdet. 
Verket som kommer visas under Februaridans 2024 är del av ett större sammanhang där Minna utforskar nya koreografiska uttrycksformer med målgruppen högstadiet som deltagare.

Idag har jag bjudit in Minna att berätta för mig om verket Soft Space, och framför allt om processen, där hen närmar sig mjukhet på olika sätt. Genom att utveckla olika spår parallellt i sin konstnärliga process har Minna hittat nya sätt att facilitera mjukhet, och att hantera den, både i rörelse och i mellanmänskliga relationer.

Minna har under en längre tid arbetat med unga människor i sin skapande process. 
Hen kom till en punkt i arbetet med att göra koreografi i nya format för målgruppen högstadiet där hen kände att det att jobba med en mjukare plats kändes väldigt viktigt.  Samtal kring trygga rum kom till en början upp i samband med ickebinära- och andra normbrytande erfarenheter.

– Jag önskade att skapa en mjukare plats för just det, att det inte behöver vara något dramatiskt, men att det är en process. Man behöver nog ett utrymme som inte ryms i det normativa, men det behöver ändå inte vara något svårt eller problematiskt. Jag ville omformulera den platsen till att vara en fin och mjuk plats. Samtidigt var min erfarenhet att det var ganska svårt att skapa trygga rum i många sammanhang. Vi började prata om Soft Space, om att utforska mjukhet. För mig handlade det också om en relation till dans och rörelse, och om koreografi. Om man jobbar utifrån ett Soft Space, vilken form av rörelser eller koreografi utvecklar vi i den kontexten?

Minna berättar om sin erfarenhet som utövare, och hur det oftast, när det finns utrymme för olika typer av mjukhet i en process, öppnar upp för att något annat kan hända, att något nytt öppnas upp kring rörelse och dans.

 –Jag tänker på att det finns en annan tid i mjukheten. Det kan vara långsamma rörelser; det behöver inte vara det nödvändigtvis; men det finns ett annat förhållningssätt till tid i det mjuka. I mötet med målgruppen högstadiet, kände jag att det är känsligt att prata om saker som är mjuka. Där finns en utmaning i relation till attityder som finns mot mjukhet. Det kändes spännande.Jag kände även att det fanns vissa förutfattade meningar; om hur svårt det är att jobba med målgruppen högstadiet, att det är utmanande att jobba med koncept som mjukhet, och kanske framför allt att göra dans och rörelse utifrån det. Det gjorde mig mer nyfiken; det måste ju finnas mer här… Det kan ju inte vara så enkelt!

Och hur har det varit? 
Minna svarar med ett varmt skratt.

– Det har varit en jättefin process. Jag har fått så mycket från de elever jag har mött, och det var det jag var mest intresserad av. Vad händer om jag inte definierar Soft Space, men kommer till eleverna med mina erfarenheter utan att sätta ord på dem först…

 Minna berättar att hen försökte undvika att planera för mycket innan. Hen kände att det var viktigt att vara öppen, för att inte stänga den konstnärliga processen för nya intryck, idéer och frågeställningar. Hen valde att skapa en mötesplats där frågorna kom naturligt.

–Jag ville hålla ett öppet förhållningssätt och se hur och när jag kunde ställa frågor till eleverna, och uppleva punkten när de började ställa frågor -och tycka att det är viktigt också… När man börjar ställa frågor börjar man också engagera sig. Man blir mer aktiverad.

Foto: Amelia Finngåård

Genom dessa utbyten blev Minna mer och mer intresserad av en deltagarbaserad process.

– För mig handlade detta mycket om att låta den konstnärliga processen bli aktiverad av att de unga deltar, och att de ställer frågor och vill någonting från mig. Jag ville se vart den punkten finns där de blir engagerade och vill möta min konstnärliga process… Att försöka stanna kvar i det och inte skynda på vad jag vill ska hända har nog varit den största utmaningen, eftersom jag är van vid att ha en egen vision. Här har jag känt ”hur kan vi skapa en delaktighet där visionen växer fram genom att vi ställer frågor till varandra som vi antigen kan svara på, eller inte kan svara på…”

Minna förklarar vilken utmaning det varit; att vara öppen för det som sker medan man samtidigt gärna vill att det ska bli något som man ska visa upp… 
Det är inte lätt att navigera i något som är så skört och som kräver att man är helt närvarande, medan man samtidigt har ett mål om att skapa en konkret föreställning av det.

– Jag har fått syn på processen där eleverna är, och har fått backa mer och mer, för att försöka möta, se, och stanna kvar med det som är.Den första gruppen elever var så samspelta, de samarbetade väl och hade mogna relationer mellan varandra. Med dem kunde jag verkligen hålla öppenheten och jobba med mitt ledarskap. Jag kände att eleverna kände rörelsen i rummet. Jag kunde facilitera och fortsätta jobba med den informationen de gav mig och förstärka den.

 Eftersom processen hela tiden utvecklades, kände Minna att det var viktigt att släppa taget för att kunna ge utrymme för eleverna att känna sig mer självständiga. Hen kunde ta ett steg tillbaka, göra en avvägning och konstatera att de var på en bra plats.

– Jag kunde uppleva att vi håller ett Soft Space här, att det inte är något annat som vi jobbar med. Det känner jag är tydligt med den här dramaturgin och det koreografiska förhållningssättet, att när det blir för stramt eller för lite utrymme, då är vi på väg mot fel håll. Om det blir för statiskt börjar det hårdna i processen. Så det var jag tydlig med, utan att sätta för tydliga gränser. Om man sätter för tydliga gränser blir det ju redan ganska hårt. De ska ju känna att de har ett val hela tiden i det, och att de kan följa sitt konstnärliga intresse utan att jag styr dem.

Allt i allt har Minna jobbat med fyra olika högstadiegrupper.

– En grupp kände av hur det var att hålla något mjukt, men de tappade det ganska ofta. Det var en utmaning. Jag måste låta dem misslyckas, och då blev de stressade över att göra fel. Men det är ju ok, allt behöver inte bli rätt. Då kände jag att jag ville jobba mer själv med hur jag förbereder mig inför den typen av grupper, att acceptera att det får vara så…

 Jag blir så nyfiken på hur Minna har jobbat med språk och rörelse i sin process. Fanns det konkreta uppgifter?

– Ja, det var konkret. Vi började med att de skulle skriva ner ord, något de tänkte på som kändes viktigt och något som kändes rätt. De har även jobbat med elastiska band med olika spänning som de håller i olika formationer tillsammans.

I en grupp jobbade vi med att säga de viktiga sakerna högt. Att försöka ändra på hierarkier mellan att läsa högt, eller kunna skriva.

Jag undrar om själva rörelsen kom in genom att använda sig av just formationer.

 – Ja, först genom formationer. De höll i elastiska band först, inte i varandra direkt. Man håller Space tillsammans, och relationen till mjukhet visar sig genom hur mycket spänning det är i banden. Vi gick igenom hur det känns när man till exempel pushat gränsen eller inte gett den andra tillräckligt mycket information så att det finns en viss spänning emellan. När vi sedan gick över till att göra detta med kroppskontakt blev det enklare för dem att relatera till varandra på ett nytt sätt.

 Hur var den upplevelsen med kroppskontakt efter dessa övningar? 
Jag kan tänka mig att det för många av dessa elever är ovant att fokusera på spänning, mjukhet och detaljerad fysisk information?

 – Med den första gruppen var det så fint. Det kändes som om det landade i kroppen. För några är vissa typer av kroppskontakt lite pinsam och jobbig. Då fick vi bryta ganska fort och gå över till andra övningar, för det gick inte att stanna i vissa sätt att hålla i varandra och vara nära. Då var det lättare att jobba mer med det lekfulla, att ändra uppgift snabbare, och skoja lite om det. Men ibland blev det bara för mycket för dem. Det kokade över fort!

Tror du att det gäller speciellt den åldern kanske?

 – Oooh, ja!!! Minna skrattar.
Absolut, den punkten av att nu är det pinsamt, nu är det något de vuxna gör som bara gör att det blir ”too much”, och då hade vi redan hållit varandra i händerna. Jag trodde att det att hålla hand inte skulle gå. Men just det var liksom okej.

 Högstadiet är en sådan speciell ålder. 
Jag tänker att just bilden Minna beskriver där de håller hand är en sådan vacker bild. Den blir en symbol för övergången mellan att vara ett barn som håller en förälder eller anhörig i handen. När man är på väg att släppa handen, både figurativt och bokstavligen, hur relaterar man då till en annan persons kropp på ett nytt sätt?

– Det är ju intressant att jag är den vuxna, och sedan, kan de släppa det, och hålla mig i handen ändå? Och vad är det för relation då? Det var fint att se hur det kunde skifta.

Den här processen som har gjorts med de unga eleverna överförs sedan till något annat… Vad blir det andra?

– Det har varit flera parallella processer som har samexisterat under den större konstnärliga processen. Efter att jag har jobbat med högstadieeleverna har vi jobbat konstnärligt med film. Jag har även jobbat med en text från början. Den texten har jag visat eleverna, och försökt se vad jag fick för respons, och vad som händer när vi läser texten. Så jag har mött eleverna med en redan existerande process som jag varit i, och i den har det hänt saker som jag kanske inte hade tänkt mig. Men jag hade en klar idé om en programtext, en bild, en trailer, en film. Det samtalet har jag haft med eleverna också, och ur det samtalet kom viljan av att göra en workshop tillsammans. Det har också varit lite steg- för steg. Vad är möjligt för elever som kanske inte möter dans i vardagen, eller koreografi. Är koreografi för abstrakt? Att dansa tillsammans kanske inte är så konstigt, men att vara i en koreografisk process som är textbaserad, vad händer då? Det händer olika saker. Och det var nytt för mig också, eftersom jag inte har mött målgruppen innan. Så jag har ju också fortbildat mig genom detta.

Kan du berätta lite om din relation till text?

 – Det började med att jag började intressera mig i att skriva en dialog när jag gick min master på HSM för 3 år sedan. Jag märkte att det jag tyckte var mest intressant var dialogen som uppstod och att jag ville hålla den levande. Jag började skriva ett manus och bjöd sedan in andra att på olika sätt interagera med mitt manus. Hur påverkar varje interaktion texten? Hur koreograferar jag om den utifrån det? Det var spännande att se hur mycket jag lät den förändras, hur mycket som påverkades och vad som hände. Det fanns scenanvisningar, men det fanns också poetiska utsvävningar med mindre konkreta uttryck. Jag tyckte det var ett intressant sätt att jobba, ett sätt att ha en dialog med andra konstnärer; framför allt andra personer som hade icke-binära erfarenheter. Det var en metod för att hålla dialogen levande men också det konstnärliga arbetet, att inte direkt gå in i dans, som var min första uttrycksform. Vad finns det för rytm i texten som finns viktig att lyssna på, och vad är det som gör att jag stannar kvar?

Samtalet måste ta slut för den här gången, men idéerna stannar kvar, och i dagarna efteråt märker jag att lyssnandet till Minnas tankar har öppnats upp något även i mig. Frågor uppstår som ej kräver omedelbara svar.
Vad kan mjukhet vara, i ett rum, i olika livsskeden, inom oss och i mellanrummen mellan oss människor?