För två år sedan lyssnade jag till Benedikte Esperi och hennes tankar kring verket Successions, som visades i samband med Live action 18 Performance Festival.
I samband med att hennes nya verk Successions II har premiär på 3:e Våningen 3 april, tar jag tillfället i akt att ställa henne några nya frågor samt återkomma till vissa aspekter av hennes tankar som i allra högsta grad berör vår samtid.

 I Successions II använder du ormen som en metafor för transformation…

– Ja, det är ett vackert och fascinerande djur. Jag började följa ormarnas ömsning av skinn i Finnekumla och därifrån tog jag inspirationen till just ormen som metafor. Att det sammanfaller med Ormens år i Kinesisk astrologi och kalender, blir ett extra lager kring ormen som symbol kulturellt och filosofiskt i ett större perspektiv. Ormen har också blivit en påminnelse för mig om att försöka släppa taget om mitt ego och att vara lyhörd för det jag inte vet eller kan än. Det knyter an till förra verkets frågor om makt och dess konsekvenser. Då undersökte jag det mer mellanmänskliga skeendet som kan leda till destruktiva beteenden och mönster. I detta verk fokuserar jag på det föreställda skeendet, passagen i en imaginär transformation som fenomen. Ett försök att performativt fånga själva förloppet.

I det första verket undersökte du existentiella frågor om makt, påverkan och konsekvenser – förförelse, attraktion och destruktion. Hur ser du på sambandet mellan de två verken?

– Jag tänker att det alltid finns med, mer eller mindre, i mina verk och här tror jag att publiken får läsa in sin egen tolkning av vad den ser.

Successions var ett solo av och med dig . Den här gången är det en ny dansare som äntrar scenen. På vilka sätt påverkar hennes medverkan verket?

– Jättemycket. Ida Kjällquist och jag labbar fram materialet tillsammans och prövar i dialog med varandra tankar, idéer och förslag. Vi har haft Elena Bolelli från Italien med i processen, tack vare Konstnärsnämndens internationella Koreografiresidens. Det var ett sätt att hitta ett gemensamt språk i på golvet för mig och Ida. Ida framför ett solo så rörelsematerialet utgörs mycket av hennes interpretation, där jag ser helheten och dramaturgin. Samarbetet med Jesper Cederholm har också varit väldigt organiskt och jag försöker skapa dialoger mellan alla element på scenen.

Med en annan dansare på scenen än mig själv, får jag möjlighet att formulera min intention med flera språk än det verbala. Ida ställer bra frågor och har mycket input och agens då hon framför kompositioner i nuet på scen (scenisk improvisation).  Processen är ett samspel, det är viktigt i den här typen av arbetssätt där hon har relativt stor frihet. Under vägs gång har Finn Pettersson på 3:e våningen mejslat fram ljussättningen på ett lyhört och fint sätt.

Jag vill också nämna Eveliina Kaasalainen som coachat Ida i rullskridskoteknik samt att vi haft en liten peer-group i salongen med ovärderliga ögon på arbetet;
Elsa Aurell, Karin Brygger och Liza Penkova.